Blogg

Blogg

Här bloggar utredningens medarbetare om arbetet i utredningen. Nya inlägg kommer varje fredag.

 

2018-01-19 - Ser fram mot en ljusnande vår!

Om än lite sent vill jag önska alla en god fortsättning på det nya året! Efter att på olika håll i världen ha hämtat nya krafter under jul- och nyårshelgerna är utredningens medarbetare nu tillbaka i full fart. Vi har också nöjet att presentera en ny medarbetare i vårt kansli, Jens Eriksson, mastersstudent i statsvetenskap vid Stockholms Universitet, som nu under våren gör sin praktikperiod i utredningen. Varmt välkommen!

Året har rivstartat för utredningens del med två dagar i Västra Götalandsregionen förra veckan; första dagen med ett seminarium om Nära vård med hälso- och sjukvårdsstyrelsen samt workshop med medarbetare, chefer och förtroendevalda från kommunerna. Dag två tillbringade vi i Skövde, där vi fick möjlighet att under en heldagsworkshop lära oss mer om flera olika delar av arbetet med närvårdsutveckling inom Vårdsamverkan i Skaraborg. 170 medarbetare, chefer och förtroendevalda från såväl primärvård, sjukhus och kommuner diskuterade, inspirerades och delgav oss sina tankar om vad som är framgångsfaktorer för det arbete som genomförts och fortfarande utvecklas i området. I det sammanhanget lyftes såväl vikten av uthållighet som tillit och respekt mellan olika aktörer. Det framhölls också att man genomgående i arbetet försöker ha med representanter från alla tre parterna: kommun, primärvård och sjukhus. Vi fick flera goda exempel, alltifrån verksamhet för äldre till BUP:s insatser, där medarbetare berättade om hur mycket som kan göras allra närmast patienten, nämligen hemma, med väldigt goda resultat. Hur mycket lättare det är att stötta och hjälpa när man faktiskt tillsammans är i den miljö som är individens egen, hur möjligheten att involvera närstående ökar, och hur det blir så mycket tydligare att det är vården som är tillfällig gäst hos individen, inte tvärtom. Besöket finns, som så ofta, även beskrivet i lokalpress, kan läsas här: https://sla.se/skaraborg/2018/01/12/sa-blir-framtidens-vard

Bild S 2017 01

Foto: SKL:s samordnare för nära vård, Emma Spak och Anna Nergårdh, under besöket i Skaraborg.

Den här veckan har vi haft ett antal givande och intressanta dialoger; med Centrum för Sällsynta diagnoser, med RCC i samverkan och med Programråd Primärvård på SKL. Vi har träffat professor Sari Ponzer, Södersjukhuset och Karolinska institutet, och diskuterat de teoretiska grunderna kring interprofessionella team och interprofessionellt lärande, både historiskt, nuläge och pågående utveckling såväl nationellt som internationellt. Som ni ser och redan vet; här ska alla perspektiv belysas!

Under gårdagen besökte vi Region Gotland, och fick även här (det är ju vårt önskade arbetssätt) träffa både politisk och tjänstemannaledning, besöka verksamheter och träffa medarbetare. Gotland har ju en lång och god tradition av samverkan mellan det traditionella landstings- och kommunuppdraget, och är därför förstås extra intressant för oss. Vi fick bland annat höra om Trygghetspunkter på SÄBO (enklare insatser från primärvårdens på de orter där det inte finns vårdcentral), träffade verksamhetschefer från olika vårdgrenar, och fick ett fantastiskt fint exempel på samverkan mellan psykiatri och socialtjänst för barn och familjer i behov av mer omfattande stöd. Liksom i Skaraborg förra veckan underströks också vikten av att faktiskt lära känna varandra för att skapa tillit och respekt – och i slutändan fungerande samarbete – mellan medarbetare som kommer från olika huvudmän och traditioner.

Under våren går nu utredningen in i nästa skede. Det blir mindre av utåtriktad verksamhet och insamlande, och mer av analys och bearbetning inför sammanställandet av de förslag vi ska lämna i vårt nästa delbetänkande, som ju ska överlämnas till ministern i juni. Vi kommer att arbeta med förslagen under våren, och förstås också ha möjlighet att diskutera dem med våra referensgrupper, expertgruppen och andra berörda grupperingar. Det är nu vi går tillbaka till det stora antal diarieförda dialoger vi har som en del av det material vi utgår ifrån i våra analyser.

Så önskar nu alla en vilsam helg, för många kanske med möjlighet till lite vinteraktiviteter i den nyfallna snön, och visst är det ändå skönt att veta att vi nu faktiskt går mot ljusare tider!

/Anna

 

2017-12-15

Detta är 2017 års sista blogginlägg från utredningen, känns nästan lite högtidligt. Och vilket år det har varit! Regeringen fattade beslut om utredningens direktiv den 2:a mars, och den 6:e mars började vi vårt arbete. Under våren var det ju Louise och jag, vad ni inte vet är att vi träffades första gången bara några dagar innan den 2:a, innan dess hade vi bara pratats vid på en knastrig telefonledning mellan Chennai i Indien, där Louise för tillfället befann sig, och Stockholm, och vi bestämde oss båda för under det korta samtalet att mycket talade för att vi skulle kunna arbeta bra ihop. Det visade sig vara en bra matchning, kan man lugnt säga.

Våren blev intensiv, vi bestämde oss från början för att verkligen ta den del av direktiven som påtalar att vårt arbete ska göras i ”dialog med samtliga landsting, myndigheter och andra aktörer” på stort allvar, och det har, som många av er ju fått erfara, medfört att vi i dagsläget har närmare 170 diarieförda dialoger i vårt utredningsmaterial. Jag vet ju att många av er sett mina bilder många gånger i olika roller (även om ingen av er har sett dem i närheten av så många gånger som just Louise!) men – det var ju just det som var poängen; att skapa en gemensam bild av behoven, för att kunna föra en dialog utifrån samma problembild och så småningom också målbild.

Och vi har fått se Sverige! Vi har rest och besökt verksamheter från Knislinge i söder till Gällivare i norr, passerat såväl polcirkeln som uppehållit oss vid Sveriges lägsta punkt (markeras på en skylt nära en bensinmack utanför Kristianstad) och beundrat både vårt vackra land och det engagemang som bygger svensk hälso- och sjukvård. Vi har bokstavligen ätit kalvdans i norr och ostkaka i Småland. Vi har bjudits in till så många viktiga sammanhang med patienter, brukare, vårdens medarbetare, fackliga organisationer, huvudmän, politiska beslutsfattare, tjänstemän, referensgrupper, expertgrupp. Statliga myndigheter och andra aktörer (tack SKL och Emma Spak!) har på ett fantastiskt sätt underlättat vårt utredningsarbete, avsatt personer och tid för att bistå oss i arbetet. Och för min egen del har jag gjort så många nya trevliga bekantskaper, och tänker på många av er där ute som mina goda vänner!

bild2

Barbro Westerholm och Karin Träff Nordström fångade på bild i samband med förra veckans referensgruppsmöte med vår politikergrupp.

Vi överlämnade vårt första delbetänkande till ministern i början av juni månad, och fick se det tas vidare ut på bred remissrunda med svarstid till början av oktober. Och efter departementets sammanställning av remissvaren, och därpå följande justeringar, gick huvuddelen av våra förslag vidare i en lagrådsremiss i onsdags, blott nio månader efter utredningens startdatum. Lagrådsremissen finns länkad nedan, och bejakar såväl omställningen av svensk hälso- och sjukvård som behovet av en gemensam målbild och en plan på hur vi tar oss dit. Förslagen av styrande principer för vårdens organisering finns där; den vård som behövs i vardagen ska organiseras nära, och öppen vård är den vård systemet ska bygga på. Och de principiellt viktiga delarna i våra förslag om förstärkt vårdgaranti; alla legitimerade professioner ska omfattas och kunna användas klokt utifrån individens behov och tillgängligheten till primärvården måste öka om den ska få rollen som det självklara förstahandsvalet för invånarna. (Vi noterar dock den fortsatt utbredda missuppfattningen att dagens vårdgaranti innebär att patienten har rätt att träffa läkare inom sju dagar, som de flesta av er vet är det idag så att om vården bedömer att patienten har behov av att träffa läkare ska det ske inom sju dagar, i det nya förslaget tre dagar, liksom till övrig legitimerad personal. Den är pedagogiskt svår den där!) En farhåga som väckts i samband med förslaget om att omfatta fler professioner i vårdgarantin är att det ska bli svårare att träffa en läkare om det är det man behöver som patient, men självklart är det fortsatt meningen att den som behöver träffa en läkare ska göra det, och snabbare än idag. Jag ser det tvärtom som ett sätt att öka möjligheten för de som behöver mer läkartid att också få det. Men visst, som alltid behöver intentionen i förändringar också följas upp, det är viktigt i allt förändringsarbete! Det ikraftträdande regeringen vill se är i enlighet med vårt förslag redan 1 januari 2019. Nu får vi se vad lagrådets och sedan riksdagens behandling av förslagen ger. Gläder mig särskilt åt att när det gäller de principiellt viktiga delarna finns det flera sådana bland våra förslag där alla remissinstanser, t ex landstingen, samtliga ställer sig bakom förslagen. Det styrker min uppfattning om hur viktigt det är att redan när förslagen mejslas fram ska det göras i delaktighet med helt enkelt så många som möjligt som berörs av dem! På det sättet skapar vi möjlighet till det skyndsamma framskridandet i förändringen av hälso- och sjukvården som vi behöver, för patienternas skull men också för vårdens medarbetare och av arbetsmiljöskäl. Många av er påpekar ofta för oss att detta inte får bli en långbänk, förändringar måste komma snart. Under eftermiddagen idag presenteras också 2018 års Patientmiljard, den överenskommelse om satsning som staten och SKL kommit överens om, och som kommer att omfatta bland annat en del av de resonemang om resurser för omställning som vi för fram i vårt delbetänkande.

Under hösten har vi arbetat vidare mot nästa delbetänkande, som vi ju lämnar i juni nästa år. Vi har fortsatt med dialoger och insamling av material inför förslaget på nationellt utformat uppdrag för primärvården – en viktig del i den framtida hälso- och sjukvårdens struktur. Det är förstås ingen lätt puck i sammanhanget, men som jag ser det avgörande för att bygga ett hållbart framtida hälso- och sjukvårdssystem. Under hösten har vi också fått sällskap i kansliet av ytterligare starka kompetenser i form av tre utredningssekreterare till; Malin Lundberg, Karin Träff Nordström och Marie Öberg Lindevall med profiler inom juridik, allmänmedicin respektive ekonomi. Det är ett starkt team jag har till min hjälp!

Så vi kommer att gå på julledighet glada och stolta för det arbete vi hittills gjort – tillsammans med er alla! Det är det finaste av alltihop med det här året: det enorma engagemang ni har tyckt att det har varit viktigt och värt att ägna utredningens arbete. Jag är tacksam, ödmjuk och känner ett stort ansvar att ta det engagemanget och den goda viljan vidare. Det är ingen lätt resa vi är på, det är vi alla medvetna om. Det kommer att uppstå svårigheter, angränsande frågor av betydelse för strukturen kanske inte hanteras så snabbt som många av oss vill, det finns regelverk att förhålla sig till som inte alltid känns som de mest ändamålsenliga. Vi i utredningen förstår förstås att alla inte kommer att vara fullt ut nöjda med de förslag vi lagt eller kommer att lägga. Jag tror ändå på att med den öppna dialog vi hittills har haft, och med den vilja som finns hos er alla att verkligen tillsammans bygga en hälso- och sjukvård som motsvarar behoven och förväntningarna i befolkningen idag kommer det här att fortsätta framåt på ett konstruktivt sätt. Det är så imponerande, det sätt på vilket ni alla, företrädande olika frågor, agendor, intressen, har lyft blicken och valt att se till en gemensam framtida utveckling. Jag hade hoppats det, men kanske inte trott att det var möjligt i den utsträckning det faktiskt har skett.

Så man kan ju inte annat än se fram mot vårens arbete, och vad som väntar runt nästa hörn! Det är inte lätt, men det är meningsfullt och därmed roligt. Önskar er nu alla vila, återhämtning och mycket värme. Önskar er alla helt enkelt en God (och nära) Jul!

/Anna

 

2017-12-08 Varje grupp består av individer

Den gångna veckan har vi både hunnit ha vårt första expertgruppsmöte och nästan komma i mål med den tredje omgången referensgruppsmöten (en grupp återstår på måndag). Med våra referensgrupper har vi bl.a. diskuterat knäckfrågor kopplade till utformningen av ett nationellt uppdrag för primärvården (som ju är ett av de förslag från betänkandet ”Effektiv vård” som vår utredning har i uppdrag att ta vidare). Två exempel på sådana frågor, som också diskuteras flitigt i den allmänna debatten, är såklart hur vi ska uppnå såväl bättre kontinuitet som bättre tillgänglighet i den svenska hälso- och sjukvården och i detta fall då framförallt primärvården. Vi vet från såväl internationella jämförelser som svenska undersökningar att här ligger vi dels jämförelsevis sämre till än många andra jämförbara länder, och dels – kanske än viktigare- uppfattar svenska invånare/patienter inte att systemet levererar tillräckligt bra i dessa delar. Mycket tyder också på att frågorna om kontinuitet och tillgänglighet har nära kopplingar till varandra och att t.ex. en bättre kontinuitet i vårdkontakterna kan leda till större trygghet för patienterna, och minskade behov av att uppsöka vård t.ex. utanför ”kontorstid”.

Att vi i Sverige behöver arbeta för att stärka såväl kontinuitet som tillgänglighet är alltså i princip alla överens om. Men när det kommer till HUR vi ska uppnå t.ex. bättre kontinuitet så visar det sig lika snabbt i dialog med olika individer och aktörer att man kan ha väldigt olika önskemål och uppfattningar. Som vi sagt förut. Alla tycker inte lika. Olika människor har olika behov, förutsättningar och preferenser.

När vi talar med patient- och brukarföreträdare så är det flera av dem som ser ett stort behov av stärkt informationskontinuitet. Samtidigt är det flera som inte ser något behov av att ha en viss fast läkar- eller annan vårdkontakt (om informationskontinuitet kan tillhandahållas på annat sätt). Vissa lyfter t.o.m specifikt att de vill kunna välja från gång till gång, utifrån aktuella behov. För återigen andra så är dock den personliga fasta kontakten helt avgörande. Vissa vill ha en fast läkarkontakt, andra ett fast vårdteam, och återigen andra kanske vill och behöver ha både och. Många lyfter behovet av någon som hjälper till med koordinationen. Utifrån varje individs behov.

Och nu kommer vi till kärnan. Vi är olika individer med olika behov, förutsättningar och preferenser, även om vi råkar ha samma diagnos.

Detta gäller naturligtvis människor överallt i världen, men i detta sammanhang kan det också vara värt att påminna oss om att vi svenskar – internationellt sett- är extrema vad gäller hur högt vi värderar värden som självförverkligande och individuell frihet. I högre utsträckning än de flesta av världens länder kan vi därför förväntas ha invånare som förväntar sig och sätter stort värde på att faktiskt bli bemötta utifrån sin egen individuella situation och preferenser. Invånare som idag är mindre benägna att acceptera att inordna sig i ett system som är byggt utifrån vårdens interna behov snarare än patientens, och som är mer benägna att ifrågasätta och utmana auktoriteter än på många andra håll i världen.

Detta vet vi bl.a. från de välkända ”World Values Surveys (WVS).” WVS har genom regelbundna undersökningar sedan 1980-talet visat på hur människors attityder och värderingar spelar en central roll i såväl ekonomisk utveckling som framväxten av demokratiska institutioner, effektiv styrning och jämställdhet. WVS visualiserar sina resultat genom att placera in länder på en graf ” där Y-axeln går från ”traditionella värden” längst ned till ”sekulära-rationella värden” högst upp och X-axeln går från ”överlevnad” längst åt vänster till ”självförverkligande” längst åt höger. När världens länder placeras ut på denna skala hamnar Sverige längst upp, längst ut till höger. Närmst oss finns de nordiska grannarna Danmark och Norge, men även de är en bit bort. För den intresserade rekommenderas ett besök på WVS hemsida där man kan hitta mycket mer material och grafik: http://www.worldvaluessurvey.org/images/Culture_Map_2017_conclusive.png

Människors värderingar är självklart inte ensamt utslagsgivande i varför våra system ser olika ut i olika länder. Med det sagt tror jag ändå att det är nyttigt att ha i åtanke att länder – även i Norden/EU/väst – fortfarande skiljer sig en hel del vad gäller invånarnas attityder och förväntningar och att det också kan förväntas resultera i skillnader i t.ex. syn på vad som är en rimlig arbetsdag, värdet i att kunna styra sin egen yrkestid, ledarskap, vilja att inordna sig i olika system/ifrågasätta auktoriteter, möjlighet till föräldraledighet, förväntningar på samhället respektive familjen osv. Och detta är naturligtvis också en av flera faktorer som spelar roll för hur man i olika länder kan konstruera hållbara system. Det är viktigt att ha i åtanke när vi jämför oss med system i andra länder, men även när vi ska bygga för vår egen framtid. Hur har värderingarna i den befolkning vi konstruerar systemet för förändrats över tid? Det för mig då slutligen tillbaka till behovet för oss av att tillsammans bygga system som utgår från ett patientperspektiv och som ger medarbetarna förutsättningar att möta varje ny person utifrån deras enskilda behov, förutsättningar och målsättningar.

Trevlig helg!

/Louise

 

2017-12-01 Interprofessionella team

Jag har semester. En återhämtningsvecka i novembermörkret! Så någon annan skulle skriva blogg. Men det hände en så speciell sak på vägen hit, som jag vill berätta för er!

På flyget, som skulle ta oss till en sol- och träningsvecka, kom utropet i högtalarna efter några timmars flygning. Klassikern, jag har varit inblandad förr, döttrarna säger rent av att jag är en magnet för det; ”Finns det någon sjukvårdspersonal ombord? Kan ni i så fall bege er till bakre delen av kabinen?”. Slog ihop pocketboken, reste mig och gick bak. När draperiet drogs undan av en mycket stressad kabinpersonal får jag se just det de flesta som jobbar i vården allra helst inte vill se i det läget: ett dåligt barn. En liten kille i treårsåldern satt i en ängslig pappas knä, pojken var påtagligt slö och ögonen gick lite hur som helst. Jag kollade snabbt puls och andning, försökte få kontakt med killen och ställde några snabba frågor till pappan (frisk sen förut, några mediciner, pigg tills nu?)

Precis då kommer en man in bakom draperiet och säger -Jag är också läkare, barnläkare, men börja du. Lättad både av hans ankomst och av att barnet har snabb men stabil puls och verkar andas ok säger jag vad jag vet, att killen verkar väldigt varm, och att det kanske kan vara en feberkramp, men att jag gärna ser att han som barnläkare tar över så assisterar jag med vad som kan behövas. Och fixar is.

Då hörs en röst bakom min rygg igen ”Hej Anna, vi är här!”. Minsann, gamla kollegor från akutsjukhuset. Sällan blivit så glad att se dem, för nu har vi minsann också en narkossköterska och en IVA-sköterska på plats (fria-luftvägs-experter ni vet, viktiga saker om vår patient blivit sämre!) Barnläkaren har nu börjat kyla killen efter att vi tempat honom, vi har en dokumentation ordnad (ingen onödig administration, men klockslag och vitalparametrar är bra att ha!)

Som ni kanske redan förstått är jag här inne på det interprofessionella teamets betydelse. Och nu kommer vi till samverkan med civilsamhället! Det fanns nämligen, i flygbolagets arsenal, kramplösande och annat nyttigt för stunden, men inte febernedsättande i en beredningsform som fungerade för vår patient. Ordnade därför så flygvärdinnan ropade ut i högtalarna om ”någon möjligen hade supp Alvedon i handbagaget”. Det hade någon, efter bara någon minut kunde föräldrarna ge barnet detta. Allt och alla lugnade sig, pojken piggnade till, och vi kunde alla tacka varandra för en god insats och återvända till våra platser.

Det jag vill ha sagt med detta är att känslan av få jobba, kort eller långt, tillsammans med andra människor med olika kompetenser (inklusive patienten och som här närstående) är oslagbar. Och det är inte känslan av att själva jobbet delas på flera, att det blir mindre för var och en att göra när någon ”avlastar”. Utan det är upplevelsen av att ha en utmanande uppgift framför sig, till exempel hjälpa någon till bättre hälsa, och inse att gör vi i detta gemensamt, bidrar med olika kompetenser för att uppnå ett så bra resultat som möjligt, så blir vi till större nytta för den vi är till för. Ett plus ett blir mer än två. Och som medarbetare har jag stödet av teamet. Också en arbetsmiljöfråga i utsatta jobb som ytterst handlar om liv, död och ibland de svåra beslut som följer därav.

Det här blir så tydligt, och tror jag också för alla självklart, i mer akuta situationer. Men jag är övertygad om att det gäller alltid; i en ledningsgrupp, i en situation där sjukdom ska förbyggas, på en vårdavdelning, på en hälsocentral…Säkert tänker ni lika, och jag slår in öppna dörrar här. Men håll med om att det var ett illustrativt tillfälle! Trevlig helg!

/Anna

PS. Lillkillen piggnade snabbt till, såg honom leka i vågorna på stranden redan dagen efter!

bild100

2017-11-24

Ännu en intensiv dialogvecka går mot sitt slut och avslutas idag med en ny ”nål” på Sverigekartan, i Umeå! Jag ska återkomma till detta möte, men kan först bara konstatera att deltagarna här precis satte fingret på en av de frågor som på olika sätt varit i fokus denna vecka: kompetensförsörjning och bemanning.

fre24

Mer specifikt tänker jag bl.a. på:

  • Förslag om en gemensam introduktion i form av bastjänstgöring för läkare, som nu har gått ut på remiss från Socialdepartementet (Ds 2017:56, sista svarsdag 22 februari 2018).
  • Socialstyrelsen fick ett nytt uppdrag från regeringen att under 2018 föreslå nationella kunskapskrav till yrket undersköterska. Detta uppdrag knyter ju också an till Harriet Wallbergs uppdrag att utreda och lämna förslag på hur yrket undersköterska kan tydliggöras och regleras, i syfte att öka kvaliteten och säkerheten i hälso- och sjukvården samt omsorgen,
  • I vårt möte med företrädare för Vision i veckan framhölls tydligt att man såg behov av en nationell kursplan för medicinska sekreterare.

Även vissa tidigare relaterade uppdrag gör sig påminda såsom:

  • Kenth Nauclérs uppdrag att se över specialistsjuksköterskeutbildningen. Som bl.a. ska föreslå en ny examensordning och analysera vårdens tillgång på och behov av specialistsjuksköterskor (U2017:08)
  • Socialstyrelsens olika relaterade uppdrag såsom arbetet med att följa överenskommelsen om stöd till bättre resursutnyttjande, uppdraget om samverkan i hälso-och sjukvården (som Socialstyrelsen har tillsammans med Universitetskanslersämbetet, UKÄ) samt arbetet med det nationella Planeringsstödet (NPS)

I går deltog vi dessutom vid en workshop om ”Kompetensförsörjning för en god och nära vård” som SKL ordnade. Vid workshopen deltog såväl hälso- och sjukvårdsdirektörer som HR-direktörer från hela landet, men även andra tjänstemän från landsting och SKL. Att blanda olika kompetenser och perspektiv är ju ofta ett vinnande koncept och diskussionerna visade tydligt på stor samsyn kring utmaningarna. Bl.a. lyftes behovet av att, förutom de rena vårdkompetenserna, också säkerställa god kompetens vad gäller angränsande områden som är nödvändiga för att själva vården ska kunna fungera, såsom t.ex. teknik, digitalisering och logistik. Även behovet av god kompetens vad gäller bemötande, kommunikation och personcentrerad vård stod tydligt i centrum.

Och detta för oss över till dagens möte: Personcentrerad vård i all ära, men hur gör vi? Ett seminarium arrangerat av Vårdförbundet Västerbotten i samarbete med Umeå kommun och Västerbottens läns landsting. Seminariet samlar en mix medarbetare från vården, patientföreträdare, politiker och tjänsteman för att leta lösningar och hitta möjligheter (återigen, bra att samla olika kompetenser på samma ställe!). Väldigt glada att få vara här och tala om förflyttningen mot en god och nära vård och varför vi ser denna strukturreform som en grund för att skapa goda förutsättningar för vårdens medarbetare att kunna jobba personcentrerat. Det betyder samtidigt självklart inte att man inte kan eller ska börja jobba personcentrerat här och nu. Som vi envist upprepar är det paradigmskifte vi är på väg emot inte något man bestämmer fram och som kommer ske i kronologisk ordning. Inte heller är det något som kommer att gå fort. Det betyder att vi behöver hålla blicken på målet och arbeta uthålligt och parallellt, på bred front. Börja där vi står och försöka ta ett steg i taget i riktningen mot vår målbild av en god och nära vård. För att man ska orka hålla upp engagemang och arbeta med den uthållighet som krävs är det såklart också nödvändigt att man får tid både för reflektion och möjligheter till inspiration. Att vi hjälper varandra. Från utredningens sida känner vi verkligen att vi får energi och inspiration av alla er vi träffar och vi hoppas att vi kan bidra med detsamma till ert förändringsarbete i det dagliga!

Trevlig helg,

Louise

 

2017-11-17

”Idag arbetar 1 av 6 läkare i Sverige i primärvården och 5 av 6 i traditionell sjukhusvård. Om istället 2 av 6 läkare arbetade i primärvården och 4 av 6 inom sjukhusvården skulle fördelningen av läkare inom de två vårdgrenarna förändras så att det blev dubbelt så många läkare inom primärvården men bara 20 % färre inom sjukhusvården.”

Ett intressant och tänkvärt inspel från ett av veckans möten, i detta fall med lokala representanter för DLF, Svenska Distriktläkarföreningen. Jag fick möjlighet att medverka (via distanslösning, framtiden ni vet!) under ett par timmar i en dialog vid deras årliga seminarium, och fick ett antal kloka och välavvägda medskick därifrån. Även i övrigt har veckan innehållit mycket utåtriktad verksamhet; vi har träffat grupper av verksamhetschefer inom såväl offentligt driven primärvård som privat, politiska företrädare på SKL, nätverket Ung Fysioterapeut, Nationella etiknätverket och också besökt Landstinget Dalarna. I Dalarna imponerade särskilt besöket på Vårdcentral Jakobsgårdarna. En akademisk vårdcentral med många spännande projekt på gång och med två inspirerande lektorer fysiskt på plats som en naturlig del i vårdcentralens verksamhet.

Jag ser, och förstår, att något många aktörer just nu arbetar med är förberedelserna för ikraftträdandet av Lagen om samverkan vid utskrivning från sluten hälso- och sjukvård 1:a januari nästa år. Den har ju sitt ursprung i Göran Stiernstedts betänkande Trygg och effektiv utskrivning från sluten vård, och blir ju för oss en naturlig ingång till hur vi tar oss an den del i vårt tilläggsdirektiv som handlar om samverkan mellan primärvården och den kommunala hälso- och sjukvården och omsorgen. Det är väldigt roligt att se med vilket engagemang man förbereder laginförandet i verksamheterna oavsett huvudman; här införs nu hemtagningsteam, vårdplanering via länk, förstärkta samverkansformer etableras. Men visst kommer det också att visa sig var tidigare strukturer medför hinder för dessa utökade samverkansformer, och därmed var vår utredning behöver lägga förslag som underlättar samverkan för en alltmer sömlös vård och omsorg. Just detta var ett av de områden som togs upp vid den regionala Patientsäkerhetskonferensen i Örebro, där jag fick möjlighet att berätta om vårt arbete under gårdagen. Fullsatt, engagerat och med de medskick ni ser nedan som några av de viktigaste frågorna för framtiden!

bild 1_s201701
bild2s2017011

Häromveckan fattade regeringen beslut om sammansätningen av vår utrednings expertgrupp, och vi ser nu fram mot att träffa gruppen för ett första möte i början av december. Vi har ju sedan tidigare fyra referensgrupper knutna till utredningen, de är oss till stor hjälp i arbetet, och nu får vi också en expertgrupp med medverkan från flera departement, patientrepresentation, representation från ett antal statliga myndigheter och verksamhetsföreträdare.

Men fortsatt är vi beroende av kloka inspel från er alla för att våra underlag ska vara kompletta, de underlag som sedan bearbetas i analyser och slutligen presenteras i vårt kommande delbetänkande. Fortsätt höra av er, ni hittar kontaktuppgifter på hemsidan, vi vill veta vad ni tycker! Önskar nu alla en vilsam och trevlig helg, med många tända ljus att lysa upp novembermörkret med!

/Anna

 

2017-11-10

Idag är det inte bara fredag utan även Mårtens Afton, vilket osökt får en skåning som mig att tänka på en gås vid namn Mårten, närmre bestämt gåskarlen Mårten i Selma Lagerlöfs bok ”Nils Holgersson underbara resa genom Sverige”.

Denna höst är vi i utredningen ute på något av vår egen ”underbara resa genom Sverige” och associationerna till Nils Holgersson dyker inte sällan upp. Boken gavs ut första gången 1906, som lärobok i geografi. Vår egen resa ser jag också som en fantastiskt givande, tankeväckande (och vacker!) läroresa både vad gäller svensk geografi, historia och svensk hälso- och sjukvård. De senaste månaderna har vi besök en rad olika huvudmän, verksamheter och organisationer runtom i landet. Ni har generöst delat med er av såväl era utmaningar som goda exempel, från Övertorneå i nordöst till Knislinge i Söder. Och även om kontexterna är olika, även om ni kanske börjar i olika ändar och ibland tar er an utmaningar på lite olika sätt så märks det ändå tydligt. Ni är en del av samma rörelse mot en god och nära vård!

Därmed har vi också mycket att lära av varandra genom att utbyta erfarenheter och dela med oss av lärdomar såväl vad gäller lyckade som mindre lyckade exempel. Vi är ett litet land och behöver utnyttja våra resurser smart. Inte uppfinna hjulet igen. Samma typ av distanslösningar som idag på en rad ställen i mer glest befolkade områden möjliggör avancerade kontakter såväl mellan vårdpersonal och patient som mellan vårdpersonal själva kan naturligtvis även tillämpas i storstadsområden. T.ex. för att nå grupper som av olika anledningar inte vill eller kan göra fysiska besök på en vårdcental, och kanske därmed avstår vård. Att som i Gällivare ha teknik som möjliggör virtuella SIPar (utifrån patientens val) blir troligen också en förutsättning för de flestas förmåga att praktiskt kunna genomföra den nya lagen om samverkan vid utskrivning från sluten vård som träder i kraft vid årsskiftet.

Samtidigt behöver vi komma ihåg att det väldigt sällan funkar att bara ta någon annans arbete och försöka kopiera det rakt av. Varje region/samhälle/verksamhet har sin lokala kontext och kultur, och förändring behöver förankras lokalt. Det som vi kanske framför allt behöver bli bättre på att identifiera och ta till oss är de principer/kärnvärden som ligger till grund för framgångsrika förbättringsarbeten. Samt inte minst arbetssätt för att med delaktighet från såväl medarbetare som patienter genomföra förbättringsarbeten.

karta

(Ett försök att skapa överblick över vår Sverigeresa så långt)

Som Anna skrev om förra veckan är de medskick vi får från er vid alla våra möten och dialoger, och även skriftligt, en oerhört viktig del av utredningens underlag och vi kommer att fortsätta vårt intensiva insamlingsarbete fram till julledigheten. Därefter kommer utredningen gå in i en mer fokuserad skrivfas, med formulerande av de analyser och förslag vi ska presentera i nästa delbetänkande, där det blir mindre utrymme för utåtriktat arbete

Nästa vecka fortsätter dock vår sverigeresa, till Dalarna och Örebro. Men innan det ska jag nu ta mig an (en något förenklad) gåsmiddag. Så glad Mårtensafton och trevlig helg!

/Louise

2017-11-03

Den här veckan har varit en vecka med tid för inläsning, genomgång av utredningsmaterial, analys och reflektion för utredningens medarbetare, var för sig och i mindre konstellationer. Själv har jag gått igenom en stor del av det material ni hittills försett oss med i olika former; via mail, rapporter, historiska dokument och inte minst personliga möten och dialoger i större och mindre sammanhang. Jag har sagt det förr och poängterar igen – allt ni skickar med, in och till oss blir viktiga underlag för vårt arbete med att mejsla ut utredningens förslag.

En sak som slår mig tydligt är att ni inte tycker lika. Det kan förstås tyckas självklart, men förtjänar nog att lyftas fram. På samma sätt som jag brukar säga att tiden är förbi när vi inom vården satt med föreställningen att alla patienter ville ha sin vård tillhandahållen på samma sätt (tänkte vi oss i alla fall, vi som arbetade i den); mottagning dagtid eller kvällstid, möjlighet till drop-in-tid eller planerad tid, erbjudande om fysiskt besök eller besök på annat sätt, har ni olika bilder av hur det optimala hälso- och sjukvårdssystemet ser ut. Bilden hänger inte, som man kanske förenklat skulle kunna tro, alltid ihop med er grupptillhörighet som patienter, yrkesgrupp, ålder eller andra ”strukturella” faktorer. Jag tolkar det som en del av en samhällskontext, precis som jag gör i frågan om hur vi tillhandahåller vård, saker och ting är inte längre i stuprör och linjer, allt är mer nätverksbaserat och mer styrt av individens egen upplevelse än grupptillhörighet. Det gör mig inte mindre hoppfull i arbetet, jag tror fortfarande att vi kommer att kunna lägga förslag som vinner bred acceptans, men kanske att processerna för samverkan blir mer komplexa och ibland kräver mer ”stöta och blöta” än de gjort historiskt. Vill också lägga till att jag är väldigt tacksam för den konstruktiva och respektfulla ton som vi möter i dialogerna runt dessa ibland mycket komplexa frågor!

Jag vill å andra sidan vara tydlig med att det också finns mycket som förenar, det är metoderna för framgång som ibland ter sig olika för er. Jag är fortfarande övertygad om att vi behöver ha en gemensam målbild, och att det kommer att krävas uthållighet för att nå den. Den målbilden omfattar för de allra flesta av er orden kontinuitet, tillgänglighet (i fler dimensioner än tid) och ökad delaktighet för såväl patienter som för medarbetare i verksamheten, runt dessa begrepp är enigheten stor. Jag är övertygad om att det kommer att vara möjligt att lägga förslag som utgår just från detta, och som också är hållbara utifrån alla de perspektiv som ska beaktas. Under veckans genomgång har jag också återupptäckt några särskilda guldkorn. Vill gärna dela ett sådant, för de som vill göra en extra helg-fördjupning i utredningens frågor: Anders Anells rapport ”Primärvårdens funktion, organisation och ekonomi” som finns med som bilaga 3 i slutbetänkandet Effektiv vård (bilaga 3 börjar på s 721 i betänkandet, som kan hämtas här).

Jag får en del frågor om lästips, och det här är en matig sammanställning av historik, omvärldsfaktorer och knäckfrågor i utformningen av en stark första linjens sjukvård. Inte minst referenslistan är förstås en guldgruva att ta del av för den lite mer nördiga! Och återigen – ni kommer inte att tycka lika om den här rapporten heller. Men den kommer att vara en bra källa till fortsatta konstruktiva diskussioner!

Önskar nu er alla en fin Allhelgonahelg, med en lagom mix av såväl modernare traditioner som tid för eftertanke och hågkomst av de som funnits!

/Anna

bloggbild

 

2017-10-27

Ett av de två uppdrag vi fick i våra tilläggsdirektiv den 21 september är att ”utreda och lämna förslag på hur samverkan mellan primärvården och den kommunala hälso- och sjukvården och omsorgen kan underlättas och hur gränssnittet mellan dessa verksamheter bör se ut.”

Detta är ett uppdrag som tar avstamp i de många förslag från Effektiv vård som berör gränssnitt och samverkan mellan hälso- och sjukvård i landstingens respektive kommunernas regi samt mellan hälso- och sjukvård och socialtjänst. Enligt såväl socialtjänstlagen (2001:453) som hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) har kommunerna och landstingen skyldighet att samverka både på övergripande nivå och på patientnivå. Ett exempel är bestämmelsen om samordnad individuell plan som ska upprättas av landsting och kommun tillsammans för personer som behöver både hälso- och sjukvård och stöd från socialtjänsten.

Samtidigt kan vi konstatera att när vi nu under hösten reser runt i landet och träffar olika representanter för såväl landstings- som kommunledningar och medarbetare är gränsdragnings- och samverkansfrågorna mellan landsting och kommuner en av de frågor som alltid tas upp som en utmaning. Utmaningarna kan dock se olika ut på olika ställen. Det kan handla om allting från att identifiera relevanta motparter, till att bygga upp grundläggande strukturer och skapa det förtroende och förståelse mellan olika parter som krävs för att få till någon som helst samverkan. Är de bitarna på plats finns det ofta ändå utmaningar vad gäller att utforma faktiska lösningar som både är praktiskt genomförbara, ändamålsenliga och ryms inom gällande lagstiftning, t.ex. när det gäller informationsdelning.

Det finns alltså ett flera olika dimensioner i och ingångar för att ta sig an denna problematik. Vi kommer att ta oss an uppdraget genom att utgå ifrån införandet av den nya lagen om samverkan vid utskrivning från sluten hälso- och sjukvård (2017:612). I denna nya lag, som träder i kraft den 1 januari 2018, tydliggörs att både kommunala verksamheter och primärvård tidigt måste börja planera inför patientens utskrivning från sluten vård. Ett tydligt syfte med lagen är att skapa en större delaktighet från primärvården i den fortsatta planeringen för patienten och lagen kommer att påverka både primärvårdens, slutenvårdens och kommunernas arbetssätt och samverkan.

En annan viktig pusselbit i arbetet med detta uppdrag blir såklart samverkan med utredningen ”Framtidens Socialtjänst” (S2017:3), som leds av Margareta Winberg. De har i uppdrag att genomföra göra en översyn av socialtjänstlagen (2001:453) och vissa av socialtjänstens uppgifter. Just Margareta Winberg med medarbetare träffar vi idag för att diskutera kopplingarna mellan våra bägge utredningar och hur vi på bästa sätt kan samverka mellan våra bägge utredningar. Ett möte och samarbete vi ser mycket fram emot!

Trevlig helg!

/Louise

 

2017-10-20

Vi är en utredning som enligt direktiven ska göra vårt arbete ”i dialog med företrädare för samtliga landsting, myndigheter och andra berörda aktörer…” Det utvecklas ytterligare i skrivningar gällande samverkan med andra utredningar, referensgrupper och ”annat pågående arbete på välfärdområdet”. Det är så fint! Det händer ofta fantastiska saker när man samlar människor med olika erfarenheter och utblickar i samma rum (eller via länk för den delen).

blogg

(Givande dialog under besök hos Region Gävleborg och Söderhamn den 6/10 2017)

Min erfarenhet (inte minst från arbete med kris- och katastrofhantering) är att behovet av att ha etablerade kontakter med personer man förväntas samverka med i stunder som är mer svårlösta underlättas enormt om ett förtroendefullt samarbete har etablerats i lugnare tider. Det gäller såväl planering av vård och omsorg under utmanande tider som sommarperioden, en belastande influensasäsong eller rena infrastrukturhändelser som plötsliga strömavbrott. Formell planering, regelverk och organisatoriska rutor måste finnas på plats, men hur bra den faktiska situationen löses beror oftare än vi kanske vill tro på förtroendefull samverkan mellan människor. Och även de tillfällen när vi inte tycker lika -för de finns- är förstås viktiga. De frågorna måste upp på bordet och belysas ut olika perspektiv för att vi, ofta, ska nå samsyn och, ibland inte, nå samsyn men förstå varandras ståndpunkt.

Vi får många inbjudningar till utredningen, och får ibland frågor om hur vi prioriterar. Redan en av de första dagarna kom vi överens om en huvudprincip – vi måste alltid få med oss något tillbaka till utredningen. Ni, alla ni, är medskapare av underlagen till utredningen. Det betyder att ni ser oss mer sällan på mässor, kongresser och konferenser (även om det händer), men oftare i dialog och samtal i ”mindre” sammanhang. Och vi dokumenterar allt ni ger oss! Senast idag fick man några kloka medskicka som inbjuden att tala på Geriatriskt forum, ett nationellt geriatrikmöte, tack för det!

En av de roligaste sakerna med jobbet som utredare är det stora engagemang som möter oss från vårdens medarbetare och även från patienter, brukare och medborgare. Den nya vården bygger vi tillsammans. Det är en förmån att få jobba med er alla!

Trevlig helg!

/Anna

 

2017-10-13

Den gångna veckan har det varit visst fokus på kompetensförsörjningsfrågor för oss i utredningen. Både internt och externt. Vi startade veckan med en intern planeringsdag med nya medarbetare och har sedan gått vidare till att diskutera olika kompetensförsörjningsfrågor.

Frågor kopplade till hur vi ska kunna säkra kompetensförsörjningen möter oss alltid oavsett var i landet vi är eller vilka grupper vi träffar. En viktig bit i pusslet, som också bidrar till varför dessa frågor är viktiga för vårt uppdrag, är såklart att det måste finnas strukturella förutsättningar för att tillhandhålla en god och attraktiv arbetsmiljö för dem som ska verka i vården. Annars kommer vi aldrig kunna rekrytera framtidens medarbetare till vården. Idag ser vi dock alltför ofta att enskilda medarbetare tvingas lösa svåra situationer som man egentligen inte har fått verktyg för, utan som borde vara hanterade på en strukturell nivå i systemet.

Denna vecka har vi haft förmånen att diskutera frågor relaterade till kompetensförsörjning både med medarbetare på Socialstyrelsen och med representanter från samtliga sju lärosäten i landet med ansvar främst för den internmedicinska delen av läkarutbildningen. Hos Socialstyrelsen fick vi en uppdatering kring arbetet under olika relaterade uppdrag såsom arbetet med att följa överenskommelsen om stöd till bättre resursutnyttjande, uppdraget om samverkan i hälso-och sjukvården (som Socialstyrelsen har tillsammans med Universitetskanslersämbetet, UKÄ) samt arbetet med det nationella Planeringsstödet (NPS). I mötet med representanterna från lärosätena gavs möjlighet till breda och givande diskussioner kring alla möjliga aspekter av svensk hälso- och sjukvård men – i linje med det vi lyfte i förra veckans blogginlägg- kom diskussionen också kontinuerligt tillbaka till behovet av stärkt systemkunskap. Det är helt klart en knäckfråga.

Internt så har vi också fått vår sista sekretariatskollega på plats, juristen Malin Lundberg, och sekretariatet är därmed äntligen fullt bemannat. Liksom tidigare hittar ni uppdaterad information på vår hemsida under rubriken ”Om oss som arbetar i utredningen”. Så summa summarum känns denna vecka och fredagen den 13 oktober inte alls som en otursdag utan snarare som en lyckosam vecka och dag.

Trevlig helg!

/Louise

 

2017-10-06

När jag var verksamhetschef i vården pratade vi mycket om medarbetarnas delaktighet och medarbetarna som vår största tillgång i förändrings- och förbättringsarbete. Inte minst de som kom nya i verksamheten ville vi fånga, de som såg allt med fräscha ögon utifrån sina tidigare erfarenheter eller sin nyligt genomgångna utbildning. Jag har alltid gillat tanken på att man som medarbetare, förutom att tillföra den kunskap man har utifrån sin specifika yrkeskompetens, också har en alldeles självklar uppgift i att vara med och utveckla verksamheten för att hela tiden göra den ännu bättre för såväl patienter som medarbetare.

Jag, och det team som tillsammans med mig ledde verksamheten, insåg snabbt att det fanns många medarbetare i vår organisation som arbetat länge, men som inte hade särskilt stor kunskap i hur den hängde ihop, hur beslutsvägarna såg ut, vilka möjligheter man hade att vara delaktig och påverka vare sig lokalt eller i ett större sammanhang. Ett sätt att öka den kunskapen blev att vi startade ”lunch för nyanställda”, ett månatligt återkommande tillfälle där man som nyanställd fick höra om verksamhetens egen organisation, hur den förhöll sig till omgivningen, kort om historik, syfte, mål och värdegrund och vilka möjligheter det fanns att vara med och förbättra. Förutom den rena kunskapsdelen visade det sig att det upplevdes som en stor pluseffekt att få träffa andra ”nya”, få berätta om sin egen historik, ta del av andras erfarenheter och inte minst om man var ny i sin yrkesroll hitta andra med mer eller mindre lång yrkeserfarenhet att dela sina tankar med.

Jag var relativt ny som chef vid det tillfället, men genom åren har jag blivit alltmer övertygad om att det är viktigt att förstå det sammanhang man verkar i. Och att vi ofta i vården och även i vårdens utbildningar är för dåliga på, eller inte förstår värdet i, att prata om sådana frågor. Det finns, tror jag många av er håller med om, absolut branscher och företag där det är mycket mer av en självklarhet än hos oss. Vårt förhållningssätt i detta är problematiskt på flera sätt. För det första tror jag starkt att det för de flesta människor, oavsett var man befinner sig, är viktigt att ha en känsla av sammanhang. Ingen vill vara en virvlande snöflinga i ett kaos, man vill och behöver veta hur just jag och min bit passar in i pusslet. För det andra tror jag det genererar en hel del frustration att se vad som behöver göras men inte veta hur och vart förslag ska levereras för att de ska kunna tas om hand på rätt sätt. Och att det kan finnas en poäng i att förstå vilka förslag som är möjliga att hantera på lokal nivå, vad min chef, eller nästa chef kan göra, och vad som är reglerat på annat sätt, till exempel genom politiska beslut eller lagtext, och därmed kräver andra typer av processer. Självklart menar jag inte att varje medarbetare ska behöva ha detaljkunskap i hela sjukvårdens styrning och ledning, men jag tror att vi alla skulle tjäna på att fler hade en bättre kunskap än idag. Jag tror också att det skulle möjliggöra för fler att se chef- och ledarskap som en intressant karriärväg och en möjlighet att påverka och förändra, och är det något framtidens vård behöver är det goda ledare. Därför blev jag glad över debattartikeln i Dagens Medicin förra veckan, där Alexander Tejera och Hampus Holmer skrev just om det behovet. Å andra sidan blev jag också rätt beklämd över hur de uppfattar att den viljan har bemötts.

I utredningen hade vi redan sedan tidigare diskuterat med vår referensgrupp om hur vi fångar upp engagemanget från vårdens kommande medarbetare, och det här blev ett bra tillfälle att bli mer konkret, se vårt svar på deras debattinlägg under rubriken ”Utredningen i media” här på hemsidan. Hela detta resonemang kan förstås också utvecklas till att gälla medborgare, patienter och brukare, det tar vi i ett kommande blogginlägg! Men jag noterar glatt att det är på väg att etableras utbildningar i nya former och på nya platser även för patienter och brukare i samma syfte, det är en spännande utveckling att följa!

Annars har vi under veckan besökt Västmanland, stort tack för intressant dialog och kloka inspel från er! Vi har också utökat bemanningen på vårt utredningskansli, och ni hittar uppdaterad information på vår hemsida under rubriken ”Om oss som arbetar i utredningen”.

Så i morgonljuset på ett tåg på väg till Gävle för en heldag i Gävleborg, får jag önska alla en riktigt fin och vilsam helg! Höstens färger är magiska, och uppväger åtminstone för mig andra traditionsenliga höstinslag, såsom en eller annan regntung dag!

/Anna

 

2017- 09-29

Tiden går fort när man har roligt sägs det och när man har väldigt roligt går det väldigt fort, nu är det fredag igen! Att få arbeta med, och möta, så många olika kunniga och engagerade medarbetare och patientföreträdare på olika nivåer i den svenska hälso- och sjukvården är fantastiskt inspirerande och energigivande.

Den här veckan inleddes med det sista referensgruppsmötet i höstens första mötesomgång, vår referensgrupp med professionsföreträdare. Denna grupp har under sommaren utökats för att ha en verkligt bred representation inför arbetet med att ta fram förslag på ett nationellt uppdrag för primärvården. Den består nu av företrädare för Akademikerförbundet SSR, Dietisternas riksförbund, Fysioterapeuterna, Kommunal, Svensk sjuksköterskeförening, Svenska läkaresällskapet, Sveriges Arbetsterapeuter, Sveriges farmaceuter, Sveriges Läkarförbund, Sveriges psykologförbund, Vision och Vårdförbundet. Under mötet fick deltagarna bl.a. gruppvis diskutera vilka knäckfrågor de såg framför sig i arbetet med att utforma ett nationellt uppdrag för primärvården. Bland de många faktorer som lyftes kan man bl.a. notera kompetensförsörjning, möjligheter att anpassa till lokal kontext, det preventiva arbetet och samverkansfrågor.

Under mötet lyftes även vikten av att utbildningarna följer med i omställningen och utformas för att svara mot målbilden för god och nära vård. En viktig del av utbildningarna är naturligtvis att de behöver ge medarbetarna en övergripande förståelse för det sammanhang de verkar i. Detta lyftes också i en angelägen debattartikel av Alexander Tejera och Hampus Holmer i Dagens Medicin i veckan (Framtidens läkare behöver större insikt i vårdens organisation”, dagensmedicin.se 2017-09-27). Som vi tidigare bloggat om ser vi från utrednigens sida de unga och kommande medarbetarna som centrala förändringsaktörer i vårt omställningsarbete. De är därför en prioriterad grupp för oss, och en grupp som vi i ökad utsträckning vill nå och samverka med! Det var också något vi om med vår referensgrupp om och bad dem att föra detta budskap vidare internt i sina olika organisationer till studerandeföreningar och liknande.

En annan höjdpunkt under veckan har naturligtvis varit Nationell primärvårdskonferens 2017. 2000 primärvårdsmedarbetare samlade i samma byggnad, där kan vi verkligen prata inspiration och energi! Ett viktigt budskap som gavs vid inledningen av konferensen var påminnelsen om att ”vi har två öron och en mun”. D.v.s. vi bör lyssna dubbelt så mycket som vi pratar. Det är en god tumregel att ha med sig såväl i patientmöten som i möten med våra kollegor i egna och andra organisationer. För mig som har arbetat mycket med samordning i olika sammanhang och kontexter (dessa utmaningar finns överallt!) är det slående hur mycket vi har att vinna på något så enkelt som att faktiskt möta den som finns ”på andra sidan”, lyssna på varandra och försöka förstå bevekelsegrunden till varandras positioner eller agerande. Vi vill alla bidra till en god hälsa och vård på lika villkor men utifrån olika perspektiv kan man ha olika bilder av hur vi bäst når målet. Väldigt mycket av missförstånd, misstänksamhet och fastlåsta processer går faktiskt att komma förbi om vi pratar med varandra och framförallt, lyssnar på varandra. Det kan kännas svårt att skapa tid för sådana möten men i långa loppet är det välinvesterad tid!

Trevlig helg!

/Louise

 

2017-09-22

Fredag, och dags för blogg! Den här veckan får betecknas som innehållsrik, på ett väldigt positivt sätt. Vi har fått förmånen att besöka flera delar av landet, och som vanligt träffat såväl ledningsfunktioner, sett goda exempel på samverkan mellan landstingets och kommunens verksamheter och träffat engagerade medarbetare. Det är verkligen på riktigt – det enorma engagemang för patienternas bästa som finns hos vården och omsorgens medarbetare. Det visar sig i lysande ögon, intensiva samtal och kloka medskick som verkligen imponerar!

Vi har varit på Oskarshamns sjukhus och tagit del av planerna på hur samarbetet mellan primärvården, sjukhuset och kommunen ska stärkas, inte minst med tanke på nya lagen om samverkan vid utskrivning från sluten hälso- och sjukvård, som ju träder i kraft vid årsskiftet. Vi har besökt region Skåne, fått möjlighet att berätta om utredningens arbete utifrån vårdens behov av omstrukturering för regionfullmäktige. Förstås ett stort och viktigt tillfälle för den som ofta och gärna pratar om behovet av bred politisk enighet och uthållighet i en omställning av det här formatet! Vi fick även möjlighet att träffa företrädare från såväl regionen som kommunsidan för att diskutera den nära vården utifrån såväl utredningens uppdrag som regiondirektörens beslut om utvecklingen av den nära vården i Region Skåne. Verksamhetsbesöket under dagen gick till Knislinge vårdcentral och Äldrevårdsmottagningen där. En mottagning som med uthållighet sedan flera år arbetar för god kontinuitet och ett tryggt omhändertagande för äldre med många sjukdomar. Tack för att ni tog er tid!

Bild

Vi har också under gårdagen besökt Uppsala, och träffat verksamhetsföreträdare, politik och tjänstemän för att föra en dialog och informera oss om det spännande arbete som pågår där under rubriken Effektiv och nära vård 2030. Ni ser, det är en landsomfattande rörelse som pågår!

Och inte minst glädjande – regeringen tog under gårdagen beslut om ett tilläggsdirektiv i två delar för utredningen. Den ena delen gäller översyn av definitionerna öppen och sluten vård. Mycket i svensk hälso- och sjukvård är uppbyggt just runt dessa definitoner, och det är hög tid att börja fundera över hur konstruktivt det är. Ordet ”sjukhus” finns inskrivet i hälso- och sjukvårdslagen som den plats där sluten vård bedrivs, trots att dygnet-runt-vård idag bedrivs även på andra ställen, allt utifrån patientens behov och bästa. Det kommer inte att bli ett enkelt arbete, men jag är övertygad om att av detta skäl och andra behövs en ordentlig genomgång av hur och om dessa begrepp är förenliga med en modern, sömlös hälso- och sjukvård.

Den andra delen i direktiven handlar om samverkan mellan landsting, närmare bestämt primärvård, och kommun. Som väl belyses i Effektiv vård, och som många av oss är mycket medvetna om, är den samverkan av stor, ofta avgörande betydelse, just för de grupper som är i allra störst behov av en väl koordinerad och sammanhängande vård och omsorg. Vi lyfte dessa frågor i vårt första delbetänkande, och är nu glada att få ett tydligare formellt uppdrag gällande dem!

Nu stundar helg, vila, och som alltid inför helger – en extra tanke till alla dem som ser till att sjukvård och omsorg fungerar även på tider när många är lediga. På återhörande och trevlig helg!

/Anna

 

2017-09-15

Den här veckan är det min, Louise, tur att hålla i pennan för bloggen. Ännu en intensiv vecka med många givande möten går mot sitt slut. Den här veckan har vi bl.a. träffat det svenska nätverket för hälsofrämjande hälso- och sjukvård, SKLs nätverk för regionala samverkans- och stödstrukturer samt medarbetare från Socialstyrelsen. Vi har dessutom hunnit med att ha höstens första möten med två utav våra fyra referensgrupper. Dels gruppen med patient- och brukarföreträdare och dels den politiska (parlamentariskt sammansatta) referensgruppen (gruppen med professionsföreträdare samt hälso- och sjukvårdsdirektörsnätverket på SKL följer inom kort). Våra referensgrupper är viktiga bollplank för oss och bidrar till att säkerställa att olika perspektiv hela tiden synliggörs och finns med i utredningens arbete. Referensgrupperna är också till stor hjälp genom sin kunskap om olika exempel på såväl framgångsrika och innovativa verksamheter som områden där det finns utamningar och problem ur olika perspektiv.

Som grädde på moset har vi avslutat veckan med deltagande på ST-dagarna i allmänmedicin. Vårdens yngre och kommande medarbetare är en av de grupper vi vill prioritera i vårt utåtriktade arbete, givet deras viktiga roll som förändringsbärare. Det är särskilt roligt att se det engagemang som finns här, viljan att verkligen vara med och påverka svensk hälso- och sjukvård till ett system som fungerar för både patienter och medarbetare. Nu tar vi helg och laddar inför nästa vecka!

 

2017-09-07

”Finns det något sätt att följa vad som händer i utredningen?”  Det är en fråga som vi får när vi är ute och möter människor i olika sammanhang, och det är en fråga som vi är väldigt glada att få. Den visar på ett stort intresse för utredningen, och tyder på en vilja att engagera sig i utvecklingen av framtidens hälso- och sjukvård som förstås är ovärderlig.

Utan engagemang från patienter, brukare, vårdens medarbetare, vårdens huvudmän och politisk ledning i olika delar av systemet kan utredningen inte arbeta på det sätt som är den tydliga avsikten i direktiven – att i dialog med företrädare för alla aktörer i systemet utarbeta en nationell plan där primärvården är utgångspunkt för en ökad närhet till patienten.

Hemsidan är ett försök från vår sida att öppet dela vad som händer i utredningen och i den här bloggen tänker vi löpande berätta om vad som är på gång i utredningens praktiska arbete. Vi kommer att uppdatera den varje vecka, och vi kommer att turas om att skriva, vi som arbetar i utredningens kansli.

Kanske kommer ni här också att så småningom möta gästbloggare i form av medlemmar i våra referensgrupper och från vår blivande expertgrupp när den finns på plats.

Så håll till godo, en liten inblick i utredningens vardag och vedermödor, alltid med ett mål för ögonen – en god och nära vård!