Blogg

Blogg

Här bloggar utredningens medarbetare om arbetet i utredningen. Nya inlägg kommer varje fredag.

 

180420 En utredning- vad är det?

”Vad jobbar du med?” Det är en vanlig och hyfsat okomplicerad fråga kan tyckas. För egen del hamnar jag dock ofta i lite av ett dilemma när den frågan ställs. Ska jag satsa på det kort-korta svaret ”statstjänsteman” (hyfsat intetsägande)? Kanske med tillägget ”och jobbar med hälso- och sjukvårdsfrågor”? Eller finns det tid och intresse för att faktiskt ta sig an frågan vad det innebär att vara huvudsekreterare i en statlig utredning (fortfarande diffust men lite mer inringat). Grejen är att då fastnar man ofta direkt på både begreppen ”sekreterare?” (ganska omodern benämning i förhållande till rollen) och ”statlig utredning?”

Den statliga utredningsvärlden är av förklarliga skäl inte något som de flesta har anledning att fundera så mycket över dagligdags. Förmodligen läste vi om det någon gång under högstadietiden, kanske gymnasiet, men om sedan inte våra yrkesbanor gör att vi kommer i kontakt med ”utredningsväsendet” så kan de flesta av oss helt klart leva gott utan att någon närmre kunskap om detta alls. Å andra sidan, om man är intresserad av att förstå hur Sverige styrs, och vill ha möjligt att påverka inriktningen av olika frågor- eller bara vill förstå vad som händer med vårt betänkande när vi lämnar det i juni- då kan det ändå vara värt att ägna några minuter åt att påminna sig om vad en utredning är och varför de tillsätts. T.ex. genom att läsa denna blogg!

Lite förenklat så kan man säga att när regeringen identifierar områden där man ser behov att förändra lagstiftning eller införa en ny lag så kan de inte bara från en dag till annan lägga fram nya lagförslag. Det måste tas fram fakta i frågan och en analys göras av hur förslag kan utformas och vilka konsekvenser förslagen kan tänkas få för olika aktörer i samhället. Frågan måste helt enkelt utredas.

Eftersom vi i Sverige valt att organisera oss i form av ett – med internationella mått sett – förhållandevis litet regeringskansli/små departement (mycket av det som i Sverige är självständiga expertmyndigheter är delar av departementen i andra länder) så görs detta utredningsarbete som regel inte inom regeringskansliet/departementen. I stället har vi ett system där en statlig utredning tillsätts av regeringen, för att utreda frågan. En kommitté (flera personer) eller en person (kallas då ”särskild utredare”) får i uppdrag att undersöka förutsättningarna för det regeringen vill genomföra. Uppdraget från regeringen beskrivs i det som kallas ”direktiv”. Dessa kan beroende på fråga variera en hel del vad gäller detaljeringsgrad. Av direktiven framgår också när utredningen ska redovisa sitt arbete och lägga fram sina förslag för regeringen.

Kommittén eller den särskilde utredaren är formellt ansvarig för arbetet och svarar för förslaget. Till sin hjälp att genomföra själva utredningsarbetet och sköta utredningens administration har de vanligtvis en eller flera personer och det är de personerna som har benämningen ”sekreterare”. De är utredningens ”sekretariat”. Har utredningen flera sekreterare väljer man ibland att använda begreppet ”huvudsekreterare” för den som håller ihop/har huvudansvaret för arbetet i sekretariatet (ni märker, det tog mig fem stycken att komma till vad en huvudsekreterare är…).

Utredningen arbetar utifrån de tidsramar den har i sina direktiv och presenterar sedan sin analys och sina förslag i en rapport till regeringen som kallas ”betänkande”. När utredningen lämnat över detta till regeringen har den inte längre möjlighet att påverka den vidare utformningen eller hanteringen av förslagen.

Efter att regeringen tagit emot betänkandet skickas det ut till berörda myndigheter, organisationer, kommuner och andra intressenter som får lämna synpunkter, så kallade remissvar. Om många av dem som svarar är negativa kan beslutet bli att inte gå vidare i frågan, eller att försöka hitta andra lösningar än de som utredningen föreslår. Även de som inte har fått remissen skickad till sig har rätt att lämna synpunkter. Dvs är man engagerad i/berörd/intresserad av en fråga som behandlas i ett betänkande så kan man inkomma med synpunkter på förslagen till regeringen (här finns alltså möjlighet att påverka!). Alla inkomna synpunkter blir allmänna handlingar och diarieförs och hanteras av det aktuella departementet.

Om regeringen, utifrån remissvar och sin egen bedömning, väljer att gå vidare i frågan skriver den ett utkast till lag, en så kallad lagrådsremiss, och lämnar den till Lagrådet, som granskar att förslaget inte strider mot någon lag. Efter det bearbetar regeringen förslaget och lämnar det sedan som en proposition till riksdagen (Om förslaget i stället kommer från en enskild ledamot i riksdagen kallas förslaget för motion). Propositionen behandlas sedan i ett av riksdagens utskott, som får lämna synpunkter på förslaget (detta görs i ett så kallat utskottsbetänkande). Slutligen röstar riksdagen om förslaget och om en majoritet i riksdagen röstar för förslaget utfärdas en ny lag i Svensk författningssamling, SFS.

Det här – lagstiftningsprocessen- är som ni märker en process i flera steg, och när det går riktigt snabbt (som det gjort med vårt första delbetänkande) så tar det ändå ca 1 år från det att ett betänkande lämnas till regeringen till det att riksdagen eventuellt fattar beslut om att anta den proposition som kommit ur förslagen i betänkandet. Vanligen behöver också olika aktörer, såsom landsting och kommuner, företag etc. få lite tid på sig för att anpassa sin verksamhet så att den är i överenstämmelse med nya lagar. Därför kan det vara så att lagarna inte träder i kraft omedelbart utan ett antal månader senare, beroende på hur mycket tid som behövs. Det kan förstås kännas frustrerande att processerna tar lång tid, men samtidigt är vi alla betjänta av att de lagar och regler vi faktiskt beslutar om och gemensamt ska leva efter är välgrundade och välförankrade – att berörda aktörer har getts möjlighet att vara delaktiga i processen- och att de som direkt berörs ges rimliga förutsättningar för att börja arbeta i enlighet med ny lagstiftning. Det är en central del av vårt demokratiska system!

bild

Bild: invigningen av Svensk Allmänmedicinsk Kongress i Norrköping

Sist men inte minst vill jag avsluta med att låna några ord från Magnus Nord, kongressgeneral vid veckans höjdpunkt: Svensk Allmänmedicinsk Kongress i Norrköping! Vid invigningen i onsdags påminde Magnus oss alla om vikten av konditionsträning – vi behöver ju uthållighet för att klara av omställningen fram till 2027! För att leva som jag lär ska jag snart själv ge mig ut i löparspåret på en liten runda :) Trevlig helg!

/Louise

 

180413 Om att förebygga

Jag har nog alltid gillat tanken på att förebygga. Hantera innan något går för långt, helst innan något dramatiskt alls händer. Gissar att det påverkat mitt sätt att tänka även kring sjukvård. Mitt första uppdrag som ledare i vården var ansvaret för hjärtklinikens rehabilitering och sekundärprevention. Jag insåg snabbt att det var ett område där det fanns möjlighet att få vara med och utveckla och där det fanns möjlighet att få utrymme; en kan helt enkelt säga att det var mer trångt till positionerna på intensivvården, angiolab (ballongsprängningar ni vet) och andra akuta (läs mer heroiska) områden.

Tyckte redan då att det var konstigt. Borde väl vara det finaste av allt att förebygga?

Intresset har funnits kvar. Inte minst utifrån de personer och förebilder som jag fick förmånen att arbetade med. Det var också ett område där team-arbete var en självklarhet. Och det fattade en ju redan då, att allt är roligare och mer utvecklande om man gör det tillsammans. Lite som i resten av livet.

bild

En av många utredningsdialoger om hälsa och prevention, denna gång hos Fysioterapeuterna.

Minns ett besök i Etiopien, Addis Abeba, med arbetskamrater och vänner. Där hade en tidigare kollega, Elehu Feleke, byggde upp en hjärtverksamhet, och också, då det varit hans specialområde i Sverige, beslutat sig för att även där implementera tanken på prevention. En utmaning då, i början av 2000-talet, var att hitta en dietist på plats som var beredd att anta utmaningen med att öka kunskapen om felnäring, malnutrition, när det dittills framförallt varit en utmaning att hantera undernäring i form av brist på mat. Malnutrition, en av nutidens epidemier, spred sig snabbt över hela världen. Dietistkompetens i framtidens vård är en självklarhet.

Så givetvis, det har ni redan hört, prevention och det förebyggande kommer att ha en självklar plats i utredningens arbete. Men det är förstås också svårt. Jättesvårt. Att det inte uppfattas som att hälso- och sjukvården kommer med pekpinnar, att på riktigt stödja motivation och tillhandahålla verktyg för den som vill förändra sitt beteende. Men – det finns ett stort intresse! I den nyligt publicerade Hälso- och sjukvårdsbarometern 2017 kan utläsas att många vill prata om levnadsvanor, 86 % svarade att de vill diskutera t ex frågor om kost, motion, tobak och alkohol med sjukvårdens medarbetare, en siffra som dessutom varierar i liten utsträckning mellan olika delar av landet. Och vi har kompetensen, inte minst hos våra distriktssköterskor. Ser ikväll fram mot att få träffa en del av dem på distriktsköterskedagen.

Jag ger inte upp tanken på att den bästa sjukvården är den som inte behöver göras. Den bästa hälsoinsatsen är den som görs innan. Och inte alltid av enbart hälso- och sjukvården, utan ofta i samverkan med andra delar av samhället; föreningslivet, förskolan, skolan, arbetslivet…

Därför känns det bra att veckans sista möte är med medarbetare från Folkhälsomyndigheten. Mycket av utredningens arbete handlar om att beskriva hur olika delar av systemet hänger ihop, och hur samverkan kan bli ännu bättre än den är idag.

Trevlig helg!

/Anna

 

180406 – Da’n före (Världshälso)da’n…

Idag är det fredag och da’n före da’n…Världshälsodagen! Den 7 april 1948 trädde nämligen WHO:s konstitution i kraft och detta datum firas nu varje år som världshälsodagen, med olika teman varje år. I år (som alltså är WHO:s 70-årdag!) är temat Hälsa för alla – allmän hälso- och sjukvård. I samband med dagen uppmärksammas årets tema runtom i världen genom olika aktiviteter och kampanjer, och även vi gör ett kort nedslag här i veckans blogg.

Så varför har WHO i år valt temat Hälsa för alla – allmän hälso- och sjukvård? Och vad är det för budskap man vill skicka till oss alla, såväl allmänhet som beslutsfattare och andra intressenter och aktörer runtom i världen? En grundläggande utgångspunkt är att allmän hälso- och sjukvård är ett av delmålen som världens länder enats om för att kunna uppnå det övergripande hälsomålet i Agenda2030, att ”Säkerställa hälsosamma liv och främja välbefinnande för alla i alla åldrar”. Dvs att detta är något som vi alla har åtagit oss att jobba för och WHO:s huvudbudskap för årets världshälsodag påminner oss om varför:

  • Allmän hälso- och sjukvård handlar om att försäkra att alla människor kan få tillgång till kvalitativa hälsotjänster, där och när de behöver dem, och utan att det ger dem ekonomiska besvär.
  • Ingen ska behöva välja mellan sina hälsobehov och andra grundläggande behov.
  • Allmän tillgång till hälso- och sjukvård är en nyckel till såväl människors som nationers hälsa och välmående.
  • Många länder har kommit långt vad gäller detta. Alla länder kan göra mer.

Låt oss stanna en stund vid den där sista punkten. Alla kan göra mer. Det gäller såklart även oss. Även om vi kommit långt, längre än de flesta, när det gäller just allmän tillgång till hälso- och sjukvård.

Om vi ska fundera på hur vi ska göra mer kan det också vara värt att stanna en stund vid ordet ”allmän” (eller på engelska ”universal”, då det engelska begreppet som används för allmän hälso- och sjukvård är ”Universal Health Coverage”). WHO understryker nämligen att detta ord – allmän/universal- innebär:

-  för alla länder
-  för alla människor, utan diskriminering, ingen ska lämnas utanför
-  hälsosystem som är uppbyggda runt människor, inte sjukdomar
-  rätt vård, på rätt ställe, vid rätt tid- varje gång
-  patienters kostnader vid vårdtillfällen är låga i förhållande till deras förmåga att betala för hälso- och sjukvård
-  patienters kostnader vid vårdtillfällen medför inte att de tvingas in i fattigdom
-  ingen behöver välja mellan hälso- och sjukvård och andra grundläggande behov.

bild

Minst lika viktigt är det dock att fundera på vad allmän hälso- och sjukvård faktiskt INTE är. WHO framhåller att det inte innebär:

-  avgiftsfri tillgång till alla möjliga hälsotjänster, oavsett kostnad. Detta eftersom inget land i världen på ett hållbart sätt kan tillhandahålla alla tjänster helt avgiftsfritt
-  att enbart tillhandahålla ett ”minimipaket” av tjänster. Det handlar istället om att steg för steg tillhandahålla fler hälsotjänster och stärkt finansiellt skydd efterhand som ett land får mer resurser
-  enbart medicinsk behandling för individer. Det handlar även om tjänster för hela befolkningar
-  att det enbart handlar om sjukvård och att finansiera ett lands hälsosystem. Allmän hälso- och sjukvård omfattar alla komponenter av ett hälsosystem: system och vårdgivare som tillhandahåller tjänster till människor, hälsoinrättningar, kommunikationsnätverk, hälsoteknologi, informationssystem, kvalitetssäkringsmekanismer, styrning och lagstiftning.

För den som vill läsa mer om Världshälsodagen och WHO:s arbete för allmän hälso- och sjukvård rekommenderas WHO:s hemsida: http://www.who.int/campaigns/world-health-day/2018/en/

Med det tar vi helg och hurrar lite i förskott för (snart) 70-åringen WHO!

/Louise

 

180329 ”Vägen mot världsklass”

Ännu en vecka till ända. Jag vet att vi sagt att vi skulle minska på externa möten under våren, och det har vi också gjort, eftersom fokus nu är på sammanställande och skrivande av utredningens nästa delbetänkande. Men den här veckan har det ändå blivit några riktigt bra möten som jag gärna vill delge er. Jag och Louise har besökt region Jämtland Härjedalen, träffat ledningen från region och kommuner, politik, tjänstemän, vårdföreträdare. Allt om samverkan utifrån varje individs behov. Förutom att vi var där fanns också Åke Åkesson, verksamhetschef på Borgholms hälsocentral och Anna Hasselbom, socialchef i Borgholms kommun, på plats. Som vanligt var det väldigt inspirerande att höra om deras samverkan och om Hemsjukhuset i Borgholm. Den här gången blev jag särskilt fångad av Åke och medarbetarnas arbete med veckovisa remisskonferenser, i syfte att optimera remissflödet, kvalitetssäkra remisser och inte minst införa ett lärandemoment i den egna organisationen på hälsocentralen. Ett intressant och gott exempel! På plats fanns också Peter Nilsson, analytiker på Myndigheten för vård- och omsorgsanalys, som föredrog rapporten Från medel till mål. Rekommenderad läsning om att organisera och styra mot samordnad vård och omsorg ur ett patient- och brukarperspektiv (kan hämtas här: https://www.vardanalys.se/rapporter/fran-medel-till-mal/ )

Vi har också hunnit med att träffa Sveriges Psykologförbund, medverka vid en eftermiddag med Nationella plattformen för jämlik hälsa och vård, träffat DLF och SFAM, fått förmånen att möta Paul Batalden och Boel Andersson Gäre från International coproduction Health Network och diskutera medskapande och systemförändring. Och tro det eller ej men detta var bara ett axplock av meningsfulla möten!

Bild

Men det största intrycket denna vecka var tisdagsmorgonens möte med Riksförbundet Hjärt-lung, Neuroförbundet, Reumatikerförbundet, Astma- och allergiförbundet, Diabetesorganisationen i Sverige och Storstockholms diabetesförening då jag fick äran att vara mottagare av deras gemensamma rapport Vägen till världsklass – så får vi en bättre vård för personer med långvariga sjukdomar. Jag vill gärna lyfta det arbetet och rapporten av flera skäl. Rapporten lyfter på ett så tydligt sätt det som är bra i svensk hälso- och sjukvård, men också de områden där vi faller sämre ut i internationella jämförelser och flera nationella rapporter. Förutom att på ett tydligt sätt belysa det, och komma med konstruktiva förslag på hur vi kan förbättra vården för de många människor som har en eller flera långvariga sjukdomar, är det också andra saker som jag ser som särskilt viktiga. För det första att genom att sammanställa och överlämna rapporten visar organisationerna på sitt självklara och aktiva arbete med att vara med och utveckla svensk hälso- och sjukvård. På samma sätt som partnerskap mellan personen och vårdens medarbetare är avgörande för resultatet av den hälso- och sjukvård vi bedriver på individnivå är förstås medverkan av patienter och brukare helt avgörande för framgången när vi utvecklar hälso- och sjukvårdssystemet. För det andra att det är ett arbete som flera föreningar gjort tillsammans. Som en av de medverkande utryckte det: ”Vi vill vara med som möjliggörare, inte kravställare. Och tillsammans är vi starka.” Det är ett tecken i tiden. På samma sätt som landstingen och regioner väljer att samverka i allt fler frågor, samarbetet mellan regioner och kommuner stärks, olika professioner tillsammans publicerar debattartiklar och genomför workshops, de unga medarbetarna i olika yrkesgrupper i vården bildat ett gemensamt nätverk, ser också patient- och brukarorganisationer stora möjligheter till samverkan, både med varandra och med andra aktörer. Att samverka kring de frågor som är viktiga i vårt gemensamma samhällsbygge är något vi inte har råd att undvara – det är i samverkan mellan olika kompetenser och erfarenheter som det nyskapande växer fram, och det skapas en dynamik som klarar att förändra invanda strukturer och föråldrade arbetssätt. Det är inte alltid enkelt, kräver en del mod och öppenhet och också ett visst mått av att bortse från särintressen och fokusera på gemensamma mål. Är så glad över att få vara med och se det hända i allt fler sammanhang! (Har förstås på önskelistan att det händer i alla delar av systemet, och inte minst på beslutsfattande nivå, men det vet ni ju redan!) Så stort tack till alla bidragande för överlämnandet av Vård i världsklass, för inspelet och ert gemensamma arbete, och ett särskilt och djupt känt personligt tack för att ni valde mig och utredningen som mottagare av ert arbete! Vi ska förvalta det väl, och ser som alltid fram mot fortsatt och gott samarbete – har ju i mina uppdrag fått förmånen att arbeta med många av er under rätt lång tid och i olika uppdrag men alltid uppskattat det lika mycket, det hoppas jag ni känner och vet! Här kommer nu länk till rapporten och den film som tagit fram, för alla att ta del av: http://www.vardivarldsklass.se/

Bild2

Nu drar det ihop sig till påsk, önskar alla fina och avkopplande helgdagar och hoppas förstås på lite vårsol och värme dessutom!

/Anna

 

180323 Var finns bilden av svensk hälso- och sjukvård?

I de stora öppna ytorna på bottenvåningen på Världshälsoorganisationens huvudkontor i Genève finns en mycket stor abstrakt målning, i en mängd olika färger som drar åt alla möjliga håll, donerad av Brasilien om jag minns rätt. Det är ett fint konstverk men jag hade inte funderat så mycket över det förrän en kollega som varit i Genève längre informerade mig om att det skämtsamt brukade refereras till som bilden av WHO:s organisationsschema…

Fullt så rörig är nu inte WHO:s organisation. Men lättförstådd är den inte, inte ens om man bara vill titta närmre på organisationen på huvudkontoret. Till det kommer sex regionkontor och ca 150 landkontor. Och denna organisationen ”ägs” ju av sina medlemsländer. Är ansvarig mot gentemot sina medlemsländer. Men för att man som ”delägare” i en organisation ska kunna genomföra såväl nödvändiga förändringar av organisationen som hålla organisationen ansvarig i förhållande till de mål man har satt upp för organisationen så krävs att man faktiskt har en korrekt bild av hur organisationens olika delar hänger ihop. Lättare sagt än gjort.

Någonstans där i Genève tror jag att min vurm för organisationsscheman föddes. Jag kan inte riktigt minnas att någon någonsin under min utbildning egentligen lyfte fram dem på något speciellt sätt. Eller ens gav oss studenter rekommendationen att titta på ett organisationsschema för företag/organisationer där man skulle söka jobba. Att någon talade om vikten av att förstå var i en organisation en viss person eller funktion befann sig. Hur den förhöll sig till andra delar, vad som var dess roll och mandat. Idag är organisationsscheman bland det första jag letar efter på en hemsida. Ett organisationsschema säger naturligtvis inte allt men för mig är den ett ovärderligt verktyg för att skaffa mig en första grundläggande förståelse av hur en organisation är uppbyggd och tänt att fungera (ja tänkt, för det är ju inte alltid som verkligheten ser ut precis som schemana, det är jag också medveten om). Om det inte finns ett organisationsschema är det ofrånkomligt att jag funderar på om det faktiskt finns en genomtänkt struktur i den aktuella organisationen, och om det ens är klart för dem som finns i organisationen hur de olika delarna är tänka att hänga ihop.

Och det är här det blir påtagligt att vi har ett problem i den svenska hälso- och sjukvården. Vi har inget bra organisationsschema, som på ett begripligt sätt beskriver för våra invånare och för vårdens medarbetare hur organisationen är tänkt att fungera. Hur dess delar ska hänga ihop. Vare sig för systemet som helhet eller för de olika ”subsystem” som våra landsting tillsammans med kommunerna utgör. Därför blir det onödigt svårt för våra invånare att veta vart man ska vända sig med olika frågor eller problem kopplade till deras hälsa. För en del kan det resultera i att man avstår från att söka vård. Man vet kanske inte var man hittar en vårdcentral (om man ens vet att det är där man oftast ska ha sin ingång till vården) och kanske inte heller vilken kompetens det är man egentligen skulle behöva få hjälp. Det kanske känns för omständligt att ta reda på den informationen. Och då kanske man väljer att tro att det där stukade fingret eller såret nog läker av sig självt så småningom.

För andra kanske otydligheten kring var och hur man kan få information och hjälp av vården resulterar i att man söker på vård på ”fel ställe” (i vårdens ögon, men har vi från systemets sida inte lyckats förklara och tillhandahålla vård på ett mer patienttillvänt sätt så är vi medskyldiga till det). Eller att man söker vård för saker som man egentligen skulle kunna ha hanterat på egen hand/med stöd av närstående om man vetat var/hur man kunde få råd och stöd så att man kände sig trygg med att det var ett fullgott sätt att hantera problemet.

För medarbetaren på sjukhuset som möter patienten med det brutna benet som visar sig ha en demenssjukdom som inte tidigare identifierats och därmed har behov av insatser från såväl kommunal hälso- och sjukvård som omsorg, visar det sig kanske i att den inte direkt kan slussa patienten vidare till rätt ingång i kommunen utan bara ger informationen att ”det är kommunens ansvar, inte vårt”. Men inte heller här har då systemet gett medarbetaren förutsättningar att agera utifrån patientens bästa, för medarbetaren har inte fått kartan över helheten hen ska navigera i. Hen ser då bara sin egen lilla organisatoriska ruta och att det som är utanför den är ”någon annans” ansvar.

Det är på ett sätt inte så svårt att förstå hur det blivit så här. Som flera av er hört oss tala om så har vårt svenska hälso- och sjukvårdssystem utvecklats organiskt över tid, och då dessutom på delvis 21 + 290 olika sätt, eftersom hälso- och sjukvården i Sverige är landstingens och kommunernas huvudsakliga ansvar. Dessutom växer ju hela tiden komplexiteten i takt med att vår kunskap och subspecialisering inom olika områden fördjupas. Det är därmed ingen lätt uppgift att försöka stanna upp och faktiskt ta ett helhetsgrepp om hur vårdens ”organisationsschema” ser ut idag. Och i nästa led hur vi tror att det behöver se ut för vi tillsammans ska kunna tillhandahålla en god och sammanhängande vård.

Från utredningens sida ser vi att det är en central uppgift för oss att i vårt arbete på olika sätt verka för att förtydliga denna bild. I vår bedömning kommer det vara helt avgörande att aktörer i vården gemensamt tar sig an uppgiften att förtydliga bilden av svensk hälso- och sjukvård. Gör vi inte det kan vi inte förvänta oss av vare sig invånare eller våra medarbetare att de ska kunna navigera i denna svåröverskådliga terräng.

Med de funderingarna beger vi oss mot helgvistelse i nordligare terräng. På söndag börjar vårt besök hos Region Jämtland-Härjedalen. Det ser vi mycket fram emot!

Trevlig helg!

/Louise

 

180316 Att hitta universum i ett ljumskbråck

Idag är en sådan dag när jag längtar efter sommar och sol. Grillkvällar, ledig tid, lite kubb och gotländska solnedgångar är sånt jag ser fram mot. Inte utan att jag också ser fram mot början på sommaren och närmare bestämt den första juni, när vi överlämnar utredningens nästa delbetänkande till ansvarig minister, Annika Strandhäll. Tiden från nu och fram till dess blir ganska speciell. I vårt uppdrag att arbeta med dialog och hög delaktighet är det nu dags för olika grupperingar att börja ta del av inriktningen på våra förslag. De förslag som (bland annat) har våra dialoger med olika aktörer i hälso- och sjukvården som grund, och där så många bidragit med material, strategidokument, tankar och idéer utifrån sina olika uppdrag och roller i hälso- och sjukvårdssystemet. Samtidigt är vi fortfarande i processen, inte minst med vår expertgrupp, som vi träffar första gången för året i nästa vecka, så hela materialet av bakomliggande resonemang, analyser och statistiska underlag har vi förstås inte kommunicerat externt än. Det kommer först i det formella delbetänkandet. Och som vi sagt tidigare – när många är engagerade och verkligen brinner för att göra det allra mesta av den resurs vi gemensamt förfogar över i hälso- och sjukvården finns det många olika synpunkter på hur det bäst ska göras.

Och inte att förglömma – utredningen tar fram förslag. När dessa överlämnats till ansvarig minister vidtar en sedvanlig process av hantering på departementet, ett remissförfarande där alla har möjlighet att lämna sina formella synpunkter innan våra förslag (förhoppningsvis) tas vidare i en beslutsprocess till regering och riksdag. Själv är jag fortfarande förhoppningsfull i att jag tror att vi tillsammans kan mejsla ut förslag som fungerar ur alla perspektiv; patientperspektivet, medarbetarperspektivet, forskning-/utveckling-/utbildningsperspektivet och det ekonomiska perspektivet. Och i dessa förslag omfatta väldigt mycket av det som olika aktörer lyft som förutsättningar för ett hållbart hälso- och sjukvårdssystem, och som ger förutsättningar att motsvara befolkningens behov och förväntningar i dag. Vi har alla samma uppdrag och intention: en god och jämlik hälsa i befolkningen. Vi vill se förutsättningar att använda vår gemensamma resurs väl, och med grund i de etiska principer som uttrycks i hälso- och sjukvårdslagen.

Många kloka inspel fick vi som vanligt när vi träffade våra referensgrupper i början av veckan. Den här gången samlade vi samtliga grupper (representanter för patienter och brukare, professioner, politik och huvudmän) till ett gemensamt möte. Dagen inleddes med Jens Wilkens från OECD som gav oss en internationell utblick, och avslutades med medarbetare från Övertorneå Hälsocentral, som pragmatiskt och utifrån sina patienters behov och de förutsättningar som finns lokalt bedriver en verksamhet som röner mycket uppskattning från sina patienter, och också har en hög tillströmning av medarbetare som vill arbeta i verksamheten.

Bild1

Bild2

Vi har också träffat sjukvårdsdelegationen på SKL, hunnit med en inspirerande heldag i Västra Götaland med diskussioner om hur Sahlgrenska, primärvården och kommunerna ska samverka på bästa sätt i den nya hälso- och sjukvården, och medverkat vid ett inspirerande besök hos Stockholms läkarförenings fullmäktige. Utöver det besökt ett givande möte med Nationella programrådet för primärvård på SKL, och i förmiddags medverkat på Fysioterapeuternas nationella rådslag, såväl live som web-sänt. Och innan veckan snart avslutas blir det möte med utredningen Framtidens socialtjänst, en av alla de utredningar vi samverkar med för att se till att välfärdssystemet verkligen hänger ihop på det sätt invånarna förväntar sig och behöver. Som sagt, en intensiv men som alltid givande, vecka! Och speglande ett axplock av alla de olika aktörer som behöver samverka såväl inom ramen för utredningen som i framtidens hälso- och sjukvårdssystem.

Några citat från veckan har stannat i mitt huvud, för att de är kloka, lite roliga och stämmer till eftertanke. Tänkte dela med mig:

”Vi mäter, väldigt exakt, fel saker”

Jens Wilkens, Health Policy Analyst, OECD, om vår förmåga att mäta det vi kan mäta, men kanske missa det som är det egentliga värdet för dem vi är till för. För att det är svårt att mäta det som är upplevelsen hos, och kanske har störst betydelse för, individen. Men också för att vi gärna fixerar oss vid det som är mindre komplext och som förefaller enkelt att beskriva. Den här gången handlade det om att mäta väntetid i dagar och veckor utan att ta hänsyn till andra aspekter av väntan.

”Den som kan gör mål, och blir det självmål gråter vi tillsammans”

Jari Havela, allmänläkare på Övertorneå Hälsocentral, om att arbeta tillsammans olika professioner och utifrån de gemensamma förutsättningarna och uppdraget stödja varandra i arbetet med att göra det bästa för de patienter man möter. Och om att våga prova nya lösningar, om det inte fungerar backa, korrigera och prova igen. PDCA-cykeln helt enkelt!

”Man kan säkert hitta universum i ett ljumskbråck”

Agneta Hamilton, allmänläkare på Vårdcentralen Kusten i VGR, reflekterar över framtidens vårdnivåer och om det här med att centralisera viss vård och göra större volymer för att öka kvalitet. Är det vansinnigt tråkigt, eller är det kanske är så att när man blir riktigt bra på något går det alltid att utveckla ytterligare. Och förstås – det man fördjupar sig i och blir riktigt bra på behöver inte vara det specialiserade, utan kan också vara excellensen hos generalisten.

Själv skulle jag vilja avsluta med ett citat som ni känner igen sedan tidigare i vårt arbete. Inte minst med tanke på det jag inledde med, allas ert fantastiska och stora engagemang och att vi nu går in i ett skede där förslag diskuteras, stöts och blöts, tycks om och så småningom spikas inför ett formellt överlämnade av betänkandet. Det är en strukturförändring av hela hälso- och sjukvårdssystemet vi står inför, och förändringen måste beskrivas, beslutas och ske i många mindre steg. Ledord är nu liksom tidigare delaktighet, tillgänglig vård och kontinuitet.

”Trust the process” – ha tillit till processen!

Ha en riktigt fin och vilsam helg!

/Anna

 

180309 Now more than ever

I april är det 10 år sedan WHO publicerade Världshälsorapporten ”Primary Health Care- Now more than ever” (kan hämtas här: http://www.who.int/whr/2008/en/ ). Rotar man lite i något arkiv i Regeringskansliet så är det inte omöjligt att man hittar en rapport från Världshälsodagen, den 7 april, 2008 från en praktikant vid namn Louise, om just denna rapport. Under den våren var jag praktikant vid sektionen för hälsa och utveckling på Sveriges FN-representation i Genève (dvs Sveriges Ambassad till FN-kontoret i Genève, där i princip alla de stora internationella hälsoorganisationerna har sina huvudkontor). Det var då som hälsofrågorna på allvar gjorde entré i mitt professionella liv och jag minns tydligt att den här rapporten gjorde ett ganska stort avtryck runtomkring mig.

10 år senare skriver vi just nu intensivt på vårt nästa delbetänkande. Som ni hört oss tala om, och som Anna skrev om senast förra veckan, så ser vi tydligt att den omställning vi är på väg att göra i Sverige är en del av en internationell rörelse i samma riktning. Och liksom i Sverige är det en rörelse som inte börjat precis nu utan växt fram under längre tid. Detta kommer vi naturligtvis också att lyfta fram i delbetänkandet nu i juni. Detta har gett mig anledning att få gå tillbaka till flera olika internationella policydokument rörande primärvården. Bl.a. just Världshälsorapporten från 2008. Och texterna ekar misstänkt välbekanta, och relevanta, 10 år senare. Rapporten konstaterar att runtom i världen är människor alltmer otillfreds med hälsosystemens förmåga att möta uttalade behov, och att göra det på ett sätt som motsvarar befolkningens förväntningar. Hälsosystemen fungerar inte på ett optimalt sätt med den konventionella, sjukhuscentrerade och fragmenterade strukturen. Den ger istället upphov till ojämlik tillgång till hälso- och sjukvård och bristande förtroende för hälso- och sjukvården som i sin tur riskerar att utgöra ett hot mot den sociala sammanhållningen. För att ändra på detta och skapa förutsättningar för en mer jämlik hälsa och sätta människorna i centrum för hälso- och sjukvården förespråkas ett skifte mot stärkt primärvård.

bild

Rapportens tongångar vad gäller hur man bör gå till väga för att skapa förutsättningar och legitimitet för detta skifte tål också att påminna sig om. WHO framhåller att omstruktureringar naturligtvis ska vara baserade på evidens och ett rationellt hanterande av osäkerhet, men de måste samtidigt också klara av att integrera människors förväntningar på hälsa och hälso- och sjukvården, för sig själva, sina familjer och sina samhällen. Detta kräver noggranna avvägningar mellan olika intressen och ett brett engagemang med en rad olika aktörer. Dvs ett radikalt annorlunda tillvägagångsätt än traditionell toppstyrning. Samtidigt konstateras att det inte heller är att förvänta sig att formering av ny inriktning skulle kunna vara helt samstämmig, det finns det alltför många kolliderande intressen för. Studier visar dock att det avgörande för reformers legitimitet är att processerna de tagits fram igenom upplevs som rättvisa och transparenta.

Detta ligger väl i linje med det sätt vi försöker arbeta på, med stor öppenhet och en inkluderande dialog. En viktig del i det arbetet är som ni vet utbytet med våra fyra referensgrupper som representerar patienter och brukare, vårdens medarbetare, politiken och huvudmännen. På måndag ska vi samla dessa fyra grupper till ett gemensamt möte som tar sikte på innehållet i vårt nästa delbetänkande. Precis som det är viktigt för oss att ta del av och beakta flera olika perspektiv när vi formulerar våra förslag tror vi att det finns mycket att vinna genom att också samla våra referensgrupper så att de får ta del av varandras olika perspektiv.

Så nu tar vi snart helg och laddar inför detta spännande och viktiga möte på måndag.

Trevlig helg!

/Louise

 

180302 Primärvården är på allas läppar – men mer än läpparnas bekännelse behövs!

”Under torsdagen utsåg regeringen Anna Nergårdh, tidigare chefsläkare på Stockholms läns landsting, till ny särskild utredare med ansvar att leda arbetet med att ställa om och modernisera vården med fokus på primärvården.

Tillsättningen av Anna Nergårdh är ett första steg i en stor system- och strukturförändring av hälso- och sjukvården som följer delar av förslagen presenterade i Göran Stiernstedts utredning Effektiv vård. Utredningen pekade bland annat på att det behövs en omfattande strukturreform där primärvården blir den verkliga basen och första linjen i hälso- och sjukvården. Sverige har idag en primärvård som, jämfört med sjukhusvården, är betydligt svagare än i flertalet jämförbara länder.”

Så här inleddes pressmeddelandet från Socialdepartementet för exakt på dagen ett år sedan idag. Det har varit ett fantastiskt, om än väldigt intensivt, år. Det var förstås med bävan jag tog mig an uppdraget. Det är ett stort ansvar och förtroende att få ett sådant uppdrag, och jag visste från början att det, förutom utmaningarna på makronivå i systemet, var ett arbete som behövde göras tillsammans med alla olika aktörer i hälso- och sjukvården (och omsorgen visade det sig mer och mer med tiden). Och det jag inte visste var hur reaktionerna på uppdraget skulle bli? Skulle man känna att man orkade bidra? Engagera sig? Eller bara rycka på axlarna, tänka ”en utredning till”, och fortsätta försöka hålla näsan över vattenytan i en ansträngd vardag, utan att ens orka fundera över om en annan sjukvård än i dag är möjlig. Samtidigt var jag rätt säker på, och ville ännu mer utforska utifrån mina tidigare erfarenheter och år i vården, att de fantastiska människor som finns och verkar där skulle vara beredda att bidra. Det gjorde utmaningen oemotståndlig.

Jag kan så här ett år efter starten säga att det var så. Det engagemang och viljan att bidra konstruktivt som vi mött är överväldigande och har överträffat alla förväntningar från min sida. Vi har rest i hela landet, träffat landstings- och regionledningar, kommunledningar, politik, tjänstemän, myndigheter, patient- och brukarorganisationer, representanter från vårdföretag, fackliga organisationer, och medarbetare inom primärvård, på sjukhus, lärosäten och inte minst yngre och kommande medarbetare i vården. Fått till oss synpunkter, material, programförklaringar och inspel som vi aldrig hade kunnat klara oss utan. Detta är ryggraden i vården och också i vår utredning!

bild

Apropå ettårs-firande: fint minne när en bjuds på god-och-nära-vård-tårta av SYLF-ordförande Jonas Ålebring.

Och vad har vi gjort så här långt? Har vi tillfört något egentligen? Skulle helst vilja höra var och en av er svara på det, men det jag själv bockar av på att-göra listan är, kanske det allra viktigaste, att vi har bidragit till att göra den nära vården och primärvården till den stora snackisen i svensk hälso- och sjukvård. Vi har med envetet nötande i möten och med vår målbild och färdplan som grund fått många att prata i samma termer och förhoppningsvis därmed ökat förståelsen för att ett modernt sjukvårdssystem bygger på den befolkningsnära vardagsvården. Den som finns där och när man behöver den. Vi har många gånger lyft arbetsmiljöfrågan för vårdens, och inte minst primärvårdens, medarbetare. Att i det framtida bygget av hälso- och sjukvård måste förutsättningarna för att skapa en god arbetsmiljö vara en av grundbultarna. Utan medarbetare ingen sjukvård – så enkelt är det.

Vi har lämnat ett första delbetänkande, där i och för sig den skärpta vårdgarantin fått stor uppmärksamhet, men jag minst lika gärna vill lyfta förslaget om organisatoriska principer som slår fast att landstingen i första hand ska organisera vården nära befolkningen, samt framhåller möjligheten att använda alla yrkesgruppers kompetens på ett klokt sätt för patientens bästa. Förslagen ligger nu i en proposition som jag förstås hoppas går vidare till beslut i riksdagen under våren (kan hämtas här: http://www.regeringen.se/490052/contentassets/b11b8adeb0df4b94bb0e5b064655b76c/styrande-principer-inom-halso–och-sjukvarden-och-en-forstarkt-vardgaranti-prop-201718_83.pdf )

Det vi arbetar intensivt med just nu är förslagen som vi lämnar till ministern i nästa delbetänkande den 1: a juni. Inriktningen på de förslagen presenterar vi dessförinnan under våren för våra referensgrupper och för vår expertgrupp. Som ni vet sedan tidigare kommer vi där fokusera på ett nationellt utformat uppdrag för primärvården, som ger tydlighet till invånarna om vad som ingår i erbjudandet från svensk primärvård. Frågor som hur vi på riktigt utvecklar vår förmåga att bedriva vård utifrån varje människas behov, stärkt kontinuitet, teamets betydelse och tillgänglighet blir viktiga delar. Och alltid baserat på de prioriteringsgrunder vi överenskommit i portalparagrafen i hälso- och sjukvårdslagen; den som har de största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården. Det har också för mig blivit allt tydligare att vi verkar i en internationell kontext där den förändring av sjukvårdssystemet vi står inför i Sverige också har en motsvarighet i andra sjukvårdssystem. Och att de förändringar vi gör, förflyttningen till en stark primärvård, kommer att vara en del i de förutsättningar som behöver finnas på plats för att Sverige ska klara de av FN antagna 17 globala målen för en bättre värld: Agenda 2030 för hållbar utveckling. Där det tredje målet handlar specifikt om hälsa, uttryckt som att ”Säkerställa hälsosamma liv och främja välbefinnande för alla i alla åldrar”.

Så ja, vårt arbete rör sig från de allra största sammanhangen till den lilla världen, det dagliga mötet mellan patienten och vårdens medarbetare, det samskapande som uppstår där. Som många gånger är livsavgörande för människan vi möter. Som är den dagliga arbetsmiljön för så många människor. Vi kommer att klara den här omställningen – det här året har inte fått mig på andra tankar, utan istället fått mig ännu mer övertygad – om vi gör det tillsammans. Och om den snackis som primärvården nu är inte bara blir en läpparnas bekännelse utan faktiskt återspeglas inte minst i en politisk vilja att uthålligt medverka till denna förändring. Ingen ska någonsin underskatta den viljan, kraften och kompetensen som finns i svensk primärvård och hos medarbetarna där. Ges förutsättningarna kommer saker att kunna hända fort! Så nu fortsatt framåt mot vårt nästa delbetänkande och sedan slutbetänkande, faktiskt om precis ett år till, mars 2019. Önskar alla en fin helg!

/Anna

 

2018-02-23 Språkets makt

Jag hör till dem som tycker det är väldigt roligt och intressant med språk. I alla former. Både att (försöka) lära mig nya språk och att reflektera kring hur vi använder oss av vårt svenska språk (och alla dess fina dialekter!). Jag bär själv med mig många erfarenheter av hur språk öppnat dörrar både till nya vänskaper och en ny förståelse av sammanhang. Hur det bokstavligen vidgat min värld. Det är onekligen så att de ord vi väljer att använda får betydelse för hur vi ser på varandra och världen runtom oss.

Språkfrågor är därmed också något som vi funderar en hel del på i utredningen. Närmare bestämt på hur vi genom vårt arbete ska kunna bidra till en ökad förståelse av den svenska hälso- och sjukvårdens organisation genom att hitta ett gemensamt – genomtänkt – språkbruk kring den. Ett sådant exempel var förslaget i vårt första delbetänkande kring en ”behovsstyrd vårdgaranti”. I det ursprungliga förslaget i Effektiv vård kallade man det för en ”professionsneutral vårdgaranti”. Innehållet i våra bägge förslag var i mångt och mycket detsamma, principmässigt handlade det om att vidga vårdgarantin till att omfatta fler yrkesgrupper än läkare. Som en av våra referensgrupper framhöll så leder dock termen ”professionsneutral” fel. Det ger intrycket av att det är neutralt- att det inte spelar någon roll- vilken yrkesgrupp du träffar. Men det gör det såklart. Utifrån de problem och behov just du har ska du ju få träffa den yrkesgrupp som bäst kan hjälpa dig. Ibland är det en läkare en annan gång kanske en fysioterapeut, sjuksköterska eller kurator. Det viktiga är att det är ditt behov som styr. Därför bytte vi namn på vårt förslag till ”behovsstyrd vårdgaranti”.

Ett annat exempel på språkfrågor vi brottas med- som en del av er har hört oss lyfta- är de många olika uppfattningarna kring vad termen ”akut” betyder. Om du jobbar inom hälso- och sjukvården tänker du säkert framförallt på livshotande tillstånd. Är du däremot en invånare som har gått med ont i knät i flera veckor som inte vill ge med sig, och du ska åka bort på en efterlängtad långsemester om två dagar, ja då kanske du upplever det som ”akut”- i betydelsen brådskande- att få en bedömning och förhoppningsvis få veta att det inte är något allvarligt, innan du åker. Det är ju dock en helt annan innebörd i ”akut” i det fallet och i fallet där någon kommer in med t.ex. en hjärtattack. Utifrån våra olika förståelser av ordet ”akut” är det då inte heller svårt att förstå att vi har olika syn på om man hamnat rätt eller fel när man söker vård t.ex. på en akutmottagning på sjukhus.

Ett annat ord jag har funderat en hel del på den sista tiden är ”administration” (som huvudsekreterare pysslar man nämligen också en hel del med det). Det är ett ord som idag har en mycket negativ klang i många sammanhang. Mest överallt diskuteras det hur man ska kunna minska administrationen eller få bort onödig administration. Men vad är egentligen den där administrationen om man börjar gräva lite i det? Enligt nationalencyklopedin betyder administration ”förvaltning, skötsel eller ledning av en verksamhet”. Slår man istället upp ”administrera” får man veta att det innebär ”att se till att en verksamhet fungerar och att den gör det så smidigt och effektivt som möjligt”.

Bild

 

Dvs en fungerande administration är helt centralt för att vilken verksamhet som helst ska vara någorlunda välfungerande i förhållande till dess egna syfte, vilket det än är. Gräver man lite djupare i kritiken mot den betungande administrationen så handlar det nog ganska ofta snarare om att de system vi har till vårt förfogande för att utföra olika administrativa uppgifter – journalanteckningar, signeringar, reseräkningar, diarieföring eller annat- allt som oftast upplevs som allt annat än användarvänliga. Vare sig inom vården eller någon annanstans (jag har ännu aldrig träffat en person – oavsett bransch- som upplever att de olika digitala system man har att verka i är helt funktionella…). Därmed sitter troligen många av oss med en känsla att vi använder betydligt mer tid än vad vi egentligen borde behöva till den aktuella uppgiften. Och detta samtidigt som många inom vården redan i vården har en hög arbetsbelastning och man vet att det finns många patienter som väntar på att få hjälp. Att då tvingas jobba på ett suboptimalt sett leder självklart till en enorm och förståelig frustration! Jag tror dock ändå att vi alla är betjänta av att bidra till en mer nyanserad förståelse av begreppet administration. Av att påminna oss om att en hel del av det administrativa arbetet är helt nödvändigt för att verksamheten i sin helhet ska fungera, och då för dem den är till för, i vårdens fall – patienterna! Det finns alltså ett patientnära administrativt arbete som medarbetarna måste ges förutsättningar att kunna ta sig an på ett ändamålsenligt sätt.

Med dessa funderingar önskar jag er en fin februarihelg!

/Louise

 

180216 – Fram med popcorn – filmtajm!

Är just nu på väg med tåg till Oskarshamn, för att prata på Länsgemensam ledning i samverkan. En mötesplats för politiker och tjänstemän inom skola, socialtjänst och angränsande områden inom hälso- och sjukvård i Kalmar län. Vid dagens möte kommer man att fatta beslut om ett regionalt styrdokument för 2018 där samverkan inom en rad utvecklingsområden beskrivs; barn och unga, missbruks- och beroendevård, äldre, psykiskt hälsa och ett antal andra områden. Man beskriver också arbetet med ikraftträdandet av lagen om samverkan vid utskrivning från sluten hälso- och sjukvård. Där har vi ju i utredningen sedan tidigare haft nära kontakt med Oskarshamns sjukhus, och efter ett besök där i höstas fått förmånen att få följa arbetet med införandet av lagen på ett strukturerat sätt med alla inblandade aktörer i projekt OSKAR. Så jag ser mycket fram mot det länsövergripande möte jag är på väg till, en viktig mötesplats där man samlar företrädare för olika huvudmän och ledningsnivåer, något som jag tror är ett gott recept för framgång när det gäller sammanhållen vård och omsorg utgående från varje individs behov.

Bild1

Det blir en kort bloggtext den här veckan, och istället tycker jag att det vore roligt om ni vill kasta en blick på filmen om utredningen, som vi släpper just idag. Filmen är framtagen av oss för att vi så många gånger fått frågan just om vi har en film eller annat material som beskriver utredningens uppdrag, arbetssätt och utmaningar. Tanken är att filmen ska kunna fungera som en inledning till egna diskussioner om framtidens vård och omsorg, och hur det egna arbetet kan ansluta till det uppdrag som utredningen har – och förstås hur utredningens förslag kan underlätta för er. Den riktar sig kanske framför allt till vårdens medarbetare, men kan säkert användas även i andra sammanhang, den är fri att använda där ni tycker att ni kan ha någon nytta av den! Här är länken: http://www.sou.gov.se/godochnaravard/film/ (ni hittar den framöver i vänsterspalten här på hemsidan).

Önskar med detta alla en riktigt fin och vilsam helg!

/Anna

 

2018-02-09 ”Långsamma underverk”

”Lentas maravillas”, dvs långsamma underverk, är namnet på ett fantastiskt litet café i Colonia i Uruguay. Ett underbart ställe med ett namn som dessutom manar till eftertanke och tålamod. Även i vårt gemensamma arbete, med den långsiktiga omstruktureringen av den svenska hälso- och sjukvården till en god och nära vård, är det så klart viktigt att påminna sig om att det som i slutändan förhoppningsvis kommer kunna ses som ett litet underverk, det kommer att ta tid. Och det kommer kräva uthållighet hos oss alla för att vi gemensamt ska lyckas frambringa detta långsamma underverk.

Det är såklart därför ni hör oss prata om det i alla sammanhang där vi möter er. Att uthållighet kommer vara avgörande om vi till skillnad från tidigare försök ska lyckas denna gång. Och då krävs det en uthållighet hos oss alla. Hos politiker, på såväl statlig som landstings/regional och kommunal nivå, hos tjänstemän och hos medarbetare.

bild1
Foto: politikerpanel på Dagens Medicins primärvårdsdag, 7 februari

Hur skapar man då förutsättningar för den nödvändiga uthålligheten? Som ni vet från vårt första delbetänkande och våra möten med er tror vi att en gemensam övergripande målbild och färdplan för hur vi ska röra oss mot den gemensamma målbilden är avgörande. Med utgångspunkt i den kan sedan aktörer i olika delar av systemet arbeta både gemensamt och i sina egna verksamheter mot den gemensamma målbilden. Vi kommer behöva arbeta på precis alla nivåer i systemet för att ta steg för steg i riktning mot den gemensamma målbilden. Och på vägen kommer vi behöva pröva nytt, lära av de processerna och vid behov justera arbetssätt och verktyg om vi märker att de leder oss åt ett annat håll än målet. Och vi behöver stödja, entusiasmera och inspirera varandra på vägen mot målet.

Ingen större förändringsresa är enkel. Själv påminner jag mig ibland om arbetet med att reformera Världshälsoorganisationen, som jag följde under sex år. Arbetat kickade igång runt 2010, pådrivet av den ekonomiska krisen, även om reformbehovet fanns oavsett. Det var dock en utmanande process att samla 193 medlemsländer med olika förväntningar, förutsättningar och förståelse av både problem och lösningar. Även när ramarna för reformagendan var fastslagna tog det i vissa delar ytterligare år av förhandlingar för att bygga den nödvändiga gemensamma plattform för att lösningar- som Sverige och andra likasinnade ibland hade varit redo att införa redan från start- kunde beslutas om. Men som en klok kollega uttryckte det med hjälp av ett afrikanskt ordspråk ”If you want to walk fast, walk alone, if you want to walk far, walk together”.

Och vi vill ju gå långt. Vi vill gå hela vägen i mål med denna omstrukturering av svensk hälso- och sjukvård. Tillsammans. Därför är det så väldigt roligt när vi nu runtom i landet allt oftare ser och höra hur fler och fler aktörer tagit till sig målbilden och lyfter behovet av nyanserad dialog och uthållighet. Vårmötet för Föreningen för Ledningsansvariga Inom Svensk Ambulanssjukvård (FLISA) i tisdags var ett sådant tillfälle, Dagens Medicins primärvårdsdag i onsdags ett annat. När den avslutande panelen på primärvårdsdagen (se bild nedan) fick frågan hur pepp de var på omställningen, på en skala från 0-100, blev svaren ” 130” och ”superpepp”! Den energin och peppen är vad vi alla behöver för att klara den nödvändiga uthålligheten!

bild2

Och med den peppen tar vi nu helg och ser fram emot att njuta lite mer av det långsamma underverk som ljusets återkomst är varje vår!

/Louise

 

180202 – Höjdarvecka

Den här veckan inleddes med två fantastiskt inspirerande dagar. Faktiskt var det så redan på måndag kväll att jag tänkte att det här var nog en av de bästa dagarna hittills som utredare, men minsann, överträffades det inte redan på tisdagen!

I måndags gjorde utredningens medarbetare, tillsammans med Emma Spak från SKL, ett besök i Köpenhamn. Dagen inleddes med ett studiebesök på Akutberedskapet för Köpenhamnsregionen, ett ”1177 de luxe”, där rådgivning utifrån beslutsstöd, dirigering med tidsbokning och prioritering sker vid olika sjukvårdsbehov. För alla, både de med behov av de allra mest akuta insatserna, de som ringer 112, men också till de som kan omhändertas i primärvården nästa dag. Har själv haft förmånen att besöka den verksamheten även tidigare, och är mycket tilltalad av ett system som så tydligt erbjuder en samlad ingång för invånarna vid behov av vård. Vi fick en beskrivning av systemets styrkor, men förstås också de utmaningar som fortfarande fanns kvar, inte minst vad gällde att koppla ihop alla delar av sjukvårdssystemet.

Dagen fortsatte med besök på WHO:s Europakontor, som är beläget i Köpenhamn. Här fick vi möjlighet att diskutera utvecklingen av primärvård i WHO:s medlemsländer, hur det gemensamma arbetet bedrivs och vilka verktyg som är och kan vara av nytta vid omställningen av det svenska sjukvårdssystemet. Vi ser fram mot fortsatta kontakter förstås, och samverkan utifrån det tydliga arbete som görs av medlemsländerna vad gäller omställning till en stark första linjens sjukvård. Allt med bakgrund i kunskapen om betydelsen av en stark första linjens sjukvård och primärvård för en god och jämlik hälsa i befolkningen. Vi diskuterade särskilt frågor om prevention, forskning- och utbildningsfrågor och inte minst vikten av strukturerade möjligheter till uppföljning på olika nivåer i systemet.

Bild1

Och vad kunde då överträffa denna givande måndag? Jo, i tisdags var det äntligen dags för den workshop för vårdens kommande medarbetare som vi tidigare annonserat. Några av er drar sig till minnes den debattartikel i Dagens medicin som behovet av systemkunskap i utbildningarna och möjligheten att påverka som Alexander Tejera och Hampus Holmer skrev i höstas (https://www.dagensmedicin.se/artiklar/2017/09/27/framtidens-lakare-behover-storre-insikt-i-sjukvardens-organisation/). Vi har ju redan från starten av utredningen vinnlagt oss om att träffa vårdens blivande medarbetare, vi är övertygade om att vi behöver ha deras syn på sitt framtida yrkesliv med oss när vi utformar den moderna hälso- och sjukvården. Dels därför att kompetensförsörjning och hur vi rekryterar yngre grupper är ödesfrågor för den framtida vården, men också för att det är så lätt när man väl är inne i våra yrken att färgas av en kultur som kanske inte alltid är den mest funktionella och ändamålsenliga i en framtida vård.

Vi bjöd in via de tolv professionsorganisationerna* i en av våra referensgrupper till en heldag. Intresset var mycket stort, och vi hade en för utredningen enormt givande dag tillsammans. Ett önskemål som framförts var att få mer systemkunskap; hur styrs och leds svensk hälso- och sjukvård, var fattas besluten, hur sker finansieringen – sådant som man faktiskt behöver veta för att kunna vara med och ta ansvar och påverka det system man arbetar i. Så efter ett sådant pass, och en dragning av utredningen och hur vi arbetar, vidtog två pass med intensiva gruppdiskussioner. För att göra en lång, och mycket givande historia kort, kan avslöjas att de begrepp som diskuterades mest under dagen var salutogent förhållningssätt, förebyggande insatser, utbildning och fortbildning samt kanske allra mest interprofessionella arbetssätt och interprofessionellt lärande. De är mycket tydliga, samstämmigt, på att de vill både se och driva mer av det. Det var en fin dag, och jag tror att vi alla kände att vi fyllde varandra med hopp inför framtiden – hälso- och sjukvården står inför stora utmaningar, men vi har också så många som vill engagera sig för en fortsatt god hälso- och sjukvård, vill göra bra saker för framtidens patienter och har många tankar och idéer om hur vi ska kunna skapa en arbetsmiljö som ger förutsättningar för det.

Bild2

Bild3

 

Och detta var bara två dagar i en vecka som förstås innehållit många fler givande möten än dessa. Är som tidigare så tacksam över allt det engagemang vi möter, och viljan att faktiskt åstadkomma förändring! Önskar alla en trevlig och vilsam helg!

/Anna

* Dietisternas riksförbund, Fysioterapeuterna, Kommunal, Läkarförbundet, SSR, Svensk sjuksköterskeförening, Svenska läkaresällskapet, Sveriges Arbetsterapeuter, Sveriges farmaceuter, Sveriges psykologförbund, Vision, Vårdförbundet

 

2018-01-26

Den här veckan inleddes med ett inspirerande videomöte med olika medarbetare i Oskarshamn som uppdaterade oss kring sitt arbete med samverkan mellan kommun och landsting vid utskrivning från sluten hälso- och sjukvård. I samband med vårt besök på Oskarshamns sjukhus i höstas fick vi höra om den pilotverksamhet man startat under 2017 och vi bestämde oss för att följa arbetets genomförande genom regelbundna videomöten. Sedan vårt besök i höstas har ju lagen som samverkan vid utskrivning från sluten vård trätt i kraft och nu är man i Oskarshamn också i gång med att arbeta enligt de lokala rutiner man tagit fram för samverkan.

Bild1
Foto: Presentation under videomöte med medarbetare på olika håll i Oskarshamn

Detta innebär bl.a. att ett bedömningsteam – bestående av flera olika professioner från primärvården, kommunen och slutenvården-  gemensamt bedömer nyligen inskrivna patienter och de kommande behoven av insatser vid utskrivning. Varje vardag kl. 8.30 möts detta bedömningsteam för pulsmöten via video. Att det fanns en vana vid gemensamma videomöten märktes också tydligt på den imponerande samling av medarbetare från primärvård, sjukhus, kommunala hälso- och sjukvård samt omsorg som deltog vid vårt videomöte.

Återigen stod dessutom relationerna i centrum. Vi fick höra hur de dagliga videomötena hade bidragit till att skapa bättre relationer mellan landsting och kommun. Nu hade man varje morgon en dialog- utifrån patientens behov-för att få en helhetssyn och det upplevdes som väldigt positivt. Istället för ”ping-pong-processer” hörde alla samma sak vid samma tillfälle och det blev snabbare processer.

En annan positiv uppdatering sedan sist var att en forskargrupp, knuten till KI och Linnéuniversitet, kopplats på arbetet. Från utredningens sida ser vi mycket fram emot att följa såväl den fortsatta utvecklingen i Oskarshamn som forskningsteamet! Forskningsteamet- som fokuserar på kontinuitet- kommer förutom Oskarshamn även ha studier i Västerbotten och Stockholm.

Ett annat inspirerande nedslag från veckan var Dagens Medicins strategidag i tisdags. Den inleddes med en internationell utblick av Jens Wilkens, hälsoekonom på OECD. Med utgångspunkt i OECD:s arbete med ”the State of Health in the EU” (ett slags ”öppna jämförelser kring EU-ländernas hälsosystem som den intresserade kan hitta här: https://ec.europa.eu/health/state/summary_en ) belyste Jens bl.a. svårigheterna med att göra att göra internationella jämförelser på hälso- och sjukvårdsområdet. Det blir ofta så att man jämför äpplen och päron. Mycket data som jämförs är egentligen inte relevant för jämförelse. Det gäller inte minst för primärvården. Han framhöll också utmaningarna med att mäta skillnader vad gäller människors förväntningar och upplevelser. I nuläget saknas till stor bra mätpunkter och även när vi har ok mått så får man inte robusta resultat pga. att man har så kort historik. Helt klart behöver vi bli bättre på att möta patienters upplevelser.

Även om man alltså ska vara försiktig i sina tolkningar av många internationella jämförelser, inte minst vad gäller primärvård, så kan och ska vi naturligtvis utnyttja möjligheten att lära oss av erfarenheter och goda exempel på olika håll runt om i världen!  Utredningens internationella utblick fortsätter nästa vecka när vi bl.a. ska göra studiebesök i Köpenhamn, såväl på deras prehospitala verksamhet som på WHO:s Europakontor. Det ser vi fram emot!

Som en fin avslutning på denna veckan tog regeringen dessutom igår beslut om en proposition baserat på vårt första delbetänkande, vilken nu skickas till riksdagen för behandling (läs mer här:  http://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2018/01/regeringen-vill-ha-lag-pa-nara-vard/ ).

Med det kan de flesta av oss förhoppningsvis snart få lite välförtjänt helgvila efter en intensiv vecka. Så nu är det dags att fräscha upp danskan inför nästa vecka och vi säger: rigtig god weekend til jer alle sammen!

/Louise

 

2018-01-19 - Ser fram mot en ljusnande vår!

Om än lite sent vill jag önska alla en god fortsättning på det nya året! Efter att på olika håll i världen ha hämtat nya krafter under jul- och nyårshelgerna är utredningens medarbetare nu tillbaka i full fart. Vi har också nöjet att presentera en ny medarbetare i vårt kansli, Jens Eriksson, mastersstudent i statsvetenskap vid Stockholms Universitet, som nu under våren gör sin praktikperiod i utredningen. Varmt välkommen!

Året har rivstartat för utredningens del med två dagar i Västra Götalandsregionen förra veckan; första dagen med ett seminarium om Nära vård med hälso- och sjukvårdsstyrelsen samt workshop med medarbetare, chefer och förtroendevalda från kommunerna. Dag två tillbringade vi i Skövde, där vi fick möjlighet att under en heldagsworkshop lära oss mer om flera olika delar av arbetet med närvårdsutveckling inom Vårdsamverkan i Skaraborg. 170 medarbetare, chefer och förtroendevalda från såväl primärvård, sjukhus och kommuner diskuterade, inspirerades och delgav oss sina tankar om vad som är framgångsfaktorer för det arbete som genomförts och fortfarande utvecklas i området. I det sammanhanget lyftes såväl vikten av uthållighet som tillit och respekt mellan olika aktörer. Det framhölls också att man genomgående i arbetet försöker ha med representanter från alla tre parterna: kommun, primärvård och sjukhus. Vi fick flera goda exempel, alltifrån verksamhet för äldre till BUP:s insatser, där medarbetare berättade om hur mycket som kan göras allra närmast patienten, nämligen hemma, med väldigt goda resultat. Hur mycket lättare det är att stötta och hjälpa när man faktiskt tillsammans är i den miljö som är individens egen, hur möjligheten att involvera närstående ökar, och hur det blir så mycket tydligare att det är vården som är tillfällig gäst hos individen, inte tvärtom. Besöket finns, som så ofta, även beskrivet i lokalpress, kan läsas här: https://sla.se/skaraborg/2018/01/12/sa-blir-framtidens-vard

Bild S 2017 01

Foto: SKL:s samordnare för nära vård, Emma Spak och Anna Nergårdh, under besöket i Skaraborg.

Den här veckan har vi haft ett antal givande och intressanta dialoger; med Centrum för Sällsynta diagnoser, med RCC i samverkan och med Programråd Primärvård på SKL. Vi har träffat professor Sari Ponzer, Södersjukhuset och Karolinska institutet, och diskuterat de teoretiska grunderna kring interprofessionella team och interprofessionellt lärande, både historiskt, nuläge och pågående utveckling såväl nationellt som internationellt. Som ni ser och redan vet; här ska alla perspektiv belysas!

Under gårdagen besökte vi Region Gotland, och fick även här (det är ju vårt önskade arbetssätt) träffa både politisk och tjänstemannaledning, besöka verksamheter och träffa medarbetare. Gotland har ju en lång och god tradition av samverkan mellan det traditionella landstings- och kommunuppdraget, och är därför förstås extra intressant för oss. Vi fick bland annat höra om Trygghetspunkter på SÄBO (enklare insatser från primärvårdens på de orter där det inte finns vårdcentral), träffade verksamhetschefer från olika vårdgrenar, och fick ett fantastiskt fint exempel på samverkan mellan psykiatri och socialtjänst för barn och familjer i behov av mer omfattande stöd. Liksom i Skaraborg förra veckan underströks också vikten av att faktiskt lära känna varandra för att skapa tillit och respekt – och i slutändan fungerande samarbete – mellan medarbetare som kommer från olika huvudmän och traditioner.

Under våren går nu utredningen in i nästa skede. Det blir mindre av utåtriktad verksamhet och insamlande, och mer av analys och bearbetning inför sammanställandet av de förslag vi ska lämna i vårt nästa delbetänkande, som ju ska överlämnas till ministern i juni. Vi kommer att arbeta med förslagen under våren, och förstås också ha möjlighet att diskutera dem med våra referensgrupper, expertgruppen och andra berörda grupperingar. Det är nu vi går tillbaka till det stora antal diarieförda dialoger vi har som en del av det material vi utgår ifrån i våra analyser.

Så önskar nu alla en vilsam helg, för många kanske med möjlighet till lite vinteraktiviteter i den nyfallna snön, och visst är det ändå skönt att veta att vi nu faktiskt går mot ljusare tider!

/Anna

 

2017-12-15

Detta är 2017 års sista blogginlägg från utredningen, känns nästan lite högtidligt. Och vilket år det har varit! Regeringen fattade beslut om utredningens direktiv den 2:a mars, och den 6:e mars började vi vårt arbete. Under våren var det ju Louise och jag, vad ni inte vet är att vi träffades första gången bara några dagar innan den 2:a, innan dess hade vi bara pratats vid på en knastrig telefonledning mellan Chennai i Indien, där Louise för tillfället befann sig, och Stockholm, och vi bestämde oss båda för under det korta samtalet att mycket talade för att vi skulle kunna arbeta bra ihop. Det visade sig vara en bra matchning, kan man lugnt säga.

Våren blev intensiv, vi bestämde oss från början för att verkligen ta den del av direktiven som påtalar att vårt arbete ska göras i ”dialog med samtliga landsting, myndigheter och andra aktörer” på stort allvar, och det har, som många av er ju fått erfara, medfört att vi i dagsläget har närmare 170 diarieförda dialoger i vårt utredningsmaterial. Jag vet ju att många av er sett mina bilder många gånger i olika roller (även om ingen av er har sett dem i närheten av så många gånger som just Louise!) men – det var ju just det som var poängen; att skapa en gemensam bild av behoven, för att kunna föra en dialog utifrån samma problembild och så småningom också målbild.

Och vi har fått se Sverige! Vi har rest och besökt verksamheter från Knislinge i söder till Gällivare i norr, passerat såväl polcirkeln som uppehållit oss vid Sveriges lägsta punkt (markeras på en skylt nära en bensinmack utanför Kristianstad) och beundrat både vårt vackra land och det engagemang som bygger svensk hälso- och sjukvård. Vi har bokstavligen ätit kalvdans i norr och ostkaka i Småland. Vi har bjudits in till så många viktiga sammanhang med patienter, brukare, vårdens medarbetare, fackliga organisationer, huvudmän, politiska beslutsfattare, tjänstemän, referensgrupper, expertgrupp. Statliga myndigheter och andra aktörer (tack SKL och Emma Spak!) har på ett fantastiskt sätt underlättat vårt utredningsarbete, avsatt personer och tid för att bistå oss i arbetet. Och för min egen del har jag gjort så många nya trevliga bekantskaper, och tänker på många av er där ute som mina goda vänner!

bild2

Barbro Westerholm och Karin Träff Nordström fångade på bild i samband med förra veckans referensgruppsmöte med vår politikergrupp.

Vi överlämnade vårt första delbetänkande till ministern i början av juni månad, och fick se det tas vidare ut på bred remissrunda med svarstid till början av oktober. Och efter departementets sammanställning av remissvaren, och därpå följande justeringar, gick huvuddelen av våra förslag vidare i en lagrådsremiss i onsdags, blott nio månader efter utredningens startdatum. Lagrådsremissen finns länkad nedan, och bejakar såväl omställningen av svensk hälso- och sjukvård som behovet av en gemensam målbild och en plan på hur vi tar oss dit. Förslagen av styrande principer för vårdens organisering finns där; den vård som behövs i vardagen ska organiseras nära, och öppen vård är den vård systemet ska bygga på. Och de principiellt viktiga delarna i våra förslag om förstärkt vårdgaranti; alla legitimerade professioner ska omfattas och kunna användas klokt utifrån individens behov och tillgängligheten till primärvården måste öka om den ska få rollen som det självklara förstahandsvalet för invånarna. (Vi noterar dock den fortsatt utbredda missuppfattningen att dagens vårdgaranti innebär att patienten har rätt att träffa läkare inom sju dagar, som de flesta av er vet är det idag så att om vården bedömer att patienten har behov av att träffa läkare ska det ske inom sju dagar, i det nya förslaget tre dagar, liksom till övrig legitimerad personal. Den är pedagogiskt svår den där!) En farhåga som väckts i samband med förslaget om att omfatta fler professioner i vårdgarantin är att det ska bli svårare att träffa en läkare om det är det man behöver som patient, men självklart är det fortsatt meningen att den som behöver träffa en läkare ska göra det, och snabbare än idag. Jag ser det tvärtom som ett sätt att öka möjligheten för de som behöver mer läkartid att också få det. Men visst, som alltid behöver intentionen i förändringar också följas upp, det är viktigt i allt förändringsarbete! Det ikraftträdande regeringen vill se är i enlighet med vårt förslag redan 1 januari 2019. Nu får vi se vad lagrådets och sedan riksdagens behandling av förslagen ger. Gläder mig särskilt åt att när det gäller de principiellt viktiga delarna finns det flera sådana bland våra förslag där alla remissinstanser, t ex landstingen, samtliga ställer sig bakom förslagen. Det styrker min uppfattning om hur viktigt det är att redan när förslagen mejslas fram ska det göras i delaktighet med helt enkelt så många som möjligt som berörs av dem! På det sättet skapar vi möjlighet till det skyndsamma framskridandet i förändringen av hälso- och sjukvården som vi behöver, för patienternas skull men också för vårdens medarbetare och av arbetsmiljöskäl. Många av er påpekar ofta för oss att detta inte får bli en långbänk, förändringar måste komma snart. Under eftermiddagen idag presenteras också 2018 års Patientmiljard, den överenskommelse om satsning som staten och SKL kommit överens om, och som kommer att omfatta bland annat en del av de resonemang om resurser för omställning som vi för fram i vårt delbetänkande.

Under hösten har vi arbetat vidare mot nästa delbetänkande, som vi ju lämnar i juni nästa år. Vi har fortsatt med dialoger och insamling av material inför förslaget på nationellt utformat uppdrag för primärvården – en viktig del i den framtida hälso- och sjukvårdens struktur. Det är förstås ingen lätt puck i sammanhanget, men som jag ser det avgörande för att bygga ett hållbart framtida hälso- och sjukvårdssystem. Under hösten har vi också fått sällskap i kansliet av ytterligare starka kompetenser i form av tre utredningssekreterare till; Malin Lundberg, Karin Träff Nordström och Marie Öberg Lindevall med profiler inom juridik, allmänmedicin respektive ekonomi. Det är ett starkt team jag har till min hjälp!

Så vi kommer att gå på julledighet glada och stolta för det arbete vi hittills gjort – tillsammans med er alla! Det är det finaste av alltihop med det här året: det enorma engagemang ni har tyckt att det har varit viktigt och värt att ägna utredningens arbete. Jag är tacksam, ödmjuk och känner ett stort ansvar att ta det engagemanget och den goda viljan vidare. Det är ingen lätt resa vi är på, det är vi alla medvetna om. Det kommer att uppstå svårigheter, angränsande frågor av betydelse för strukturen kanske inte hanteras så snabbt som många av oss vill, det finns regelverk att förhålla sig till som inte alltid känns som de mest ändamålsenliga. Vi i utredningen förstår förstås att alla inte kommer att vara fullt ut nöjda med de förslag vi lagt eller kommer att lägga. Jag tror ändå på att med den öppna dialog vi hittills har haft, och med den vilja som finns hos er alla att verkligen tillsammans bygga en hälso- och sjukvård som motsvarar behoven och förväntningarna i befolkningen idag kommer det här att fortsätta framåt på ett konstruktivt sätt. Det är så imponerande, det sätt på vilket ni alla, företrädande olika frågor, agendor, intressen, har lyft blicken och valt att se till en gemensam framtida utveckling. Jag hade hoppats det, men kanske inte trott att det var möjligt i den utsträckning det faktiskt har skett.

Så man kan ju inte annat än se fram mot vårens arbete, och vad som väntar runt nästa hörn! Det är inte lätt, men det är meningsfullt och därmed roligt. Önskar er nu alla vila, återhämtning och mycket värme. Önskar er alla helt enkelt en God (och nära) Jul!

/Anna

 

2017-12-08 Varje grupp består av individer

Den gångna veckan har vi både hunnit ha vårt första expertgruppsmöte och nästan komma i mål med den tredje omgången referensgruppsmöten (en grupp återstår på måndag). Med våra referensgrupper har vi bl.a. diskuterat knäckfrågor kopplade till utformningen av ett nationellt uppdrag för primärvården (som ju är ett av de förslag från betänkandet ”Effektiv vård” som vår utredning har i uppdrag att ta vidare). Två exempel på sådana frågor, som också diskuteras flitigt i den allmänna debatten, är såklart hur vi ska uppnå såväl bättre kontinuitet som bättre tillgänglighet i den svenska hälso- och sjukvården och i detta fall då framförallt primärvården. Vi vet från såväl internationella jämförelser som svenska undersökningar att här ligger vi dels jämförelsevis sämre till än många andra jämförbara länder, och dels – kanske än viktigare- uppfattar svenska invånare/patienter inte att systemet levererar tillräckligt bra i dessa delar. Mycket tyder också på att frågorna om kontinuitet och tillgänglighet har nära kopplingar till varandra och att t.ex. en bättre kontinuitet i vårdkontakterna kan leda till större trygghet för patienterna, och minskade behov av att uppsöka vård t.ex. utanför ”kontorstid”.

Att vi i Sverige behöver arbeta för att stärka såväl kontinuitet som tillgänglighet är alltså i princip alla överens om. Men när det kommer till HUR vi ska uppnå t.ex. bättre kontinuitet så visar det sig lika snabbt i dialog med olika individer och aktörer att man kan ha väldigt olika önskemål och uppfattningar. Som vi sagt förut. Alla tycker inte lika. Olika människor har olika behov, förutsättningar och preferenser.

När vi talar med patient- och brukarföreträdare så är det flera av dem som ser ett stort behov av stärkt informationskontinuitet. Samtidigt är det flera som inte ser något behov av att ha en viss fast läkar- eller annan vårdkontakt (om informationskontinuitet kan tillhandahållas på annat sätt). Vissa lyfter t.o.m specifikt att de vill kunna välja från gång till gång, utifrån aktuella behov. För återigen andra så är dock den personliga fasta kontakten helt avgörande. Vissa vill ha en fast läkarkontakt, andra ett fast vårdteam, och återigen andra kanske vill och behöver ha både och. Många lyfter behovet av någon som hjälper till med koordinationen. Utifrån varje individs behov.

Och nu kommer vi till kärnan. Vi är olika individer med olika behov, förutsättningar och preferenser, även om vi råkar ha samma diagnos.

Detta gäller naturligtvis människor överallt i världen, men i detta sammanhang kan det också vara värt att påminna oss om att vi svenskar – internationellt sett- är extrema vad gäller hur högt vi värderar värden som självförverkligande och individuell frihet. I högre utsträckning än de flesta av världens länder kan vi därför förväntas ha invånare som förväntar sig och sätter stort värde på att faktiskt bli bemötta utifrån sin egen individuella situation och preferenser. Invånare som idag är mindre benägna att acceptera att inordna sig i ett system som är byggt utifrån vårdens interna behov snarare än patientens, och som är mer benägna att ifrågasätta och utmana auktoriteter än på många andra håll i världen.

Detta vet vi bl.a. från de välkända ”World Values Surveys (WVS).” WVS har genom regelbundna undersökningar sedan 1980-talet visat på hur människors attityder och värderingar spelar en central roll i såväl ekonomisk utveckling som framväxten av demokratiska institutioner, effektiv styrning och jämställdhet. WVS visualiserar sina resultat genom att placera in länder på en graf ” där Y-axeln går från ”traditionella värden” längst ned till ”sekulära-rationella värden” högst upp och X-axeln går från ”överlevnad” längst åt vänster till ”självförverkligande” längst åt höger. När världens länder placeras ut på denna skala hamnar Sverige längst upp, längst ut till höger. Närmst oss finns de nordiska grannarna Danmark och Norge, men även de är en bit bort. För den intresserade rekommenderas ett besök på WVS hemsida där man kan hitta mycket mer material och grafik: http://www.worldvaluessurvey.org/images/Culture_Map_2017_conclusive.png

Människors värderingar är självklart inte ensamt utslagsgivande i varför våra system ser olika ut i olika länder. Med det sagt tror jag ändå att det är nyttigt att ha i åtanke att länder – även i Norden/EU/väst – fortfarande skiljer sig en hel del vad gäller invånarnas attityder och förväntningar och att det också kan förväntas resultera i skillnader i t.ex. syn på vad som är en rimlig arbetsdag, värdet i att kunna styra sin egen yrkestid, ledarskap, vilja att inordna sig i olika system/ifrågasätta auktoriteter, möjlighet till föräldraledighet, förväntningar på samhället respektive familjen osv. Och detta är naturligtvis också en av flera faktorer som spelar roll för hur man i olika länder kan konstruera hållbara system. Det är viktigt att ha i åtanke när vi jämför oss med system i andra länder, men även när vi ska bygga för vår egen framtid. Hur har värderingarna i den befolkning vi konstruerar systemet för förändrats över tid? Det för mig då slutligen tillbaka till behovet för oss av att tillsammans bygga system som utgår från ett patientperspektiv och som ger medarbetarna förutsättningar att möta varje ny person utifrån deras enskilda behov, förutsättningar och målsättningar.

Trevlig helg!

/Louise

 

2017-12-01 Interprofessionella team

Jag har semester. En återhämtningsvecka i novembermörkret! Så någon annan skulle skriva blogg. Men det hände en så speciell sak på vägen hit, som jag vill berätta för er!

På flyget, som skulle ta oss till en sol- och träningsvecka, kom utropet i högtalarna efter några timmars flygning. Klassikern, jag har varit inblandad förr, döttrarna säger rent av att jag är en magnet för det; ”Finns det någon sjukvårdspersonal ombord? Kan ni i så fall bege er till bakre delen av kabinen?”. Slog ihop pocketboken, reste mig och gick bak. När draperiet drogs undan av en mycket stressad kabinpersonal får jag se just det de flesta som jobbar i vården allra helst inte vill se i det läget: ett dåligt barn. En liten kille i treårsåldern satt i en ängslig pappas knä, pojken var påtagligt slö och ögonen gick lite hur som helst. Jag kollade snabbt puls och andning, försökte få kontakt med killen och ställde några snabba frågor till pappan (frisk sen förut, några mediciner, pigg tills nu?)

Precis då kommer en man in bakom draperiet och säger -Jag är också läkare, barnläkare, men börja du. Lättad både av hans ankomst och av att barnet har snabb men stabil puls och verkar andas ok säger jag vad jag vet, att killen verkar väldigt varm, och att det kanske kan vara en feberkramp, men att jag gärna ser att han som barnläkare tar över så assisterar jag med vad som kan behövas. Och fixar is.

Då hörs en röst bakom min rygg igen ”Hej Anna, vi är här!”. Minsann, gamla kollegor från akutsjukhuset. Sällan blivit så glad att se dem, för nu har vi minsann också en narkossköterska och en IVA-sköterska på plats (fria-luftvägs-experter ni vet, viktiga saker om vår patient blivit sämre!) Barnläkaren har nu börjat kyla killen efter att vi tempat honom, vi har en dokumentation ordnad (ingen onödig administration, men klockslag och vitalparametrar är bra att ha!)

Som ni kanske redan förstått är jag här inne på det interprofessionella teamets betydelse. Och nu kommer vi till samverkan med civilsamhället! Det fanns nämligen, i flygbolagets arsenal, kramplösande och annat nyttigt för stunden, men inte febernedsättande i en beredningsform som fungerade för vår patient. Ordnade därför så flygvärdinnan ropade ut i högtalarna om ”någon möjligen hade supp Alvedon i handbagaget”. Det hade någon, efter bara någon minut kunde föräldrarna ge barnet detta. Allt och alla lugnade sig, pojken piggnade till, och vi kunde alla tacka varandra för en god insats och återvända till våra platser.

Det jag vill ha sagt med detta är att känslan av få jobba, kort eller långt, tillsammans med andra människor med olika kompetenser (inklusive patienten och som här närstående) är oslagbar. Och det är inte känslan av att själva jobbet delas på flera, att det blir mindre för var och en att göra när någon ”avlastar”. Utan det är upplevelsen av att ha en utmanande uppgift framför sig, till exempel hjälpa någon till bättre hälsa, och inse att gör vi i detta gemensamt, bidrar med olika kompetenser för att uppnå ett så bra resultat som möjligt, så blir vi till större nytta för den vi är till för. Ett plus ett blir mer än två. Och som medarbetare har jag stödet av teamet. Också en arbetsmiljöfråga i utsatta jobb som ytterst handlar om liv, död och ibland de svåra beslut som följer därav.

Det här blir så tydligt, och tror jag också för alla självklart, i mer akuta situationer. Men jag är övertygad om att det gäller alltid; i en ledningsgrupp, i en situation där sjukdom ska förbyggas, på en vårdavdelning, på en hälsocentral…Säkert tänker ni lika, och jag slår in öppna dörrar här. Men håll med om att det var ett illustrativt tillfälle! Trevlig helg!

/Anna

PS. Lillkillen piggnade snabbt till, såg honom leka i vågorna på stranden redan dagen efter!

bild100

2017-11-24

Ännu en intensiv dialogvecka går mot sitt slut och avslutas idag med en ny ”nål” på Sverigekartan, i Umeå! Jag ska återkomma till detta möte, men kan först bara konstatera att deltagarna här precis satte fingret på en av de frågor som på olika sätt varit i fokus denna vecka: kompetensförsörjning och bemanning.

fre24

Mer specifikt tänker jag bl.a. på:

  • Förslag om en gemensam introduktion i form av bastjänstgöring för läkare, som nu har gått ut på remiss från Socialdepartementet (Ds 2017:56, sista svarsdag 22 februari 2018).
  • Socialstyrelsen fick ett nytt uppdrag från regeringen att under 2018 föreslå nationella kunskapskrav till yrket undersköterska. Detta uppdrag knyter ju också an till Harriet Wallbergs uppdrag att utreda och lämna förslag på hur yrket undersköterska kan tydliggöras och regleras, i syfte att öka kvaliteten och säkerheten i hälso- och sjukvården samt omsorgen,
  • I vårt möte med företrädare för Vision i veckan framhölls tydligt att man såg behov av en nationell kursplan för medicinska sekreterare.

Även vissa tidigare relaterade uppdrag gör sig påminda såsom:

  • Kenth Nauclérs uppdrag att se över specialistsjuksköterskeutbildningen. Som bl.a. ska föreslå en ny examensordning och analysera vårdens tillgång på och behov av specialistsjuksköterskor (U2017:08)
  • Socialstyrelsens olika relaterade uppdrag såsom arbetet med att följa överenskommelsen om stöd till bättre resursutnyttjande, uppdraget om samverkan i hälso-och sjukvården (som Socialstyrelsen har tillsammans med Universitetskanslersämbetet, UKÄ) samt arbetet med det nationella Planeringsstödet (NPS)

I går deltog vi dessutom vid en workshop om ”Kompetensförsörjning för en god och nära vård” som SKL ordnade. Vid workshopen deltog såväl hälso- och sjukvårdsdirektörer som HR-direktörer från hela landet, men även andra tjänstemän från landsting och SKL. Att blanda olika kompetenser och perspektiv är ju ofta ett vinnande koncept och diskussionerna visade tydligt på stor samsyn kring utmaningarna. Bl.a. lyftes behovet av att, förutom de rena vårdkompetenserna, också säkerställa god kompetens vad gäller angränsande områden som är nödvändiga för att själva vården ska kunna fungera, såsom t.ex. teknik, digitalisering och logistik. Även behovet av god kompetens vad gäller bemötande, kommunikation och personcentrerad vård stod tydligt i centrum.

Och detta för oss över till dagens möte: Personcentrerad vård i all ära, men hur gör vi? Ett seminarium arrangerat av Vårdförbundet Västerbotten i samarbete med Umeå kommun och Västerbottens läns landsting. Seminariet samlar en mix medarbetare från vården, patientföreträdare, politiker och tjänsteman för att leta lösningar och hitta möjligheter (återigen, bra att samla olika kompetenser på samma ställe!). Väldigt glada att få vara här och tala om förflyttningen mot en god och nära vård och varför vi ser denna strukturreform som en grund för att skapa goda förutsättningar för vårdens medarbetare att kunna jobba personcentrerat. Det betyder samtidigt självklart inte att man inte kan eller ska börja jobba personcentrerat här och nu. Som vi envist upprepar är det paradigmskifte vi är på väg emot inte något man bestämmer fram och som kommer ske i kronologisk ordning. Inte heller är det något som kommer att gå fort. Det betyder att vi behöver hålla blicken på målet och arbeta uthålligt och parallellt, på bred front. Börja där vi står och försöka ta ett steg i taget i riktningen mot vår målbild av en god och nära vård. För att man ska orka hålla upp engagemang och arbeta med den uthållighet som krävs är det såklart också nödvändigt att man får tid både för reflektion och möjligheter till inspiration. Att vi hjälper varandra. Från utredningens sida känner vi verkligen att vi får energi och inspiration av alla er vi träffar och vi hoppas att vi kan bidra med detsamma till ert förändringsarbete i det dagliga!

Trevlig helg,

Louise

 

2017-11-17

”Idag arbetar 1 av 6 läkare i Sverige i primärvården och 5 av 6 i traditionell sjukhusvård. Om istället 2 av 6 läkare arbetade i primärvården och 4 av 6 inom sjukhusvården skulle fördelningen av läkare inom de två vårdgrenarna förändras så att det blev dubbelt så många läkare inom primärvården men bara 20 % färre inom sjukhusvården.”

Ett intressant och tänkvärt inspel från ett av veckans möten, i detta fall med lokala representanter för DLF, Svenska Distriktläkarföreningen. Jag fick möjlighet att medverka (via distanslösning, framtiden ni vet!) under ett par timmar i en dialog vid deras årliga seminarium, och fick ett antal kloka och välavvägda medskick därifrån. Även i övrigt har veckan innehållit mycket utåtriktad verksamhet; vi har träffat grupper av verksamhetschefer inom såväl offentligt driven primärvård som privat, politiska företrädare på SKL, nätverket Ung Fysioterapeut, Nationella etiknätverket och också besökt Landstinget Dalarna. I Dalarna imponerade särskilt besöket på Vårdcentral Jakobsgårdarna. En akademisk vårdcentral med många spännande projekt på gång och med två inspirerande lektorer fysiskt på plats som en naturlig del i vårdcentralens verksamhet.

Jag ser, och förstår, att något många aktörer just nu arbetar med är förberedelserna för ikraftträdandet av Lagen om samverkan vid utskrivning från sluten hälso- och sjukvård 1:a januari nästa år. Den har ju sitt ursprung i Göran Stiernstedts betänkande Trygg och effektiv utskrivning från sluten vård, och blir ju för oss en naturlig ingång till hur vi tar oss an den del i vårt tilläggsdirektiv som handlar om samverkan mellan primärvården och den kommunala hälso- och sjukvården och omsorgen. Det är väldigt roligt att se med vilket engagemang man förbereder laginförandet i verksamheterna oavsett huvudman; här införs nu hemtagningsteam, vårdplanering via länk, förstärkta samverkansformer etableras. Men visst kommer det också att visa sig var tidigare strukturer medför hinder för dessa utökade samverkansformer, och därmed var vår utredning behöver lägga förslag som underlättar samverkan för en alltmer sömlös vård och omsorg. Just detta var ett av de områden som togs upp vid den regionala Patientsäkerhetskonferensen i Örebro, där jag fick möjlighet att berätta om vårt arbete under gårdagen. Fullsatt, engagerat och med de medskick ni ser nedan som några av de viktigaste frågorna för framtiden!

bild 1_s201701
bild2s2017011

Häromveckan fattade regeringen beslut om sammansätningen av vår utrednings expertgrupp, och vi ser nu fram mot att träffa gruppen för ett första möte i början av december. Vi har ju sedan tidigare fyra referensgrupper knutna till utredningen, de är oss till stor hjälp i arbetet, och nu får vi också en expertgrupp med medverkan från flera departement, patientrepresentation, representation från ett antal statliga myndigheter och verksamhetsföreträdare.

Men fortsatt är vi beroende av kloka inspel från er alla för att våra underlag ska vara kompletta, de underlag som sedan bearbetas i analyser och slutligen presenteras i vårt kommande delbetänkande. Fortsätt höra av er, ni hittar kontaktuppgifter på hemsidan, vi vill veta vad ni tycker! Önskar nu alla en vilsam och trevlig helg, med många tända ljus att lysa upp novembermörkret med!

/Anna

 

2017-11-10

Idag är det inte bara fredag utan även Mårtens Afton, vilket osökt får en skåning som mig att tänka på en gås vid namn Mårten, närmre bestämt gåskarlen Mårten i Selma Lagerlöfs bok ”Nils Holgersson underbara resa genom Sverige”.

Denna höst är vi i utredningen ute på något av vår egen ”underbara resa genom Sverige” och associationerna till Nils Holgersson dyker inte sällan upp. Boken gavs ut första gången 1906, som lärobok i geografi. Vår egen resa ser jag också som en fantastiskt givande, tankeväckande (och vacker!) läroresa både vad gäller svensk geografi, historia och svensk hälso- och sjukvård. De senaste månaderna har vi besök en rad olika huvudmän, verksamheter och organisationer runtom i landet. Ni har generöst delat med er av såväl era utmaningar som goda exempel, från Övertorneå i nordöst till Knislinge i Söder. Och även om kontexterna är olika, även om ni kanske börjar i olika ändar och ibland tar er an utmaningar på lite olika sätt så märks det ändå tydligt. Ni är en del av samma rörelse mot en god och nära vård!

Därmed har vi också mycket att lära av varandra genom att utbyta erfarenheter och dela med oss av lärdomar såväl vad gäller lyckade som mindre lyckade exempel. Vi är ett litet land och behöver utnyttja våra resurser smart. Inte uppfinna hjulet igen. Samma typ av distanslösningar som idag på en rad ställen i mer glest befolkade områden möjliggör avancerade kontakter såväl mellan vårdpersonal och patient som mellan vårdpersonal själva kan naturligtvis även tillämpas i storstadsområden. T.ex. för att nå grupper som av olika anledningar inte vill eller kan göra fysiska besök på en vårdcental, och kanske därmed avstår vård. Att som i Gällivare ha teknik som möjliggör virtuella SIPar (utifrån patientens val) blir troligen också en förutsättning för de flestas förmåga att praktiskt kunna genomföra den nya lagen om samverkan vid utskrivning från sluten vård som träder i kraft vid årsskiftet.

Samtidigt behöver vi komma ihåg att det väldigt sällan funkar att bara ta någon annans arbete och försöka kopiera det rakt av. Varje region/samhälle/verksamhet har sin lokala kontext och kultur, och förändring behöver förankras lokalt. Det som vi kanske framför allt behöver bli bättre på att identifiera och ta till oss är de principer/kärnvärden som ligger till grund för framgångsrika förbättringsarbeten. Samt inte minst arbetssätt för att med delaktighet från såväl medarbetare som patienter genomföra förbättringsarbeten.

karta

(Ett försök att skapa överblick över vår Sverigeresa så långt)

Som Anna skrev om förra veckan är de medskick vi får från er vid alla våra möten och dialoger, och även skriftligt, en oerhört viktig del av utredningens underlag och vi kommer att fortsätta vårt intensiva insamlingsarbete fram till julledigheten. Därefter kommer utredningen gå in i en mer fokuserad skrivfas, med formulerande av de analyser och förslag vi ska presentera i nästa delbetänkande, där det blir mindre utrymme för utåtriktat arbete

Nästa vecka fortsätter dock vår sverigeresa, till Dalarna och Örebro. Men innan det ska jag nu ta mig an (en något förenklad) gåsmiddag. Så glad Mårtensafton och trevlig helg!

/Louise

2017-11-03

Den här veckan har varit en vecka med tid för inläsning, genomgång av utredningsmaterial, analys och reflektion för utredningens medarbetare, var för sig och i mindre konstellationer. Själv har jag gått igenom en stor del av det material ni hittills försett oss med i olika former; via mail, rapporter, historiska dokument och inte minst personliga möten och dialoger i större och mindre sammanhang. Jag har sagt det förr och poängterar igen – allt ni skickar med, in och till oss blir viktiga underlag för vårt arbete med att mejsla ut utredningens förslag.

En sak som slår mig tydligt är att ni inte tycker lika. Det kan förstås tyckas självklart, men förtjänar nog att lyftas fram. På samma sätt som jag brukar säga att tiden är förbi när vi inom vården satt med föreställningen att alla patienter ville ha sin vård tillhandahållen på samma sätt (tänkte vi oss i alla fall, vi som arbetade i den); mottagning dagtid eller kvällstid, möjlighet till drop-in-tid eller planerad tid, erbjudande om fysiskt besök eller besök på annat sätt, har ni olika bilder av hur det optimala hälso- och sjukvårdssystemet ser ut. Bilden hänger inte, som man kanske förenklat skulle kunna tro, alltid ihop med er grupptillhörighet som patienter, yrkesgrupp, ålder eller andra ”strukturella” faktorer. Jag tolkar det som en del av en samhällskontext, precis som jag gör i frågan om hur vi tillhandahåller vård, saker och ting är inte längre i stuprör och linjer, allt är mer nätverksbaserat och mer styrt av individens egen upplevelse än grupptillhörighet. Det gör mig inte mindre hoppfull i arbetet, jag tror fortfarande att vi kommer att kunna lägga förslag som vinner bred acceptans, men kanske att processerna för samverkan blir mer komplexa och ibland kräver mer ”stöta och blöta” än de gjort historiskt. Vill också lägga till att jag är väldigt tacksam för den konstruktiva och respektfulla ton som vi möter i dialogerna runt dessa ibland mycket komplexa frågor!

Jag vill å andra sidan vara tydlig med att det också finns mycket som förenar, det är metoderna för framgång som ibland ter sig olika för er. Jag är fortfarande övertygad om att vi behöver ha en gemensam målbild, och att det kommer att krävas uthållighet för att nå den. Den målbilden omfattar för de allra flesta av er orden kontinuitet, tillgänglighet (i fler dimensioner än tid) och ökad delaktighet för såväl patienter som för medarbetare i verksamheten, runt dessa begrepp är enigheten stor. Jag är övertygad om att det kommer att vara möjligt att lägga förslag som utgår just från detta, och som också är hållbara utifrån alla de perspektiv som ska beaktas. Under veckans genomgång har jag också återupptäckt några särskilda guldkorn. Vill gärna dela ett sådant, för de som vill göra en extra helg-fördjupning i utredningens frågor: Anders Anells rapport ”Primärvårdens funktion, organisation och ekonomi” som finns med som bilaga 3 i slutbetänkandet Effektiv vård (bilaga 3 börjar på s 721 i betänkandet, som kan hämtas här).

Jag får en del frågor om lästips, och det här är en matig sammanställning av historik, omvärldsfaktorer och knäckfrågor i utformningen av en stark första linjens sjukvård. Inte minst referenslistan är förstås en guldgruva att ta del av för den lite mer nördiga! Och återigen – ni kommer inte att tycka lika om den här rapporten heller. Men den kommer att vara en bra källa till fortsatta konstruktiva diskussioner!

Önskar nu er alla en fin Allhelgonahelg, med en lagom mix av såväl modernare traditioner som tid för eftertanke och hågkomst av de som funnits!

/Anna

bloggbild

 

2017-10-27

Ett av de två uppdrag vi fick i våra tilläggsdirektiv den 21 september är att ”utreda och lämna förslag på hur samverkan mellan primärvården och den kommunala hälso- och sjukvården och omsorgen kan underlättas och hur gränssnittet mellan dessa verksamheter bör se ut.”

Detta är ett uppdrag som tar avstamp i de många förslag från Effektiv vård som berör gränssnitt och samverkan mellan hälso- och sjukvård i landstingens respektive kommunernas regi samt mellan hälso- och sjukvård och socialtjänst. Enligt såväl socialtjänstlagen (2001:453) som hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) har kommunerna och landstingen skyldighet att samverka både på övergripande nivå och på patientnivå. Ett exempel är bestämmelsen om samordnad individuell plan som ska upprättas av landsting och kommun tillsammans för personer som behöver både hälso- och sjukvård och stöd från socialtjänsten.

Samtidigt kan vi konstatera att när vi nu under hösten reser runt i landet och träffar olika representanter för såväl landstings- som kommunledningar och medarbetare är gränsdragnings- och samverkansfrågorna mellan landsting och kommuner en av de frågor som alltid tas upp som en utmaning. Utmaningarna kan dock se olika ut på olika ställen. Det kan handla om allting från att identifiera relevanta motparter, till att bygga upp grundläggande strukturer och skapa det förtroende och förståelse mellan olika parter som krävs för att få till någon som helst samverkan. Är de bitarna på plats finns det ofta ändå utmaningar vad gäller att utforma faktiska lösningar som både är praktiskt genomförbara, ändamålsenliga och ryms inom gällande lagstiftning, t.ex. när det gäller informationsdelning.

Det finns alltså ett flera olika dimensioner i och ingångar för att ta sig an denna problematik. Vi kommer att ta oss an uppdraget genom att utgå ifrån införandet av den nya lagen om samverkan vid utskrivning från sluten hälso- och sjukvård (2017:612). I denna nya lag, som träder i kraft den 1 januari 2018, tydliggörs att både kommunala verksamheter och primärvård tidigt måste börja planera inför patientens utskrivning från sluten vård. Ett tydligt syfte med lagen är att skapa en större delaktighet från primärvården i den fortsatta planeringen för patienten och lagen kommer att påverka både primärvårdens, slutenvårdens och kommunernas arbetssätt och samverkan.

En annan viktig pusselbit i arbetet med detta uppdrag blir såklart samverkan med utredningen ”Framtidens Socialtjänst” (S2017:3), som leds av Margareta Winberg. De har i uppdrag att genomföra göra en översyn av socialtjänstlagen (2001:453) och vissa av socialtjänstens uppgifter. Just Margareta Winberg med medarbetare träffar vi idag för att diskutera kopplingarna mellan våra bägge utredningar och hur vi på bästa sätt kan samverka mellan våra bägge utredningar. Ett möte och samarbete vi ser mycket fram emot!

Trevlig helg!

/Louise

 

2017-10-20

Vi är en utredning som enligt direktiven ska göra vårt arbete ”i dialog med företrädare för samtliga landsting, myndigheter och andra berörda aktörer…” Det utvecklas ytterligare i skrivningar gällande samverkan med andra utredningar, referensgrupper och ”annat pågående arbete på välfärdområdet”. Det är så fint! Det händer ofta fantastiska saker när man samlar människor med olika erfarenheter och utblickar i samma rum (eller via länk för den delen).

blogg

(Givande dialog under besök hos Region Gävleborg och Söderhamn den 6/10 2017)

Min erfarenhet (inte minst från arbete med kris- och katastrofhantering) är att behovet av att ha etablerade kontakter med personer man förväntas samverka med i stunder som är mer svårlösta underlättas enormt om ett förtroendefullt samarbete har etablerats i lugnare tider. Det gäller såväl planering av vård och omsorg under utmanande tider som sommarperioden, en belastande influensasäsong eller rena infrastrukturhändelser som plötsliga strömavbrott. Formell planering, regelverk och organisatoriska rutor måste finnas på plats, men hur bra den faktiska situationen löses beror oftare än vi kanske vill tro på förtroendefull samverkan mellan människor. Och även de tillfällen när vi inte tycker lika -för de finns- är förstås viktiga. De frågorna måste upp på bordet och belysas ut olika perspektiv för att vi, ofta, ska nå samsyn och, ibland inte, nå samsyn men förstå varandras ståndpunkt.

Vi får många inbjudningar till utredningen, och får ibland frågor om hur vi prioriterar. Redan en av de första dagarna kom vi överens om en huvudprincip – vi måste alltid få med oss något tillbaka till utredningen. Ni, alla ni, är medskapare av underlagen till utredningen. Det betyder att ni ser oss mer sällan på mässor, kongresser och konferenser (även om det händer), men oftare i dialog och samtal i ”mindre” sammanhang. Och vi dokumenterar allt ni ger oss! Senast idag fick man några kloka medskicka som inbjuden att tala på Geriatriskt forum, ett nationellt geriatrikmöte, tack för det!

En av de roligaste sakerna med jobbet som utredare är det stora engagemang som möter oss från vårdens medarbetare och även från patienter, brukare och medborgare. Den nya vården bygger vi tillsammans. Det är en förmån att få jobba med er alla!

Trevlig helg!

/Anna

 

2017-10-13

Den gångna veckan har det varit visst fokus på kompetensförsörjningsfrågor för oss i utredningen. Både internt och externt. Vi startade veckan med en intern planeringsdag med nya medarbetare och har sedan gått vidare till att diskutera olika kompetensförsörjningsfrågor.

Frågor kopplade till hur vi ska kunna säkra kompetensförsörjningen möter oss alltid oavsett var i landet vi är eller vilka grupper vi träffar. En viktig bit i pusslet, som också bidrar till varför dessa frågor är viktiga för vårt uppdrag, är såklart att det måste finnas strukturella förutsättningar för att tillhandhålla en god och attraktiv arbetsmiljö för dem som ska verka i vården. Annars kommer vi aldrig kunna rekrytera framtidens medarbetare till vården. Idag ser vi dock alltför ofta att enskilda medarbetare tvingas lösa svåra situationer som man egentligen inte har fått verktyg för, utan som borde vara hanterade på en strukturell nivå i systemet.

Denna vecka har vi haft förmånen att diskutera frågor relaterade till kompetensförsörjning både med medarbetare på Socialstyrelsen och med representanter från samtliga sju lärosäten i landet med ansvar främst för den internmedicinska delen av läkarutbildningen. Hos Socialstyrelsen fick vi en uppdatering kring arbetet under olika relaterade uppdrag såsom arbetet med att följa överenskommelsen om stöd till bättre resursutnyttjande, uppdraget om samverkan i hälso-och sjukvården (som Socialstyrelsen har tillsammans med Universitetskanslersämbetet, UKÄ) samt arbetet med det nationella Planeringsstödet (NPS). I mötet med representanterna från lärosätena gavs möjlighet till breda och givande diskussioner kring alla möjliga aspekter av svensk hälso- och sjukvård men – i linje med det vi lyfte i förra veckans blogginlägg- kom diskussionen också kontinuerligt tillbaka till behovet av stärkt systemkunskap. Det är helt klart en knäckfråga.

Internt så har vi också fått vår sista sekretariatskollega på plats, juristen Malin Lundberg, och sekretariatet är därmed äntligen fullt bemannat. Liksom tidigare hittar ni uppdaterad information på vår hemsida under rubriken ”Om oss som arbetar i utredningen”. Så summa summarum känns denna vecka och fredagen den 13 oktober inte alls som en otursdag utan snarare som en lyckosam vecka och dag.

Trevlig helg!

/Louise

 

2017-10-06

När jag var verksamhetschef i vården pratade vi mycket om medarbetarnas delaktighet och medarbetarna som vår största tillgång i förändrings- och förbättringsarbete. Inte minst de som kom nya i verksamheten ville vi fånga, de som såg allt med fräscha ögon utifrån sina tidigare erfarenheter eller sin nyligt genomgångna utbildning. Jag har alltid gillat tanken på att man som medarbetare, förutom att tillföra den kunskap man har utifrån sin specifika yrkeskompetens, också har en alldeles självklar uppgift i att vara med och utveckla verksamheten för att hela tiden göra den ännu bättre för såväl patienter som medarbetare.

Jag, och det team som tillsammans med mig ledde verksamheten, insåg snabbt att det fanns många medarbetare i vår organisation som arbetat länge, men som inte hade särskilt stor kunskap i hur den hängde ihop, hur beslutsvägarna såg ut, vilka möjligheter man hade att vara delaktig och påverka vare sig lokalt eller i ett större sammanhang. Ett sätt att öka den kunskapen blev att vi startade ”lunch för nyanställda”, ett månatligt återkommande tillfälle där man som nyanställd fick höra om verksamhetens egen organisation, hur den förhöll sig till omgivningen, kort om historik, syfte, mål och värdegrund och vilka möjligheter det fanns att vara med och förbättra. Förutom den rena kunskapsdelen visade det sig att det upplevdes som en stor pluseffekt att få träffa andra ”nya”, få berätta om sin egen historik, ta del av andras erfarenheter och inte minst om man var ny i sin yrkesroll hitta andra med mer eller mindre lång yrkeserfarenhet att dela sina tankar med.

Jag var relativt ny som chef vid det tillfället, men genom åren har jag blivit alltmer övertygad om att det är viktigt att förstå det sammanhang man verkar i. Och att vi ofta i vården och även i vårdens utbildningar är för dåliga på, eller inte förstår värdet i, att prata om sådana frågor. Det finns, tror jag många av er håller med om, absolut branscher och företag där det är mycket mer av en självklarhet än hos oss. Vårt förhållningssätt i detta är problematiskt på flera sätt. För det första tror jag starkt att det för de flesta människor, oavsett var man befinner sig, är viktigt att ha en känsla av sammanhang. Ingen vill vara en virvlande snöflinga i ett kaos, man vill och behöver veta hur just jag och min bit passar in i pusslet. För det andra tror jag det genererar en hel del frustration att se vad som behöver göras men inte veta hur och vart förslag ska levereras för att de ska kunna tas om hand på rätt sätt. Och att det kan finnas en poäng i att förstå vilka förslag som är möjliga att hantera på lokal nivå, vad min chef, eller nästa chef kan göra, och vad som är reglerat på annat sätt, till exempel genom politiska beslut eller lagtext, och därmed kräver andra typer av processer. Självklart menar jag inte att varje medarbetare ska behöva ha detaljkunskap i hela sjukvårdens styrning och ledning, men jag tror att vi alla skulle tjäna på att fler hade en bättre kunskap än idag. Jag tror också att det skulle möjliggöra för fler att se chef- och ledarskap som en intressant karriärväg och en möjlighet att påverka och förändra, och är det något framtidens vård behöver är det goda ledare. Därför blev jag glad över debattartikeln i Dagens Medicin förra veckan, där Alexander Tejera och Hampus Holmer skrev just om det behovet. Å andra sidan blev jag också rätt beklämd över hur de uppfattar att den viljan har bemötts.

I utredningen hade vi redan sedan tidigare diskuterat med vår referensgrupp om hur vi fångar upp engagemanget från vårdens kommande medarbetare, och det här blev ett bra tillfälle att bli mer konkret, se vårt svar på deras debattinlägg under rubriken ”Utredningen i media” här på hemsidan. Hela detta resonemang kan förstås också utvecklas till att gälla medborgare, patienter och brukare, det tar vi i ett kommande blogginlägg! Men jag noterar glatt att det är på väg att etableras utbildningar i nya former och på nya platser även för patienter och brukare i samma syfte, det är en spännande utveckling att följa!

Annars har vi under veckan besökt Västmanland, stort tack för intressant dialog och kloka inspel från er! Vi har också utökat bemanningen på vårt utredningskansli, och ni hittar uppdaterad information på vår hemsida under rubriken ”Om oss som arbetar i utredningen”.

Så i morgonljuset på ett tåg på väg till Gävle för en heldag i Gävleborg, får jag önska alla en riktigt fin och vilsam helg! Höstens färger är magiska, och uppväger åtminstone för mig andra traditionsenliga höstinslag, såsom en eller annan regntung dag!

/Anna

 

2017- 09-29

Tiden går fort när man har roligt sägs det och när man har väldigt roligt går det väldigt fort, nu är det fredag igen! Att få arbeta med, och möta, så många olika kunniga och engagerade medarbetare och patientföreträdare på olika nivåer i den svenska hälso- och sjukvården är fantastiskt inspirerande och energigivande.

Den här veckan inleddes med det sista referensgruppsmötet i höstens första mötesomgång, vår referensgrupp med professionsföreträdare. Denna grupp har under sommaren utökats för att ha en verkligt bred representation inför arbetet med att ta fram förslag på ett nationellt uppdrag för primärvården. Den består nu av företrädare för Akademikerförbundet SSR, Dietisternas riksförbund, Fysioterapeuterna, Kommunal, Svensk sjuksköterskeförening, Svenska läkaresällskapet, Sveriges Arbetsterapeuter, Sveriges farmaceuter, Sveriges Läkarförbund, Sveriges psykologförbund, Vision och Vårdförbundet. Under mötet fick deltagarna bl.a. gruppvis diskutera vilka knäckfrågor de såg framför sig i arbetet med att utforma ett nationellt uppdrag för primärvården. Bland de många faktorer som lyftes kan man bl.a. notera kompetensförsörjning, möjligheter att anpassa till lokal kontext, det preventiva arbetet och samverkansfrågor.

Under mötet lyftes även vikten av att utbildningarna följer med i omställningen och utformas för att svara mot målbilden för god och nära vård. En viktig del av utbildningarna är naturligtvis att de behöver ge medarbetarna en övergripande förståelse för det sammanhang de verkar i. Detta lyftes också i en angelägen debattartikel av Alexander Tejera och Hampus Holmer i Dagens Medicin i veckan (Framtidens läkare behöver större insikt i vårdens organisation”, dagensmedicin.se 2017-09-27). Som vi tidigare bloggat om ser vi från utrednigens sida de unga och kommande medarbetarna som centrala förändringsaktörer i vårt omställningsarbete. De är därför en prioriterad grupp för oss, och en grupp som vi i ökad utsträckning vill nå och samverka med! Det var också något vi om med vår referensgrupp om och bad dem att föra detta budskap vidare internt i sina olika organisationer till studerandeföreningar och liknande.

En annan höjdpunkt under veckan har naturligtvis varit Nationell primärvårdskonferens 2017. 2000 primärvårdsmedarbetare samlade i samma byggnad, där kan vi verkligen prata inspiration och energi! Ett viktigt budskap som gavs vid inledningen av konferensen var påminnelsen om att ”vi har två öron och en mun”. D.v.s. vi bör lyssna dubbelt så mycket som vi pratar. Det är en god tumregel att ha med sig såväl i patientmöten som i möten med våra kollegor i egna och andra organisationer. För mig som har arbetat mycket med samordning i olika sammanhang och kontexter (dessa utmaningar finns överallt!) är det slående hur mycket vi har att vinna på något så enkelt som att faktiskt möta den som finns ”på andra sidan”, lyssna på varandra och försöka förstå bevekelsegrunden till varandras positioner eller agerande. Vi vill alla bidra till en god hälsa och vård på lika villkor men utifrån olika perspektiv kan man ha olika bilder av hur vi bäst når målet. Väldigt mycket av missförstånd, misstänksamhet och fastlåsta processer går faktiskt att komma förbi om vi pratar med varandra och framförallt, lyssnar på varandra. Det kan kännas svårt att skapa tid för sådana möten men i långa loppet är det välinvesterad tid!

Trevlig helg!

/Louise

 

2017-09-22

Fredag, och dags för blogg! Den här veckan får betecknas som innehållsrik, på ett väldigt positivt sätt. Vi har fått förmånen att besöka flera delar av landet, och som vanligt träffat såväl ledningsfunktioner, sett goda exempel på samverkan mellan landstingets och kommunens verksamheter och träffat engagerade medarbetare. Det är verkligen på riktigt – det enorma engagemang för patienternas bästa som finns hos vården och omsorgens medarbetare. Det visar sig i lysande ögon, intensiva samtal och kloka medskick som verkligen imponerar!

Vi har varit på Oskarshamns sjukhus och tagit del av planerna på hur samarbetet mellan primärvården, sjukhuset och kommunen ska stärkas, inte minst med tanke på nya lagen om samverkan vid utskrivning från sluten hälso- och sjukvård, som ju träder i kraft vid årsskiftet. Vi har besökt region Skåne, fått möjlighet att berätta om utredningens arbete utifrån vårdens behov av omstrukturering för regionfullmäktige. Förstås ett stort och viktigt tillfälle för den som ofta och gärna pratar om behovet av bred politisk enighet och uthållighet i en omställning av det här formatet! Vi fick även möjlighet att träffa företrädare från såväl regionen som kommunsidan för att diskutera den nära vården utifrån såväl utredningens uppdrag som regiondirektörens beslut om utvecklingen av den nära vården i Region Skåne. Verksamhetsbesöket under dagen gick till Knislinge vårdcentral och Äldrevårdsmottagningen där. En mottagning som med uthållighet sedan flera år arbetar för god kontinuitet och ett tryggt omhändertagande för äldre med många sjukdomar. Tack för att ni tog er tid!

Bild

Vi har också under gårdagen besökt Uppsala, och träffat verksamhetsföreträdare, politik och tjänstemän för att föra en dialog och informera oss om det spännande arbete som pågår där under rubriken Effektiv och nära vård 2030. Ni ser, det är en landsomfattande rörelse som pågår!

Och inte minst glädjande – regeringen tog under gårdagen beslut om ett tilläggsdirektiv i två delar för utredningen. Den ena delen gäller översyn av definitionerna öppen och sluten vård. Mycket i svensk hälso- och sjukvård är uppbyggt just runt dessa definitoner, och det är hög tid att börja fundera över hur konstruktivt det är. Ordet ”sjukhus” finns inskrivet i hälso- och sjukvårdslagen som den plats där sluten vård bedrivs, trots att dygnet-runt-vård idag bedrivs även på andra ställen, allt utifrån patientens behov och bästa. Det kommer inte att bli ett enkelt arbete, men jag är övertygad om att av detta skäl och andra behövs en ordentlig genomgång av hur och om dessa begrepp är förenliga med en modern, sömlös hälso- och sjukvård.

Den andra delen i direktiven handlar om samverkan mellan landsting, närmare bestämt primärvård, och kommun. Som väl belyses i Effektiv vård, och som många av oss är mycket medvetna om, är den samverkan av stor, ofta avgörande betydelse, just för de grupper som är i allra störst behov av en väl koordinerad och sammanhängande vård och omsorg. Vi lyfte dessa frågor i vårt första delbetänkande, och är nu glada att få ett tydligare formellt uppdrag gällande dem!

Nu stundar helg, vila, och som alltid inför helger – en extra tanke till alla dem som ser till att sjukvård och omsorg fungerar även på tider när många är lediga. På återhörande och trevlig helg!

/Anna

 

2017-09-15

Den här veckan är det min, Louise, tur att hålla i pennan för bloggen. Ännu en intensiv vecka med många givande möten går mot sitt slut. Den här veckan har vi bl.a. träffat det svenska nätverket för hälsofrämjande hälso- och sjukvård, SKLs nätverk för regionala samverkans- och stödstrukturer samt medarbetare från Socialstyrelsen. Vi har dessutom hunnit med att ha höstens första möten med två utav våra fyra referensgrupper. Dels gruppen med patient- och brukarföreträdare och dels den politiska (parlamentariskt sammansatta) referensgruppen (gruppen med professionsföreträdare samt hälso- och sjukvårdsdirektörsnätverket på SKL följer inom kort). Våra referensgrupper är viktiga bollplank för oss och bidrar till att säkerställa att olika perspektiv hela tiden synliggörs och finns med i utredningens arbete. Referensgrupperna är också till stor hjälp genom sin kunskap om olika exempel på såväl framgångsrika och innovativa verksamheter som områden där det finns utamningar och problem ur olika perspektiv.

Som grädde på moset har vi avslutat veckan med deltagande på ST-dagarna i allmänmedicin. Vårdens yngre och kommande medarbetare är en av de grupper vi vill prioritera i vårt utåtriktade arbete, givet deras viktiga roll som förändringsbärare. Det är särskilt roligt att se det engagemang som finns här, viljan att verkligen vara med och påverka svensk hälso- och sjukvård till ett system som fungerar för både patienter och medarbetare. Nu tar vi helg och laddar inför nästa vecka!

 

2017-09-07

”Finns det något sätt att följa vad som händer i utredningen?”  Det är en fråga som vi får när vi är ute och möter människor i olika sammanhang, och det är en fråga som vi är väldigt glada att få. Den visar på ett stort intresse för utredningen, och tyder på en vilja att engagera sig i utvecklingen av framtidens hälso- och sjukvård som förstås är ovärderlig.

Utan engagemang från patienter, brukare, vårdens medarbetare, vårdens huvudmän och politisk ledning i olika delar av systemet kan utredningen inte arbeta på det sätt som är den tydliga avsikten i direktiven – att i dialog med företrädare för alla aktörer i systemet utarbeta en nationell plan där primärvården är utgångspunkt för en ökad närhet till patienten.

Hemsidan är ett försök från vår sida att öppet dela vad som händer i utredningen och i den här bloggen tänker vi löpande berätta om vad som är på gång i utredningens praktiska arbete. Vi kommer att uppdatera den varje vecka, och vi kommer att turas om att skriva, vi som arbetar i utredningens kansli.

Kanske kommer ni här också att så småningom möta gästbloggare i form av medlemmar i våra referensgrupper och från vår blivande expertgrupp när den finns på plats.

Så håll till godo, en liten inblick i utredningens vardag och vedermödor, alltid med ett mål för ögonen – en god och nära vård!