Blogg

Blogg

Här bloggar utredningens medarbetare om arbetet i utredningen. Nya inlägg kommer varje fredag.

 

191115 Bloggdags i ordfabriken

”Hur går det i ordfabriken?” är en fråga jag ibland får när jag kommer hem från jobbet. För en stor del i utredningens arbete är såklart arbetet med ord, och själva textproduktionen. Framförallt av texter till våra delbetänkande, men även så här – i blogform – och i t.ex. powerpointpresentationer.

Gemensamt för oss alla i det här utredningssekretariatet är nog också att vi tycker att det är både roligt och viktigt det där med ord. Att det finns både en utmaning och en tjusning i att formulera hypoteser, förslag och resonemang inte bara i tanken, utan att också få ner det på pränt. Begripligt för andra. För om vi inte på ett begripligt sätt kan beskriva det vi föreslår för andra- i vårt fall hela ”hälso- och sjukvårdssverige”- så spelar det ingen roll alls hur bra eller nyskapande våra tankar och förslag egentligen är.

Om inte andra kan följa med i våra resonemang, förstå logiken och varför vi drar de slutsatser vi gör, då kommer de inte att känna sig trygga med våra förslag. Och det kommer att synas i remissvaren som kommer att signalera osäkerhet och avståndstagande. Vilket i sin tur gör det mer eller mindre omöjligt för regeringen att ta förslagen vidare. Och då riskerar man att bli en utredning som ”läggs till handlingarna” utan att man kan gå vidare med några förslag.

Därför lägger vi ganska stor tid internt i utredningssekretariatet på såväl strukturen som formen i våra betänkande. På rubriksättning, styckesindelning, ordval och tonalitet. Allt detta är ju exempel på faktorer som på olika sätt, och i olika utsträckning för olika personer, påverkar hur vi tar till oss en text.

Därför tyckte jag också att det var spännande att (via länk) denna vecka kunna ta del av ett frukostmöte som ordnades av Myndigheten för delaktighet, på temat ”Skriv så man begriper”.  På mötet presenterades projektet ”Begriplig text”. Ett projekt drivet av Afasiförbundet, Autism- & Aspbergerförbundet, Dyslexiförbundet, och FUB (Riksförbundet för barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning), som under tre år haft medel från arvsfonden för att arbeta med just begriplig text och information för alla (läs mer om projektet här: www.begripligtext.se ).

På seminariet fick man bl.a. veta att upp till 40 % av befolkningen kan ha problem med att ta till sig myndighetstexter. Något som understryker vikten av att hela tiden arbeta med att göra våra texter begripliga. Det gavs också konkreta tips om hur man kan jobba med att göra text mer begriplig, bl.a. genom kortare stycken, mellanrum, information i punktlistform, sammanfattningar av långa texter och en bra disposition.

Mycket matnyttigt för alla oss som jobbar med (myndighets)text och seminariet kan ses här i efterhand: https://www.youtube.com/watch?v=cBYykRDP-pI

Om man funderar lite mer kring behovet av begriplighet av den information vi på olika sätt får till oss rörande vår hälsa och vårt hälso- och sjukvårdsystem så är ”hälsolitteracitet” ett centralt begrepp. Ett ord som ironiskt nog kan uppfattas som ett lite svårt ord i sig självt. Förenklat kan man dock säga att det handlar om människors förmåga att skaffa sig, förstå, kritiskt värdera och använda hälsorelaterad information.

bild

Enligt en europeisk studie i 8 länder från 2015 (the European health literacy survey [HLS-EU] så har nästan hälften av befolkningen otillräcklig eller problematisk hälsolitteracitet, och det finns en tydlig social gradient. Detta säger något om vikten av att alla vi som på olika sätt arbetar i/med hälso- och sjukvården funderar över hur vi kan underlätta för människor att ta till sig hälsoinformation, och stärka deras hälsolitteracitet. För att få lite inspiration kring detta kan man t.ex. hitta verktyg hos HFS-nätverket (http://www.hfsnatverket.se/verktygslada-for-halsolitterata-organisationer) eller titta på denna lilla film från Angereds närsjukhus: https://www.youtube.com/watch?v=-Y_V6YIM0As

Vän av ordning kanske nu undrar om jag glömt bort att vi inte bara haft skrivarstuga denna vecka? Men nej då. Vi har även hunnit medverka på Kvalitetsmässan i Göteborg och på Höglandets psykiatrivecka i Eksjö och idag fredag avslutas veckan för Anna och Niklas med ett fullspäckat besök hos Region Gotland (och på resorna till/från besöken kan man ju faktiskt också läsa!).

bild1

Bildtext: Utredningen besöker Region Gotland

För egen del ser jag nu faktiskt fram emot ännu mer ord och läsning närmaste tiden, när vi nu får ta del av era svar på våra dialogfrågor från förra delbetänkandet. Stort tack till alla er som tagit er tid att reflektera över dessa och sätta ner era tankar på pränt! Det är mycket värdefullt för oss i vårt vidare arbete. Och är det någon som missat att deadline för svar på dialogfrågorna är idag, den 15 november, så kan vi ta emot någon liten eftersläntrare i början av nästa vecka. Enklast -som vanligt- via mail till mig: louise.a.andersson@regeringskansliet.se

Trevlig helg önskar vi från ordfabriken!

/Louise

 

191108 Ingen vanlig dag!

Idag är ingen vanlig dag, som sången lyder, idag är min äldsta dotters födelsedag. Typiskt ett av de där tillfällena som väcker så många minnen, alla dessa viktiga årsdagar av olika slag som får en att titta i backspegeln lite extra. Det är också speciellt när ”barnen” är så stora som nu är fallet för mig, när man inser att de nått 20 plus blir det också en påminnelse om de egna årsringarna – nåja, har inte så stora problem att förhålla mig till det, alternativet är definitivt sämre, och det är på många sätt fantastiskt att få räkna sina år i erfarenheter.

Tillbakablickar av det slaget får mig alltid att reflektera över olika aspekter i livet, såväl det privata som yrkeslivet. Detta leder mig osökt till att lyfta en alldeles särskilt fin liten film, som jag brukar återvända till i olika sammanhang, ibland också alldeles för mig själv, för att jag tycker att den på ett fint och enkelt sätt beskriver livets roller. Inte minst att vi alla är i, och på olika sätt påverkas av, den fina samhällsinstitution som hälso- och sjukvården är. Att ingen av oss egentligen är antingen medarbetare, patient eller närstående – vi är helt enkelt människor som ibland är i kontakt med hälso- och sjukvården. ”Ibland” är ett nyckelord här – hälso- och sjukvård är en del av livet, men ingen isolerad del. Och det är hela livet som ska fungera, även under de perioder när man också är till exempel patient eller närstående. En viktig utgångspunkt i utredningens arbete för en personcentrerad vård! Nu blir ni såklart (förhoppningsvis) nyfikna på filmen, som förresten kommer från Region Kalmar. Ägna den en kort stund, jag tycker den är värd det, här kommer länken: https://www.youtube.com/watch?v=aycjKFnzjMQ

Veckan har bjudit på fina och givande möten och här följer ett axplock; vi har träffat Doktor24 och diskuterat olika möjligheter till integrering av fysisk och digital vård. En höjdpunkt var att träffa 500 ST-läkare på den nationella ST-läkarkonferensen, och i givande panel få diskutera kontinuitet i hälso- och sjukvården. Likaså att få möjlighet att prata prevention och förebyggande insatser på Folkhälsodagen i Dagens Medicins regi. Niklas har deltagit i en workshop tillsammans med regionföreträdare om det vidare arbetet med patientkontakt. Och idag har vi, via uppkoppling, fått träffa IVO:s alla medarbetare i hela landet, och berätta om utredningen. Särskilt viktigt eftersom IVO är en av de statliga myndigheter som särskilt fått uppdrag av regeringen att vara ett stöd i omställningsarbetet till god och nära vård (Socialstyrelsen har ju också ett sådant regeringsuppdrag). Tack för dialog och viktiga inspel! I vårt uppdrag ingår ju en bred dialog med ”alla berörda aktörer”, och varje möte är värdefullt för oss.

bild

Bildtext: På Folkhälsodagen 2019. Visar klockan snart fem i tolv för folkhälsofrågorna?? Det är dags nu!

I eftermiddag ser jag fram mot Vårdgalan, där också årets Vårdförbundspris delas ut. Intressant att under en eftermiddag få ta del av goda exempel från de som nominerats till priset. I det sammanhanget känns det också befogat att gratulera alla röntgensjuksköterskor på Röntgensjuksköterskans dag idag, grattis!

Med dessa reflektioner önskar jag så småningom alla en riktigt fin helg!

/Anna

 

191025 Om hållbar utveckling

Ni som läser denna blogg regelbundet vet att jag har lite ”dille på datum” och därför måste vi naturligtvis denna vecka uppmärksamma att det igår, den 24 oktober, var FN-dagen! Som ni säkert vet firas den varje år till minne av Förenta Nationernas (FN) tillkomst denna dag 1945.  Möjligen kanske dock någon ibland tycker att en internationell organisation som FN känns ganska avlägsen och funderar på vad FN-systemet har för relevans för oss här i Sverige idag. Det finns det såklart många svar på (och den intresserade kan läsa mer om Sveriges arbete med och i FN-systemet här: https://www.regeringen.se/regeringens-politik/sverige-och-fn/  ) men en sak som alltfler känner till och faktiskt också på något sätt är involverade i är ju arbetet med att implementera Agenda 2030 och dess hållbarhetsmål här i Sverige, där hälsa ju är både ett mål och ett medel för att uppnå hållbar utveckling.

Just framtiden och hållbar utveckling, mot en inramning av Agenda2030, var även i fokus för invigningen av Fysioterapi2019, Fysioterapeuternas kongress där jag hade förmånen att få medverka i onsdags. Det löpte som en röd tråd i bl.a. ordförande Stefan Jutterdals inledningstal, en videohälsning från Fiona Bull, programansvarig för fysisk aktivitet på WHO och i det samtal jag själv deltog i, tillsammans med Stefan och Emma Spak från SKL. Och för mig som tidigare jobbat mycket i processerna med framtagandet av bl.a. Agenda2030, och WHO:s globala strategier känns det väldigt fint när det globala och det lokala knyts ihop så bra!

bild

Foto: Fysioterapeuternas ordförande Stefan Jutterdal sätter mål 3 ”God hälsa och välbefinnande” i fokus.

En annan central komponent för att nå hållbar utveckling inom hälso- och sjukvården (men säkerligen även andra delar av samhället…) är som vi ser det också ett stärkt interprofessionellt lärande och interprofessionella arbetssätt.  Därför blev vi väldigt glad när vi blev inbjudna till SvIPnet- möte. SvIPnet står för ”Svenska nätverket för interprofessionellt lärande och samarbete”, och bildades i november 2018, i Linköping. Denna gång träffades nätverket i Örebro och Anna gav en presentation följt av paneldiskussion och dialog med nätverket. Många bra medskick som vi tar med oss i det vidare arbetet och dialogen, inte minst om vikten av att också planera för lokaler som underlättar interprofessionella arbetssätt när man nu på många hålla planerar nya eller renoverade byggnader och lokaler.

bild1

Foto: SVIPNET-konferens i Örebro

Ytterligare en central komponent för att vi i Sverige ska klara att ha ett hållbart hälso-och sjukvårdssystem är att vi lyckas integrera den kommunala och den regionala hälso- och sjukvården fullt ut, och skapa en begriplig och sammanhängande vård och omsorg för våra invånare. Just kommunerna står i fokus idag fredag när Anna och jag är på väg mot Öland, där det på olika sätt blir en dag inriktad på den del av vår hälso- och sjukvård som finansieras och utförs av våra kommuner.  Här ska vi besöka Borgholm och få en uppdatering av arbetet med Borgholmsmodellen, främst utifrån kommunens perspektiv. Detta är ett gott exempel som vi följt under längre tid, men en av de bra sakerna med Borgholm är just den kontinuerliga utvecklingen av samarbetet och modellen och vi ser fram emot att få höra mer om vad som nu är på g. Sedan avslutar vi veckan med medverkan på regionala kommundagar för Centerpartiet, och ytterligare tillfälle till dialog om kommunernas viktiga roll. Det ser vi fram emot!

Nästa vecka är det lov för många runtomkring oss och även vi i utredningen tar lite höstlov från externa engagemang och fokuserar på det interna arbetet. Därför blir det ingen blogg nästa vecka utan bloggen är tillbaka den 8 november.

Önskar er alla en fin hösthelg!

/Louise

Ps. Passar också på att skicka en speciell hälsning till alla arbetsterapeuter där ute, inför arbetsterapins dag på söndag 27 oktober!

 

191018 Hänt i veckan

Den gångna veckan har återigen varit fylld av en rad olika möten och goda diskussioner, denna vecka främst på hemmaplan.  Veckan inleddes för Annas och Carolines del med medverkan hos Valfrihets och tillgänglighetsberedningen i Region Stockholm.  Niklas å sin sida deltog i ett dialogmöte angående rehabilitering och habilitering, anordnat av NPO:t för rehabilitering, habilitering och försäkringsmedicin (under det nationella systemet för kunskapsstyrning) där förutom vi också SKL, Socialstyrelsen och SBU deltog. En bra start på veckan!

I onsdags hade sedan Anna och jag själv förmånen att få medverka i ett spännande runda bordssamtal hos Vårdförbundet. Samtalet fokuserade på diagnostikens roll i den nära vården, och deltog gjorde såväl biomedicinska analytiker som röntgensjuksköterskor från olika delar av hälso- och sjukvårdsystemet. Bland många intressanta medskick och erfarenheter som vi fick ta del av vill jag ändå särskilt passa på att dela med mig av en del av det som vi fick höra från Fariba Ghafouri. Fariba är biomedicinsk analytiker och anställd i Umeå kommun. Oss veterligt den enda kommunanställda biomedicinska analytikern i Sverige, men har ni flera goda exempel där ute så hör gärna av er!

Faribas tjänst inrättades sommaren 2018 och hade ursprungligen som syfte att avlasta sjuksköterskorna i hemsjukvården och ha lite mer uppmärksamhet kring provtagningsrutiner. Men hon fick ganska fria händer att utforma arbetet och kunde tidigt identifiera flera brister som kunde åtgärdas för att öka kvaliteten och patientsäkerheten för patienterna i den kommunala hälso- och sjukvården, t.ex. genom att bidra med specifik kunskap om provtagning och provhantering, och med att säkra transportkedjor av provtagningsmaterial. Hon började även utbilda kring den preanalytiska fasen, eftersom studier visar att mycket ofta går fel där. Inledningsvis mötte Fariba en del skepsis kring behovet av sådan utbildning, men responsen efteråt blev positiv. Kollegorna kände sig säkrare efter varje utbildning och tyckte att det var roligare att jobba med den nya kunskapen. Faribas kontakter på olika laboratorium har också återkopplat att de noterar skillnad, att det blir betydligt mindre fel med proverna numera. Tidigare var upp till 2/3 av proverna från några boenden alltid förstörda när de kom till labben. Men inte längre.  Det ger en aning om vilka vinster – både vad gäller patientsäkerhet och ekonomi -som kan finnas att hämta hem genom att använda kompetensen hos biomedicinska analytiker i den kommunala hälso- och sjukvården. Inspirerande!

bild

Olika aspekter av kommunernas hälso- och sjukvård stod sedan också i fokus när vi i går träffade vår referensgrupp med kommundirektörer.  Vi diskuterade bl.a. utmaningar i förhållande till rollfördelning och gränsdragning när man ska få till en väl fungerande samverkan mellan hälso- och sjukvårdens huvudmän, samt hälso- och sjukvårdsrelaterade utmaningar för kommuner med stora skillnader i befolkningen beroende på säsong. En annan fråga i fokus var kommunernas viktiga roll – som ju kopplar till flera av deras ansvarsområden – i det främjande och förebyggande arbetet, inte minst gällande psykisk hälsa.

bild1

Foto: referensgruppsmöte med kommundirektörer.

 

Efter ett nedslag på föreningen Chefer och Ledares studiedagar (som samlade över 700 chefer i vård och omsorg!)  avslutar vi nu veckan med ytterligare ett referensgruppsmöte, denna gång med Hälso- och sjukvårdsdirektörernas nätverk på SKL. På måndag avrundar vi sedan höstens första omgång av möten med referensgrupperna när vi samlar vår grupp med företrädare för de politiska partier som finns representerade i riksdagen.

En intensiv och givande vecka för oss men ska man vara lite av djävulens advokat kan man fundera på om någon möjligen undrar vad det är för vits med en blogg som ”bara rabblar upp alla möten som utredningen haft under en vecka”? Men poängen är just den att alla dessa dialoger, med olika aktörer och intressenter liksom våra fem olika referensgrupper – med representanter för patienter och brukare, professionerna, politiken, hälso- och sjukvårdsdirektörer och kommundirektörer- är avgörande för att på ett rättvisande sätt belysa de många olika aspekter och perspektiv som finns kopplat till i princip alla frågor vi har att utreda.  Och därmed är de avgörande för att vi ska kunna skriva fram förslag som alla ni som verkar i hälso- och sjukvården kan känna igen sig i, och för att vi ska kunna göra välgrundade avvägningar mellan olika perspektiv i våra förslag. Avvägningar som blir begripliga, och som underlättar för systemet, utifrån den gemensamma resan mot god och nära vård.

 

Trevlig helg!

/Louise

 

Några ord om vikten av en god och nära livsmiljö

Vaknade idag upp i ett höstligt Östersund (dock ingen snö än!), det är ändå något med att få se olika delar av landet växla färger med årstiderna som är alldeles särskilt fint med det här utredar-uppdraget! Det får mig också att reflektera över att många av oss säkert skulle må bättre i en mer god livsmiljö och en mer nära kontakt med naturen än vi ofta har idag, för de av oss som lever i storstadsmiljö. För min egen del är vistelse i skog och mark absolut en framgångsfaktor för att orka i vardagen, både under normala omständigheter och när livet varit mer motigt än oftast. Det betyder inte att jag underskattar de särskilda omständigheter som det kan innebära att bo och verka i en del av landet eller på en plats där det inte finns samma närhet till och utbud av service som i mer befolkade områden. Båda har sina för- och nackdelar. Som utredare är det förstås en målsättning att kunna verka för en jämlik vård över hela landet, också utifrån förutsättningar att kunna kompetensförsörja alla delar av vårt avlånga land. Då blir det jag brukar säga om att alla våra förslag ska bidra till förutsättningar för god arbetsmiljö och hållbart yrkesliv viktigt, det ska funka för såväl för den som väljer att leva och verka i mer tätbefolkade områden eller där det är glesare mellan husen. Kanske får vi möjlighet att återkomma i våra förslag till att särskilt diskutera förutsättningarna för kompetensförsörjning i olika landsdelar – lämnar det som en cliff hanger tills vidare!

I Östersund är vi på plats för att medverka vid Region Jämtland/Härjedalen och berörda kommuners gemensamma samverkansdagar. Förutom oss medverkar också utredningen Framtidens socialtjänst (S2017:03), representerad av utredaren Margareta Winberg. Vi berättar om våra respektive utredningar, och det blir möjlighet till gemensam frågestund. Margaretas utredning är en av de utredningar vi har löpande dialog med i vårt arbete, förstås särskilt när det gäller vårt uppdrag om samverkan mellan de två huvudmännen inom hälso- och sjukvårdsområdet, regionerna och kommunerna.

bild

Så vill jag särskilt berätta om ett av veckans inspirerande möten, och knyter då ihop säcken med min inledning om hållbara och hälsosamma livsmiljöer. Häromdagen träffade jag representanter från Boverket, inom ramen för deras övergripande uppdrag Gestaltad Livsmiljö. En del i det arbetet är det särskilda uppdraget att utveckla vårdens miljöer, och där har vi förstås gemensamma intressen! Läs gärna mer på Boverkets hemsida, https://www.boverket.se/sv/samhallsplanering/arkitektur-och-gestaltad-livsmiljo/boverkets-uppdrag/utveckla-vardens-miljoer/

Man är fortfarande i uppstarten av arbetet, men visst finns det tydliga beröringspunkter med vårt arbete i utredningen och med omställningen till god och nära vård – något man också uppmärksammar från Boverkets sida. Frågor gällande om-, ny- och tillbyggnationer av lokaler för hälso- och sjukvård lyfts ofta till oss, och har så gjort under hela utredningstiden. Det finns mycket att säga i frågan, men den korta sammanfattningen är väl att bygga och anpassa lokaler utifrån funktion, tillgänglighet, behov av flexibilitet, ekonomiska förutsättningar med merainte är enförsumbar del i omställningsarbetet för många regioner och kommuner. När det gäller hälso- och sjukvård är byggnader (precis som t.ex. IT och annan infrastruktur) inte ett isolerat område, utan det behöver hanteras i en helhet och nära integrerat med verksamhetsperspektivet. Därför är Boverkets uppdrag, som utförs i samverkan med många aktörer, bl.a. SKL och Folkhälsomyndigheten, väldigt intressant tycker jag. Särskilt intressant är att några av de exempel Boverket lyfter; Ängelholm, Bergsjön, Angered m.fl. är exempel som också vi intresserat oss för utifrån verksamhetsperspektiv. Ser fram mot fortsatta kontakter! (Vill någon fördjupa sig ytterligare i Boverkets uppdrag Gestaltad Livsmiljö så grundar det sig i en av riksdagen beslutad proposition från 2018, Politik för gestaltad livsmiljö, ni finner mer om helheten här: https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/proposition/2018/02/prop.-201718110/)

Snart väntar nu helg och ledigt för många av oss, för andra väntar ytterligare två intensiva arbetsdagar. Önskar alla en fin helg, och en alldeles särskild hälsning till alla er som ska jobba!

/Anna

 

191004 En vecka med västkustskt fokus

Ytterligare en händelserik vecka är till ända. Den har dominerats av deltagandet på den nationella primärvårdskonferensen i Göteborg, där jag hedrande nog fick möjlighet att medverka som första talare efter invigningsceremonin. Upplägget var lite ovanligt men väldigt roligt. Inget klassiskt anförande utan ett heta stolen-upplägg skickligt modererat av Karin Klingenstierna. Auditoriet hade i förväg fått möjlighet att ställa frågor, och det blev ett spänstigt samtal om mycket som ligger inom utredningens uppdrag, och en hel del som angränsar eller handlade om bredare hälso- och sjukvårdsfrågor. Inspirerande!

Efter det medverkade vi med utredningens syn i en paneldebatt med företrädare för värdregionen, kommuner och verksamheter på temat ”Hur blir det bättre för patienter och medarbetare?” En intressant diskussion såväl om personcentrering, omställning till mer fokus på primärvård, ekonomiska förutsättningar som om de avgörande frågorna bemanning och kompetensförsörjning. En stund senare hann jag också med att medverka i ett lunchsamtal på kongressen med särskild fördjupning i kompetensförsörjning, FoUU och ekonomi. En värdefull dag med många kloka inspel och frågor som bidrar till att ge oss i utredningen en bredare belysning av vilka frågor som är särskilt viktiga att vi tar med oss och ytterligare fördjupar våra resonemang inom.

bild1

Egentligen inleddes faktiskt vårt engagemang i primärvårdskonferensen redan på en pre-konferens dagen innan, där temat var Huvudmännens organisation för kunskapsstyrning och relationen till FoUUI-aktörerna samt Primärvården förr, nu och i framtiden. Bra diskussioner och även det en givande eftermiddag och kväll!

Under våra Göteborgsdagar gjorde vi också ett verksamhetsbesök hos Röda Korset i Göteborg, på deras behandlingscenter för krigsskadade och torterade. Vi fick se och höra om dels den specifika verksamheten på plats, men också om Röda Korsets olika verksamheter nationellt. I flera delar av vårt arbete, inte minst vad gäller förebyggande insatser och stöd vid psykisk ohälsa, blir ju hälso- och sjukvårdens samverkan med civilsamhället och föreningslivet en viktig del, så besöket var välkommet och för oss mycket givande.

Till torsdagen var vi åter i Stockholm, för ytterligare en referensgrupps-träff, denna gång med vår grupp av representanter från tolv olika professionsorganisationer (Mer information om våra fem olika referensgrupper och vilka som sitter med i dem finns på hemsidan!). Vi gjorde en genomgång av utredningens nuvarande arbete, och vad vi har framför oss fram till överlämnandet av huvudbetänkandet i mars 2020. Vi dök också ner lite i formerna för en statlig utredning. Hur gången från utarbetande av förslag till överlämnande av ett betänkande ser ut, och hur förslagen sedan efter remissrunda kan tas vidare av regeringen i proposition och slutligt beslut om lagändringar av riksdagen (brukar ju tillsammans med andra fördjupa oss i det statsvetenskapliga ibland, brukar alltid vara uppskattat att påminna sig om!). Genomgången kändes lite extra viktig den här veckan, när jag från olika håll fått frågor om hur vår utredning och de förslag vi lämnar förhåller sig till andra utredningar, inte minst tidsmässigt. Den här gången särskilt apropå Göran Stiernstedts i veckan lämnade slutbetänkande ”Digifysiskt vårdval”. Svaret är att vår utredning har just uppdraget att vara samordnade, och därmed samverka med ett antal olika utredningar. Så gör vi och har tidigare gjort med bland andra Läkemedelsutredningen, Framtidens socialtjänst, Nationell samordnare för en välfungerande sjukskrivningsprocess och förstås med Styrning för en mer jämlik vård. Vi träffas och samverkar, och samtidigt är det viktigt att påminna om att varje utredning är en egen myndighet, med ett självständigt uppdrag och ansvar för de förslag som lämnas. Men förstås är det en fördel att samverka i närliggande frågor. Just när det gäller Styrning för en mer jämlik vård hade vi ju i vårt andra delbetänkande, En primärvårdsreform, föreslagit att den utredningen inom ramen för sitt uppdrag gällande översyn av LOV:en skulle belysa särskilt frågorna om begränsning av antal listade per utförare i primärvården och antal gånger en som patient får byta utförare inom primärvården, som komplement till våra förslag: I de frågorna kommer nu Görans utredning med förslag som kompletterar våra. Däremot kan den fortsatta beredningen göra att förslagen inte kan komma samtidigt till eventuellt riksdagsbeslut. Men det har jag sagt från början, alla förslag gällande omställningen till god och nära vård kommer inte att kunna fattas samtidigt – något som också uttrycks i vår färdplan och målbild. Men det hänger väl och nära ihop, därom behöver ingen tvivla! För vår del väntar vi nu på vad i vårt betänkande En primärvårdsreform som kommer att finnas med i den proposition som utfästs till december – det blir en spännande avslutning på året! Allt detta diskuterade vi på referensgruppen, men vi hann också med en tematisk diskussion om apoteken och farmaceuternas roll i den nära vården. Tack alla för kloka inspel och ett gott interprofessionellt samtalsklimat!

bild2

Fredagen idag ägnar vi åt internt arbete i utredningens kansli. Jag får ibland (rätt ofta) frågan när vi hinner skriva, med tanke på hur mycket vi är ute och inhämtar material i alla våra dialoger land och rike runt. Ett svar är förstås att vi är flera, totalt fem medarbetare, i kansliet som med olika kompetenser och erfarenheter bidrar till slutresultatet. Men också att det krävs en god struktur och noggrann planering, som omfattar längre tidsperioder, för att tajma rätt i materialinsamling, analys och skrivande. Vi har också en god och nära samverkan med flera statliga myndigheter och andra aktörer, som ibland hjälper oss med statistiska underlag, texter och goda exempel – när vi arbetar på det sättet redovisas det förstås också i våra betänkanden. Och så har vi ju våra fem referensgrupper och vår expertgrupp, som särskilt hjälper oss i arbetet fram mot huvudbetänkandet i mars 2020 och sedan det avslutande betänkandet om psykisk ohälsa som vi ska överlämna till ansvarig minister i januari 2021. Så efter denna insyn även i utredningens samverkan med andra och våra interna arbetsformer önskar jag nu alla en riktigt fin och vilsam hösthelg! Hoppas på vackra färger och inte alltför kalla promenader! Ta hand om er!

/Anna

 

190927 Från det globala till det lokala

Denna vecka är det högnivåvecka i FN:s generalförsamling. Något som hålls i samband med församlingens öppnande varje år. Förutom det viktiga klimatmötet som med rätta fått stort genomslags i medierna hölls i måndags även ett annat, mindre omtalat, möte: generalförsamlingens första högnivåmöte om allmän tillgång till hälso- och sjukvård (Universal Health Coverage, UHC). I samband med det publicerade WHO, i samarbete med Världsbanken, OECD, UNFPA och UNICEF, en rapport, som lyfter primärvårdens viktiga roll i arbetet med att skapa allmän tillgång till hälso- och sjukvård: Primary Health Care on the Road to Universal Health Coverage”  (kan hämtas här: https://www.who.int/healthinfo/universal_health_coverage/report/2019/en/ ) I rapporten beskrivs primärvården som motorn för att uppnå allmän tillgång till hälso- och sjukvård globalt, och man betonar behovet av att länder prioriterar att finansiera sin primärvård, och då en primärvård med emfas på hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande. För som rapporten konstaterar, så är sekundär- och tertiärvård viktiga delar av varje hälso- och sjukvårdssystem, men inget land har råd att enbart förlita sig på behandlande vård. Mot bakgrund av det landar rapporten också i en uppmaning till regeringar i världens alla länder att öka investeringarna i sin primärvård med minst 1% av respektive lands BNP.

 

bild

I tisdags medverkade utredningen i ett mer lokalt sammanhang, nämligen en inspirationsdag för dem som arbetar med hälso- och sjukvård i Karlstad kommun! Ett väldigt bra forum och lite extra roligt tyckte vi det var att även studenter var inbjudna till tillfället. Glädjande var det även att höra att man för sjuksköterskestudenterna här fått till en bra struktur för VFU i kommunal hälso- och sjukvård, där man under termin 2 har placeringar såväl i säbo som i hemsjukvården.

bild

Foto: inspirationsdag för dem som arbetar med hälso- och sjukvård i Karlstad kommun.

I onsdags var det sedan dags för ett mer nationellt sammanhang när utredningen medverkade vid Socialchefsdagarna i Umeå. Där delade vi scen och programpunkt med (samverkans)projektet OSKAR från Oskarshamn (som vi beskrivit i tidigare blogg, och som man kan läsa mer om här: https://www.ltkalmar.se/samarbetsportalen/uppdrag_samverkan/oskar-samverkan-kommun-och-landsting/). Vårt gemensamma seminarium fokuserade på just samverkansfrågor. Viktigt och roligt sammanhang för oss att vara med i!

Under den gångna veckan har vi dessutom hunnit med att träffa vår referensgrupp med patienter och brukare, där vi bl.a. diskuterade närståendes roll och vilken information som är viktig för mig som patient att få med i en vårdplan. Vi har också haft höstens första möte med vår grupp av experter och sakkunniga. Till skillnad från referensgrupper så utses experter och sakkunniga till utredningar alltid av regeringen. Dvs det är inte vi själva som bestämmer hur den sammansättningen ska se ut, även om vi självklart kan ha, och har, en dialog med vår uppdragsgivare kring utformningen. T.ex. har vi efter hand påtalat behovet av att också få in experter som kan bidra med mer av perspektiv från kommunal hälso- och sjukvård och omsorg.  Därför är vi mycket glada att regeringen i mitten av september utsåg två nya experter till vår utredning, från Karlshamns samt Uppsala kommun. Det är så viktig att vi hela tiden har dessa perspektiv närvarande och representerade i vårt arbete med omställningen av svensk hälso- och sjukvård, och då såklart även i vår expertgrupp!

Så efter ännu en intensiv och givande vecka som gett oss många nya inspel och tankar att ta med oss in i analys- och skrivarbetet med huvudbetänkandet tar vi nu helg, och laddar om batterierna inför nästa veckas primärvårdskonferens i Göteborg!

Trevlig helg!

/Louise

 

190920 Med blåljus mot framtiden!

September har varit en tid för mycket resande och många möten varje år i utredningen hittills, och i år är inget undantag. I den här veckans blogg vill jag dela med mig av några av de möten vi haft under veckan som gått. Jag önskar att jag också kunde dela med mig av det engagemang, den värme och all klokskap som möter oss när vi i olika sammanhang berättar om utredningens arbete. Jag kan i alla fall lova att vi i kansliet tar allt till oss, och med oss, i vårt fortsatta arbete!

Veckan inleddes med ett besök på Vinnova, där vi fick medverka vid ett enhetsmöte och berätta om utredningens arbete ur forsknings- och utvecklingsperspektiv. Tack för kloka inspel och givande dialog! Vi har också besökt Solna Stad, och fått möjligheten att diskutera samverkansfrågor och kommunens viktiga roll och erfarenheter när det gäller hälso- och sjukvård. Ett område som vi ju ofta och gärna fokuserar på. Senare i veckan styrde vi kosan mot Karlstad (där solen givetvis sken höstvarmt), där jag fått det fina uppdraget att vara hedersföreläsare på FLISA 2019, den nationella kongressen för svensk ambulanssjukvård. Vi har vid flera tillfällen fått förmånen att medverka i olika sammanhang med FLISA som arrangör, och att man nu valt att nämna hela kongressen ”Ambulans i tiden – God och nära vård” känns förstås väldigt roligt. Vi ser en utveckling som alltmer handlar om att bedriva även avancerad och komplex vård utanför traditionella vårdmiljöer, där mobila och ambulerande verksamheter kommer från olika organisatoriskt håll och där nya beroenden och samband måste etableras. I detta har vi med oss en ambulansverksamhet som sedan länge arbetar mer mobilt än många, interprofessionellt och personcentrerat, och med stor vana av att samverka med många aktörer. Det finns förstås mycket lärande för många att hämta från det! Det är viktigt att när vi ritar det nya vårdlandskapet tänka in alla delar, inte minst den prehospitala verksamheten, som på olika sätt kommer att få en stor betydelse. Det kommer nu allt fler exempel på hur traditionell ambulansverksamhet alltmer styr om sina samband från att framförallt ha arbetat med/mot akutsjukhusvård till att samverka med hälsocentraler, kommunala verksamheter och andra typer av ambulerande vård. Såklart är det därför smart att bjuda in oss – hög medverkan och stort engagemang ger oss i utredningen bättre möjlighet att förstå och lyfta de frågor som är särskilt viktiga att ha med oss ur den prehospitala vårdens synvinkel.

bild

Vi har under veckan också hunnit med att träffa SKL-nätverket för regionernas forskningsdirektörer och få inspel på våra skrivningar och dialogfrågor inom området FoUU i det senaste betänkandet. Likaledes kloka inspel fick vi i mötet med Beredningen för primärvård och äldreomsorg och Sjukvårdsdelegationen på SKL, där vi gjorde ett nedslag för att berätta och föra dialog om vårt senaste betänkande.

Vi har också hållit i vår årscykel, som innebär att vi varje år så här års, dvs i år för tredje gången, medverkat på länk på en gemensam dag för regionen och kommunerna i Gävleborgs län. Tack för att vi får möjligheten att vara med!  Och ja, om ni tycker att det var många möten så är det ändå så att det är ett axplock faktiskt. Förstås skulle det inte fungera att ha det här arbetssättet, möta så många, ta till vara på så många inspel från er, om det inte vore för mina fantastiska medarbetare i kansliet. Vem vårt senaste nytillskott är, Caroline-Olivia Elgán, hittar ni nu bland presentationerna av mina medarbetare på hemsidan.

Ser nu fram mot en helg med vila, umgänge och kanske en tur ut i svampskogen. Det är viktigt att komma ihåg att fylla på sig själv och sitt sinne, och för min del är det ett av de bästa sätten att helt enkelt ta mig ut bland stock och sten och lyssna på tystnaden.

Önskar alla en fin helg!

Anna

P.S. Blev intervjuad i lite ovanlig setting på FLISA, möt Tony och Mia och mig i ”På båren”, ett lätt tillbakalutat inslag om god och nära vård: https://www.youtube.com/watch?v=m7N5JL-BUl4 D.S.

 

190913 En vecka för (kraft)samling

Detta har varit en vecka fylld av olika samlingar. Vi började veckan med kick-off för SKL:s kraftsamling för psykisk hälsa. SKL hade då bjudit in till öppet hus för att samla idéer och initiativ på området. Ett stort antal samhällsaktörer medverkade, bl.a. representanter från kommuner, regioner, staten, näringsliv, intresseorganisationer och civilsamhälle. Det visar på bredden av de olika aktörer som behöver vara involverade och på olika sätt arbeta tillsammans mot den psykiska ohälsan. Såklart var även vi från utredningen där, och vi fick bl.a. tillfälle att kort berätta om vårt nya uppdrag kopplat till psykisk ohälsa och att knyta nya kontakter för det fortsatta arbetet. En bra start på veckan!

Anna och Niklas har sedan här i slutet av veckan deltagit i en stor, regional samling i Oskarshamn, på temat nära vård. Arrangörerna var Linnéuniversitetet och Samverkan OSKAR. Samverkan OSKAR, vars utveckling vi sedan tidigare fått nöjet att följa och även har beskrivit i vårt andra delbetänkande, är ett samverkansinitiativ mellan Oskarshamns kommun, Hälsocentralerna och Samrehab i Oskarshamn, Oskarshamns sjukhus, Högsby kommun, Mönsterås kommun samt psykiatrin i Oskarshamn och Högsby. Förutom utredningen medverkade bland annat Hälsostaden Ängelholm, Nära vård Norra Skaraborg, Linnéuniversitetet, Äster och OSKAR (Äster är en arbetsmodell som används i Västerviks kommun sedan drygt ett år tillbaka, vilken utvecklades som ett svar på grannkommunens OSKAR) och nära vård och mobil närvård från Västra Götalandsregionen. En fantastisk vernissage över många olika initiativ som pågår i landet som alla bidrar till omställningen till en god och nära vård. Kanske var detta också ett embryo till en nationell konferens om integrerad vård och omsorg?

Det är dessutom alltid givande när forskningsarbete presenteras tillsammans med mer lokal verksamhetsutveckling och patientnära arbete. Det visar också att det inte kan bedrivas hälso- och sjukvård utan forskning. En relationell och kunskapsintensiv verksamhet som hälso- och sjukvård kommer alltid att behöva utvecklas, tillsammans med det dagliga arbetet. Dagen avrundades med en demonstration av OSKAR och Äster i praktiken. Arbetssättet består i grunden av struktur i form av ett fördefinierat arbetssätt med dagliga avstämningsmöten via ett digitalt samverkansverktyg och att många professioner arbetar tillsammans. Och det är ju en bra illustrering av vad omställningen till en god och nära vård till stor del handlar om– en del nya strukturer och ett stort mått av interprofessionell samverkan och personcentrering!

bild 1

Foto: Panel i Oskarshamn med företrädare från en rad olika lokala initiativ som på olika sätt bidrar till omställningen mot en god och nära vård.

Tidigare i veckan har vi också hunnit med att medverka vid sjuksköterskans dag, samt träffa en samling hjälpmedelschefer i det nationella nätverket för hjälpmedelschefer. Ytterligare två givande dialogtillfällen för oss i utredningen!

Sist men inte minst har det ju denna vecka varit en stor samling i riksdagen – uppstarten av det nya riksdagsåret, riksmötet 2019/2020. I samband med riksdagens högtidliga öppnande i tisdags presenterade statsministern regeringsförklaringen för det kommande året och i den framhölls bl.a. att:

” Vi ska vara stolta över den höga kvaliteten i svensk sjukvård. Varje dag räddar vårdpersonalen livet på akut och svårt sjuka patienter. Samtidigt behöver inte minst primärvården utvecklas vidare. Den har unika förutsättningar att se till hela vårdbehovet och främja en god hälsa. Regeringen kommer att rusta den nära vården.”

Och det åtagandet från regeringen återspeglade också i propositionsförteckningen för hösten, som publicerades samma dag. Under punkt 32 hittar man nämligen propositionen ”Primärvårdsreform- inriktning för en nära och tillgänglig vård”, med december som beräknad tidpunkt för avlämnande till riksdagen. Efterlängtat och viktigt att propositionen nu är på väg fram! Att det nu är tydligt att vi är på väg att ta nästa steg på nationell nivå. Som vi alltid säger räcker det inte med ett par lagändringar på nationell nivå för att vi ska lyckas med omställningen. Vi måste jobba parallellt på alla nivåer. Men lika sant är att vi ser vissa nationella beslut – och en stark och uttalad samsyn om omställningen i vår nationella beslutande församling – som avgörande för att vi ska lyckas skapa den nödvändiga uthålligheten.

bild 2

Med anledning av detta vill vi också passa på att återigen rikta ett stort tack till er alla för ert stora engagemang och era bidrag, både direkt till oss i utredningen och på hemmaplan! Det är grunden för allt. Detta gör vi tillsammans. Steg för steg.

Önskar er en riktig fin helg i septembersolen!

/Louise

 

190906 Ett blogginlägg i samverkan

Den här veckan är själva blogginlägget i sig ett uttryck för samverkan! Dagens inlägg publiceras både som vanligt på utredningens hemsida, www.sou.gov.se/godochnaravard , men också som gästblogg hos Forum för Health Policy, där jag hade nöjet att få delta i ett rundabordssamtal nu i veckan. En spänstig diskussion med högt i tak så som det ofta blir när många aktörer från olika håll och med olika bakgrund samlas, bra och givande! Vi fick höra Magnus Oweling, Närsjukvårdsdirektör i Region Östergötland, prata såväl om regionens arbete med omställningen till Nära vård, och utifrån Närhälsan i Finspång, ett gott exempel på nära samverkan mellan region och kommun, som vi ju också besökt och lyft fram i utredningen. Vi diskuterade under kvällen vidare bland annat utredningens uppdrag, vad vi hittills har föreslagit i våra tre delbetänkanden och vad som hänt med förslagen vi lämnat. Både de delar där lagändringar om förstärkt vårdgaranti i primärvården och ändrade organisatoriska principer för hälso- och sjukvården trädde i kraft i januari i år, vad som händer med förslaget till primärvårdsreform och när vi kan tänkas få se att en proposition utifrån dessa. Vidare vad som kommer i vårt huvudbetänkande mars 2020, och hur vi tar oss an vårt senaste tilläggsuppdrag gällande den ökade upplevda psykiska ohälsan i samhället. Allt detta finns förstås också samlat att ta del av på utredningens hemsida.

Under kvällen hos Forum berörde vi ett antal stora och viktiga frågor, och några av dem vill jag särskilt lyfta: 1. Hur vi kan koppla ihop olika aktörer i den nära vården; interprofessionella kompetenser, regioner och kommuner, utförare i olika delar av landet, men också, i en alltmer globaliserad framtid, även främja nationsöverskridande samarbeten med hjälp av digitaliseringens möjligheter. 2. Hantering och ägarskap av big data; möjligheter, risker och utmaningar (jag vet, inte enda sammanhanget där den frågan kommer upp, men jag tror att det är viktigt med tanke på dess komplexitet att vi hittar många arenor att vända och vrida på fördelarna, problematiken, integritetsfrågorna i detta!). 3. Anpassningen av hälso- och sjukvården till dagens behov i befolkningen; kroniska sjukdomar, komplexa tillstånd, cancervårdens utveckling, förväntan från medborgarna på en sammanhållen och personcentrerad. 4. Förstås kom också frågan om kompetensförsörjning upp; hur skapar vi hållbara arbetsplatser, ett hållbart yrkesliv, ökar attraktiviteten i en av de mest och snabbast accelererande samhällssektorerna. Stimulerande och roligt att tänka både stort och fritt tillsammans!

bild

Jag vill avsluta med att ta tillfället i akt att påminna om rationalen för den omställning som pågår i de allra flesta länder för att möta framtidens behov och utmaningar i form av ändrad demografi, nya förväntningar och behov av ökat fokus på hälsa och prevention. Temat för Världshälsodagen i år var ”Universal Health Coverage”, dvs allmän hälso- och sjukvård. Fokus i år var på att en stark primärvård är grunden för att kunna tillhandahålla en allmän hälso- och sjukvård av god kvalitet. Som det uttrycktes i WHO:s kanaler under dagen:

  • Tillgänglig primärvård av god kvalitet är grunden för allmän hälso- och sjukvård.
  • Primärvård bör vara ingången till hälso- och sjukvårdssystemet, där individer, familjer och samhällen får större delen av sin hälso- och sjukvård; från hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande åtgärder till behandling, rehabilitering och palliativ vård, och detta så nära som möjligt till de platser där de lever och verkar.
  • Primärvårdens kärna är omsorg om människor och att hjälpa dem förbättra sin hälsa eller upprätthålla sitt välmående, snarare än att bara behandla en enskild sjukdom eller tillstånd.
  • Primärvård tar om hand merparten av dina hälsobehov genom livet, inklusive tjänster såsom screening, vaccinering, information om att förebygga sjukdom, familjeplanering, behandlingar för kort- och långvariga tillstånd, samordning med andra vårdnivåer och rehabilitering.
  • Ett hälsosystem med en stark primärvård levererar bättre hälsoutfall, är kostnadseffektivt och förbättrar vårdens kvalitet.
  • För att verkligen uppnå hälsa för alla behöver vi: individer och samhällen som har tillgång till högkvalitativa hälsotjänster så att de kan ta hand om sin egen och sina familjers hälsa; kunniga – och sjukvårdspersonal som tillhandahåller kvalitativ, personcentrerad vård; och beslutsfattare som åtar sig att investera i primärvård.

Vi talar mycket om vår svenska rörelse för god och nära vård, men vårt svenska omställningsarbete är som framgår också en del av en internationell rörelse för att bygga moderna, hållbara hälsosystem, baserade på en stark och personcentrerad primärvård. Det är ett område som sakta men säkert klättrat allt högre upp på de internationella agendorna de senaste åren, och olika länder och hälso- och sjukvårdssystem runtom i världen försöker i nuläget – utifrån sina egna kontexter och på olika sätt –att genomföra satsningar och reformer för att stärka primärvården. WHO och UNICEF har också tagit fram två strategiska dokument för att stödja länder att omsätta deklarationen från förra årets globala primärvårdskonferens i handling; ett visionsdokument och ett operationellt ramverk (det senare är under konsultation med medlemsländerna). Dessa båda dokument kan den intresserade ta del av på WHO:s hemsida:

Önskar med dessa rader alla läsare, oavsett vilken väg ni nu tagit del av detta blogginlägg, en riktigt fin helg!

/Anna

 

190830 Ett steg i taget

Enligt det gamla ordspråket börjar varje tusenmilaresa med ett steg. Det är lätt att tänka sig att en tusenmilaresa i äldre dagar kunde kännas oöverskådlig, omöjlig att ta sig an. Och att man därför hade behov av att bryta ner den i mindre delar. Så små delar som ett steg. Man måste börja med ett steg. Och sedan fortsätta med ett steg i taget.

När jag i somras skulle ta mig an en sjudagarslöpning runt Mont Blanc-massivet var det samma angreppssätt som våra erfarna ledare uppmanade oss att tillämpa. Ena foten framför den andra och ett steg i taget. Fokusera på ett delmål i taget. Inte på slutmålet om sju dagar eller hur många bergstoppar du behöver forcera innan du når dit.

Och jag tänker att lite av samma princip nog kan tillämpas oavsett om det handlar om att förflytta sig väldigt långa sträckor eller att reformera ett hälso- och sjukvårdssystem. Man behöver såklart veta vart man ska, ha kartan klar för sig. Men sedan är det ett steg i taget som gäller. Man kommer med största sannolikheter mötas av olika utmaningar längs med vägen som gör att man behöver justera sin plan. Kanske ta en lite annorlunda väg. Kanske låta någon del ta lite längre tid än planerat. Kanske gör det att man ändå kommer fram snabbare i slutet, istället för att gå in i väggen. Och så behöver man hjälpa varandra på vägen, man behöver ha kontrollstationer där man får pusta ut och fylla energi, kanske t.o.m. få njuta lite av utsikten och den del av resan man dittills klarat av. Men också kontrollera så man har koll på riktningen mot målet och inte håller på att gå fel. Och som vi brukar säga så behövs både mod, tillit och uthållighet för att komma ända fram till målet.

1

Någon som vet mycket mer om hur det är att förflytta sig riktigt långa sträckor är för övrigt vår nya jurist Caroline Elgán, som börjar hos oss nästa vecka (då kommer ni även att få ta del av hennes presentation här på hemsidan). Då är hon precis hemkommen från alperna där hon sprungit sitt hittills mest utmanande ultralopp, genom italienska och franska alperna. Ett lopp där hon tillägnat sin medverkan till det tysta lidandet kopplat till just psykisk ohälsa. Frågor som vi ju kommer att få anledning att jobba än mer med framöver, utifrån vårt nya tilläggsdirektiv.

Men det är ju som sagt var steg för steg man kommer till målet och utredningen tog förstås ett viktigt steg framåt genom vårt förra delbetänkande God och nära vård – Vård i samverkan (SOU 2019:29) som vi överlämnade i juni i år. Eftersom det delbetänkandet inte innehåller några förslag (utan främst är att se som bakgrundsmaterial inför huvudbetänkandet) kommer det inte gå på remiss. Som vanligt tar vi i utredningen dock gärna emot reflektioner på vårt arbete, t.ex. utifrån de dialogfrågor som finns i kapitel 4–8. Just nu får vi en del frågor om när vi senast behöver sådana inspel. Tar därför tillfället i akt att förtydliga att man alltid är välkommen att inkomma med synpunkter till utredningen men för att vi ska ha goda förutsättningar att få in det i processen med huvudbetänkandet så är vi tacksamma om vi får respons på dialogfrågorna senast den 15 november i år.

Det är också många som hör av sig och vill dela med sig av sin kunskap och sina erfarenheter kopplat till utredningens nya tilläggsuppdrag om psykisk ohälsa. Det är vi mycket glada för! Som Anna tidigare beskrivit här i bloggen kommer vårt interna upplägg vara så att vi kommer fokusera på våra tidigare uppdrag fram t.o.m. huvudbetänkandet i mars 2020, och därefter tar vi oss an det nya uppdraget med full kraft. Oavsett det tar vi såklart gärna löpande emot material/inspel (som vi också gjort tidigare) även på detta område!

Ett annat viktigt steg på vägen mot god och nära vård togs dessutom igår. Då levererade nämligen Socialstyrelsen och UKÄ sina gemensamma förslag till regeringen för att effektivisera kompetensförsörjningen i hälso- och sjukvården. Bland annat föreslår myndigheterna att ett nationellt råd inrättas för samverkan mellan regioner, kommuner, universitet och högskolor. Myndigheterna har under tre år haft ett gemensamt regeringsuppdrag och hela slutrapporten, med de olika förslagen, hittar ni här: https://www.framtidensvardkompetens.se/2019/08/29/slutrapport/

Med detta – och ett besök hos Kommunförbundet Skåne och de 33 skånska kommunerna! – tar utredningen nu snart helg och laddar för nästa steg på vår gemensamma resa. Och för att låna Carolines ord Och så en dag kanske vi har korsat eller t.o.m. flyttat bergen…”

Trevlig helg!

/Louise

 

190823 Intern och extern kick-off

Så här års är ordet i tiden uppstart. Med, för många, nyvunnen energi efter sommaren är det dags att staka ut arbetet för den kommande terminen. För vår del i utredningen innebär det att vi denna vecka avsatt tid för vårt interna strategiska arbete inför nästa delfas – leveransen av huvudbetänkandet i mars 2020. Vem skriver vad, vilka underlag har vi fått in, vilka externa rapporter behöver vi leta upp, vilka analyser och bearbetningar behövs, hur fördelar vi tiden mellan internt och externt arbete; som vilken verksamhet som helst behöver vi samverka internt och interprofessionellt för att uppnå ett gott resultat när vi sammanställer våra förslag.

Vi är också igång med våra externa dialoger. Framförallt under senare delen av veckan har vi genomfört en lite turné med stopp i olika delar av landet och pratat för olika målgrupper, alla viktiga aktörer för både utredningens arbete och för genomförandet av God och nära vård.

Jag har fått förmånen att besöka och inspireras av en nätverksträff sprungen ur en ledarskapsutbildning för många år sedan, där deltagarna genom åren och i sina olika uppdrag och sammanhang fortsatt att hålla kontakten. Fint och givande!

Projektgruppen för Spetspatient-projektet har haft sitt första möte för hösten, där finns både Niklas och jag med, alltid inspirerande och utmanande diskussioner i den gruppen, tack till gruppen och inte minst Sara Riggare för intensivt och outtröttligt arbete för hälso- och sjukvårdens utveckling.

Vi har också besökt Sjukvårdens larmcentral i Uppsala, och fått insyn i deras arbete och den samverkan mellan Region Uppsala, Västmanland och Sörmland som bedrivs där, såväl i patientnära och kliniska delar som utifrån forskningsperspektiv. Tack för era inspel och att ni ville dela era erfarenheter med oss.

Att få berätta om utredningens arbete för samtliga kommundirektörer i Stockholms Län, regiondirektören och förvaltningschefer från Region Stockholm var också en av veckans höjdpunkter. Det är många, många människor med komplexa och omfattande behov av hälso- och sjukvård vars möjlighet till en trygg vardag, för dem själva och för närstående, påverkas av en god och nära samverkan mellan dessa huvudmän. Glad att jag fick komma!

Louise har hunnit med att medverka vid en ny omgång av NYS, ett utvecklingsprogram för nya stabsmedarbetare i regioner och hälso- och sjukvårdsmyndigheter, som bedrivs i SKL:s regi. Förstås förmånligt att få berätta om vårt arbete där!

tidsramar

Och slutligen, alldeles nyss, har jag avslutat en dialog med 170 medarbetare på Institutionen för vårdvetenskap och hälsa vid Göteborgs Universitet. Den största aktören när det gäller utbildning av sjuksköterskor, röntgensjuksköterskor och barnmorskor samt ett flertal specialistutbildningar – förstås en förmån att få medverka inför gruppens fortsatta dialog om utbildningarnas framtid och bidrag i den nära vården under en intensiv kick-off-dag.

Patientnära verksamhet, ledningsnivå, regioner, kommuner, lärosäten, utbildning, forskning…vi är precis där vi ska och vill vara för att lyssna, lära och samla material inför våra fortsatta förslag. En toppenvecka helt enkelt!

Ha nu alla en fin helg!

/Anna

 

190816 Tillbaka!

Så är sommarsemestern över för många, och man får återvända till vardagslunken. Jag hoppas att ni alla haft en vilsam och fin sommar med ett innehåll som passat för var och en – antingen det är att ligga på en brygga och titta på molnen som seglar förbi, inspirerad ta sig an renoverings- eller trädgårdsprojekt, äntligen läsa alla fynd från bokrean i februari, baka sju sorters kakor eller kanske en mix av alltihop med både hög aktivitet och vila. Och såklart har många också jobbat en hel del i sommar, inte minst inom hälso- och sjukvården, och får förhoppningsvis möjlighet till vila och återhämtning nu till hösten. Det är viktigt att ta hand om sig själv och sin egen hälsa, inte minst när man vårdar andra till vardags.

För utredningens del vill vi tacka för all fin respons som vi fått på vårt senaste betänkande, Vård i samverkan, som vi lämnade till socialminister Lena Hallengren i juni. Roligt att höra att ni läser och uppskattar det vi skriver, och att så många också känner igen sig och sina synpunkter i våra betänkanden. Det är förstås meningen att vårt dialogbaserade arbetssätt ska synas i våra texter! Om du vill ta del av det seminarium vi höll i samband med överlämnandet, där också medarbetare från Hälsostaden Ängelholm medverkade, hittar du det här (Se ca 4h30min in i sändningen från SVT Forum): https://www.svtplay.se/video/22197961/forum/forum-5-jun-09-00-1

Några av oss i utredningskansliet, Louise och jag, deltog också i flera sammanhang under Almedalsveckan. Vi vill särskilt uppmärksamma ett seminarium som vi deltog i tillsammans med bl.a. Folkhälsomyndigheten, om hälso- och sjukvårdens roll för att minska skillnaderna i hälsa mellan olika grupper i befolkningen, och inte minst primärvårdens viktiga roll i det hälsofrämjande arbetet. Det är ju också något vi skriver om i vårt senaste betänkande. Men vi fick också både medverka och lära i ett stort antal spännande dialoger om allt från diabetesvård inom kommunal hälso- och sjukvård till hur vi skapar ett samhälle som ger medborgarna stöd till hälsa, och förstås också i samtal om de så viktiga frågorna bemanning och kompetensförsörjning av framtidens vård och omsorg.

bild

Nu är vi tillbaka efter sommaruppehållet, och vi fortsätter följa vårt sedan nu tre år invanda mönster: i juni levererar vi ett delbetänkande, och i augusti får vi nya tilläggsdirektiv. Och se, vid regeringsmötet igår beslutades om nya tilläggsdirektiv för vår utredning (dir 2019:49). Uppdraget bygger på en av punkterna i överenskommelsen mellan regeringspartierna, C och L, den s.k. januariöverenskommelsen, och ska redovisas i januari 2021. Vårt uppdrag blir att utreda förutsättningarna för en ny form av skyndsamma och ändamålsenliga insatser inom primärvården för personer med lättare psykisk ohälsa. Det handlar också om att kartlägga vilka utbildningsinsatser som görs idag för att möte dessa behov i första linjens hälso- och sjukvård, samt bedöma det eventuella behovet av nya utbildningsinsatser. Direktiven i sin helhet hittar du här: https://www.regeringen.se/4a37cb/contentassets/b23dbd790e6340c6a75aa2f9c7a022cc/tillaggsdirektiv-till-utredningen-samordnad-utveckling-for-god-och-nara-vard-dir-2019_49.pdf

Jag tar ödmjukt emot även detta uppdrag, väl medveten om frågans komplexitet och tyngd i vårt land, liksom i många andra länder. Den psykiska ohälsan (brett begrepp, jag vet!) flaggas idag som en av våra allra största utmaningar, och om det uttrycks från WHO´s sida: ”No health without mental health”. Frågan anknyter nära till det vi hittills arbetat med och arbetar med i utredningen: att skapa ett modernt hälso- och sjukvårdssystem utifrån dagens behov i befolkningen. Där har vi förstås även tidigare uppdraget att inte bara se till kroppslig hälsa utan också själslig. Det finns en del inom området som är hälso- och sjukvårdens uppgift, men det är också ett område där många måste arbeta tillsammans; hälso- och sjukvården, skola, civila samhället i form av föreningslivet och ideella verksamheter är några exempel.

Det är viktigt att påpeka att dessa nya tilläggsdirektiv inte påverkar tidsplanen för de frågor vi redan arbetar med. De uppdrag vi har kvar att redovisa; ändamålsenligheten med definitionerna öppen och sluten vård, samverkan mellan kommun och region inklusive planverktyg såsom patientkontrakt samt nationella taxan kommer vi som planerat att lämna förslag på i mars 2020. Förslagen utifrån de nya tilläggsdirektiven redovisar vi separat i januari 2021. Och när vi kommer så långt räknar jag förstås också med att flera delar i våra tidigare förslag, inte minst vårt förslag till nationell primärvårdsreform, är på väg att genomföras. Tror det är viktigt att tänka på för er som idag har farhågan att detta nu blir ytterligare uppdrag som ska läggas på en redan ansträngd primärvård. Utredningens förslag från de olika delbetänkande hänger nära samman och bildar tillsammans en helhet – där kommer förstås även förslagen utifrån detta senaste direktiv att ingå.

Så ja – vi är tillbaka! Hoppas på fortsatt lika gott samarbete med er alla som tidigare, både i våra pågående uppdrag och i det nya. Önskar alla en fin helg, ta vara på sensommaren och samla ljus- och värmestunder inför höstmörkret!

/Anna

 

190605 Delbetänkande tre lämnas över!

När jag skriver det här är det tisdag eftermiddag, och imorgon lämnar utredningen sitt tredje delbetänkande till ansvarigt statsråd, socialminister Lena Hallengren. Från kl. 13 30 idag kan ni ta del av betänkandet på vår hemsida, länk: www.sou.gov.se/godochnaravard  Ni kan också ta del av överlämnandet direkt via länk på https://www.regeringen.se/sveriges-regering/socialdepartementet/, starttid kl. 13.30.

Det är stort förstås! Det har hittills varit en sån fantastisk resa, bokstavligt och bildligt, att få träffa så många engagerade människor, se så många platser och verksamheter. Att utifrån det ta fram först en målbild och färdplan för hälso- och sjukvårdssystemets resa, och sedan steg för steg se den börja förverkligas utifrån våra förslag och alla era insatser i olika delar av systemet.

bild

Bild: Målbild och färdplan ligger fast!

Det här betänkandet innehåller inga skarpa förslag, dvs inga förslag till lagändringar, vilket ju annars är vad en SOU vanligtvis ägnar sig åt. Men enligt våra direktiv ska vi denna gång ”lämna en beskrivning av hur arbetet fortskrider”, inför vårt slutbetänkande som ska lämnas i mars 2020. Vi gör det i form av bakgrundstexter; gällande rätt, praxis och problembeskrivningar. Vi gör det för de områden vi i enlighet med direktiven har kvar att lämna förslag inom: ändamålsenligheten med definitionerna öppen vård och sluten vård, samverkan mellan regioner/landsting och kommuner samt nationella taxan. Utöver dessa utgångspunkter för vårt fortsatta arbete lämnar vi också fördjupade analyser inom ett antal områden där vi i förra betänkandet, En primärvårdsreform, la förslag; förebyggande insatser, rehabilitering, habilitering samt forskning och utbildning (FoUU). Dessa områden återkommer vi till för att vi fått in så mycket kloka synpunkter, material och också frågeställningar på ett sätt som gör att vi vill fördjupa oss lite ytterligare i just dem.

I betänkandet finns också dialogfrågor. De är tänkta att kunna användas på hemmaplan, i verksamheter, olika organisationer, föreningar, på APT, i medborgardialoger. Vi tar gärna emot inspel utifrån dessa frågor (och förstås som tidigare även på annat) via kontaktuppgifterna på utredningens hemsida. Dialogfrågorna kan med fördel användas tillsammans med de fyra korta filmer som också finns på hemsidan. De är tänkta att väcka tankar kring fyra olika tematiska områden: Samverkan, Patient och närstående, Interprofessionella arbetssätt och Stöd till omställning. Hoppas ni har nytta av materialet!

bild1

Foto: Nyanlänt från tryckeriet! Min fantastiska medarbetare gör en sista koll!

Varför gör vi då allt detta? Ja, vi har som utredning ett tvådelat uppdrag i våra direktiv. Att vara en alldeles vanlig SOU, som lägger förslag på lagändringar och ändrade regelverk. Men också att stödja alla aktörer i den stora omställningen till ett modernt och hållbart hälso- och sjukvårdssystem där primärvården är basen, där kontinuitet, tillgänglighet och delaktighet är ledord och där det finns förutsättningar att rekrytera och behålla framtidens medarbetare i goda arbetsmiljöer. Följ med på vår fortsatta resa! Vi är inget utan er! Stort tack till alla för aktiv medverkan i vårt arbete, för alla positiva inspel men också frågor, funderingar och oliktänkande! Vi behöver varandra allihop! I samband med överlämnandet av betänkandet tar nu också bloggen sommarvila, precis som tidigare år. Vi hörs igen framåt augusti. Ha en fantastisk sommar!

/Anna

 

190524 A trip down memory lane…

Jag har ett datumminne lite utöver det vanliga. T.ex. kan jag förra veckan ha överraskat besökarna från SAFU (Samling för allmänmedicinsk forskning och utbildning) en aning. När de i vårt samtal refererade till Professor Strasser, från Northern Ontario School of Medicine (som är en ledande auktoritet på utbildning och rekrytering i glesbygd) brast jag spontant ut att ”Ja honom träffade vi för exakt ett år sedan, den 16 maj, i Storuman”. Det är sånt jag för det mesta minns utan någon särskild ansträngning (ganska praktiskt när man har en så välfylld kalender som vi har i utredningen…).

När jag skriver det här är det torsdag den 23 maj. Och det får mig såklart att tänka på att det är exakt ett år sedan riksdagen beslutade att anta förslagen i propositionen- Styrande principer inom hälso- och sjukvården och en förstärkt vårdgaranti (Prop. 2017/18:83) – som byggde på vårt första delbetänkande. Som vi skrev redan då kändes det som en oerhört viktig signal att riksdagen – ett valår – med bred majoritet ställde sig bakom propositionen. Det signalerade att förutsättningar finns för att på nationell nivå skapa den politiska uthållighet som kommer vara nödvändig för att lyckas med den önskade omstruktureringen. Och denna breda uppslutning bakom omställningen har som ni vet ju även senare visat sig bl.a. genom att behovet av en primärvårdsreform finns omnämnt i såväl budgeten från december 2018 som i 73-punktsöverenskommelsen mellan regeringspartierna samt C och L.

Tittar jag ännu lite längre tillbaka, närmare bestämt till den 23 maj för tre år sedan, så befann jag mig i Genève. Då började det årets Världshälsoförsamling (dvs. WHO:s beslutande församling då alla 193 medlemsstater samlas för att fatta beslut om organisationens arbete). Årets världshälsoförsamling började i måndags och av ren nyfikenhet kunde jag inte låta bli att ägna mig åt lite jämförande verksamhet. När jag tittar på dagordningen och dokumentationen för Världshälsoförsamlingen 2016 så kan jag bl.a. konstatera att generaldirektören i sitt inledande tal till församlingen då inte nämnde ”primary care” (primärvård) en enda gång. Och ingen dagordningspunkt hade orden ”primary care” i sin titel. För att vara tydlig så betyder det såklart inte att primärvården var helt frånvarande, t.ex. var den närvararande i rapporten och ramverket ” Framework on integrated, people-centred health services”. Men den var knappast särskilt synlig.

Skillnaden mot årets Världshälsoförsamling är markant. I år har primärvården en egen punkt på dagordningen (”Primary health care towards universal health coverage”), med en medföljande resolution. Och i år utryckte generaldirektörens det så här i sitt tal till församlingen:

” Primary health care is where the battle for human health is won and lost.”

Strong primary health care is the front line in defending the right to health, including sexual and reproductive health and reproductive rights.

It’s through strong primary health care that countries can prevent, detect and treat noncommunicable diseases.

It’s through strong primary health care that outbreaks can be detected and stopped before they become epidemics.

And it’s through strong primary health care that we can protect children and fight the global surge in vaccine-preventable diseases like measles […]

Of course, strong primary health care depends on having a strong health workforce, working in teams. Doctors, nurses, midwives, lab technicians, community health workers – they all have a role to play.”

Visst känns det rätt bekant? Som vi tidigare har beskrivit är rörelsen hos oss en del av en internationell rörelse i samma riktning. Och liksom hos oss växer sig denna rörelse också allt starkare på den internationella arenan. Det är positivt. Då finns det ju också goda möjligheter att utbyta erfarenheter och lära av varandra under vägen.

Å andra sidan är det också viktigt att komma ihåg att man som bekant oftast inte behöver åka särskilt långt för att hitta goda exempel. De kan finnas i andra delar av Sverige, eller grannkommunen, eller t.o.m. huset eller korridoren bredvid. Men det är inte alltid så lätt att veta vart man ska leta. Där ser vi att vi i utredningen också har en roll – såväl utifrån vårt stödjande uppdrag som uppdraget att lyfta goda exempel på organisering – att hjälpa till att koppla ihop olika verksamheter som är intresserade av att lära av och tillsammans med andra som är på en liknande resa.

Den här veckan har det varit ett visst västkustfokus för utredningen. Niklas har representerat utredningen på Vitalis (årlig stor konferens och mässa kring eHälsa och framtidens vård och omsorg) och fått med sig en massa bra uppdateringar hem, bl.a. om nya digitala lösningar för samverkan och gemensam planering. Anna och jag har gjort en liten parallell VGR tour. Där hann vi under ett intensivt och inspirerande dygn med att träffa Västra Götaland Privata Fysioterapeuter, medverka på Forum Vårdbyggnad och diskutera framtidens prehospitala vård med medarbetare från såväl ambulansverksamhet som mobila team på sjukhusen, och Närhälsan, inklusive Sjukvårdens larmcentral. Sist men inte minst, så hann vi även diskutera forskning i primärvården med FoU primärvård i Västra Götalandsregionen.

bild 24_5
Foto: På besök hos Ambulans och Prehospital Akutsjukvård, Sahlgrenska Universitetssjukhuset.

Det är många intryck och inspel och man behöver som vanligt lite tid för att låta allting sjunka in, men en röd tråd som kommer igen i många diskussioner (inte bara i VGR) är hur svårt det kan vara att ens känna till vilka olika aktörer som man kan behöva samverka med för att skapa fungerande strukturer. Inte helt sällan missar man att inkludera någon som borde vara med i en viss process, inte pga. ovilja utan pga. okunskap/bristande överblick. Som vi sagt förut, vi saknar i nuläget ”bilden av vården”, såväl på nationell som regional och lokal nivå. Att gemensamt försöka rita upp denna karta – så att såväl medarbetare som medborgare kan navigera sig i vårdlanskapet på ett begripligt sätt – ser vi också är en utmaning som vi måste ta oss an som en del av omställningsarbetet. Och som alltid, tillsammans!

För att orka arbeta vidare med uthållighet gäller det ju dock också att hinna hämta ny energi. För utredningens del kommer vi att passa på att göra det nästa vecka, när det är klämdag i samband med Kristi himmelfärdshelgen. Därför blir det ingen blogg nästa vecka. I stället kommer vi tillbaka med ett specialinlägg onsdagen den 5 juni, dagen då vi överlämnar nästa delbetänkande till Socialminister Lena Hallengren! Och samma dag kommer delbetänkandet att publiceras här på vår hemsida. Håll utkik efter det!

Trevlig helg!

/Louise

 

190517 Nu blir det Kafferast, det är ju fredag!

Idag vill jag börja med att säga att det blir ett kort blogginlägg! För jag tänker att jag vill ge er tid att lyssna på en pod istället. Men inte vilken pod som helst såklart, utan en som hänger ihop med utredningens arbete. I förra veckan medverkade jag vid NSPHs (Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa) konferens Visa Vägar, om hur engagemang och erfarenhet av psykiskt ohälsa kan bli utgångspunkt för utveckling av mer patientorienterade organisationer och bidra till förändring för enskilda människor. I anslutning till det fick jag inbjudan att medverka i en pod, Kafferast i Kunskapsfabriken, som organisationen gör. Mårten Jansson, som leder poden, och jag kunde konstatera att det t.om. var ett återbesök i Kunskapsfabriken, jag var med i ett avsnitt för ungefär ett och halvt år sen, när utredningsuppdraget var rätt färskt. Håll till godo: https://nsph.se/podcast/2019-10-anna-nergardh-om-framtidens-halso-och-sjukvard/

bild

 

Bild: Poddinpelning på g!

Det blev även denna gång ett väldigt trevligt samtal om allt från personcentrerad vård till frågor om patientsäkerhet, styrning och ledning och vikten av att arbeta interprofessionellt inte bara inom den direkta vårdverksamheten utan också i ledningsfunktioner. Om bara medarbetarna i verksamheten och ”kvalitetsfolket” driver omställningen till god och nära vård, men vare sig hr- eller ekonomifunktionen har klart för sig vad målbilden för omställningen är, och har varit med i analysen av vad som krävs för att komma dit, minskar möjligheten att det händer drastiskt. Det gäller förstås i alla nivåer i systemet och oavsett storlek på organisation. Alla måste involveras i ett förändringsarbete och det ska bli verklighet. Och det krävs modiga och uthålliga ledare.

Men visst vill jag nämna att det var kul att medverka vid SKL-konferensen ”Omställning till Nära vård – personcentrering, proaktivt arbetet och prioriteringsplattformen – hur får vi ihop det” i tisdags. Hade en spänstig prioriteringsdiskussion i panel med Göran Stiernstedt och Nils Erik Sahlin från smer (Statens medicinsk-etiska råd). Och att vi under veckan medverkat i ett webinarium om patientkontraktens införande i landet, anordnat av SKL. Och att vi träffat SAFU (samling för allmänmedicinsk forskning och utbildning), ordförandena för DLF och SFAM, och sist men inte minst besökt Norrtälje. Vi var först på Rimbo hälsocentral (stort tack!), och sedan fick vi ta del av projektet Norrtäljemodellen 2.0. Det är ett spännande arbete där man i lokal samhällskontext (Hallstavik) och med finansiering från Vinnova, arbetar för att möjliggöra högre livskvalitet till de mest sjuka äldre genom nya lösningar över traditionella gränser, så att färre behöver hamna i en situation med stora vårdbehov. Ser fram mot att följa resultatet av detta!

bild2

Bild: verksamhetsbesök på Rimbo hälsocentral.

Så nu önskar jag alla en fin helg med stunder av pod-lyssnande men också återhämtning, förhoppningsvis i vårsolen!

/Anna

 

190510 Mod, tillit och uthållighet

Tidigare den här veckan snubblade jag över en anteckning i mobilen från utredningens första tid, våren 2017. Där stod ”mod, tillit och uthållighet”. Tre små ord. Tre betydelsefulla ord. Tre vägvisare.

Jag kan inte svära på det, men mitt minne säger mig att detta var ett svar som Anna – i någon av utredningens första dialoger våren 2017 – gav på frågan vad som krävdes för att det skulle bli verklighet av omställningen. Vad som skulle göra att det lyckades denna gången, till skillnad från alla tidigare försök att ställa om till ett mindre sjukhustungt system och en stärkt primärvård. Svaret var alltså: mod, tillit och uthållighet. Det är ett svar som jag tror det kan vara värt att påminna sig om, inte minst nu, när vi är en bit in i arbetet. När man behöver ha mod att testa olika vägar för att omsätta den övergripande inriktningen till konkreta åtgärder i den egna kontexten. När det det kanske skaver lite under uppbyggnaden av nya samverkansformer och modeller mellan olika aktörer och professioner och man behöver ha respekt för varandras olika kompetenser och uppdrag, och bygga tillit till varandra. Och när det behövs uthållighet att hålla i riktningen, även om resultaten kanske inte alltid kommer så fort, eller på det sätt, som man hade önskat.

I omställningsarbetet behöver vi därför hjälpa varandra att arbeta med just mod, tillit och uthållighet, med siktet på den gemensamma målbilden. Det var ju också därför som vi redan i vårt första betänkande tog fram en målbild och färdplan för omställningen (se bild nedan).

bild

Bild: målbild och färdplan för omställningen från akutsjukhus till nära vård.

Som framgår av färdplanen är det avgörande att huvudmännen (regioner och kommuner) och staten fattar nödvändiga beslut och arbetar uthålligt, tillsammans, i riktning mot den gemensamma målbilden. Det är nödvändigt, men det är inte tillräckligt om vi ska skapa den nödvändiga uthålligheten. Som också framgår av färdplanen måste vi även ha med oss våra medborgare och vårdens medarbetare. De som vården och omsorgen är till för och de som varje dag tillhandahåller vård och omsorg och har vården som sin arbetsmiljö. Vi behöver säkerställa att olika berörda aktörer, såsom personer med patienterfarenhet och professionsorganisationer, får möjlighet att vara delaktiga i och påverka utformningen av omställningsarbetet, på olika nivåer. Enbart på det sättet kan vi bygga den breda uthållighet vi behöver.

För att nå uthållighet i omställningsarbetet finns det alltså ett stort behov av dialog. Anpassad till målgrupp och sammanhang. Utredningens utåtriktade arbetssätt och breda dialogarbete är att ses som en uppstart och en del av detta nödvändiga dialog- och kommunikationsarbete. Och denna vecka har vi haft ett brett och fantastiskt givande dialogarbete, med fysiska nedslag i såväl Karlstad som Borås och digital uppkoppling mot Region Jämtland Härjedalen. Vi har medverkat vid Svensk Kuratorsförening kuratorsdagar, NSPH:s samlingskonferens ”Visa vägar”, Patientriksdagen, en workshop arrangerad av Socialstyrelsen och företrädare för EU-kommissionen kring kvalitet i kommunal hälso- och sjukvård, SFAM:s årliga kongress, Riksföreningen för Medicinskt ansvariga sjuksköterskor och Medicinskt ansvariga för rehabilitering (MAS-MAR)s kompetensutvecklingsdagar, vår egen referensgrupp med kommundirektörer, Revisionskonferens för revisorer från de fyra nordligaste regionerna och, sist men inte minst, Sveriges primärvårdsförening.

Och även i flera av dessa dialoger lyfts också behov av dialog med såväl medarbetare som medborgare. Behovet av en gemensam förståelse för – och öppen dialog om- vilka principer, spelregler och prioriteringar som ligger till grund för hur vi bygger vårt hälso- och sjukvårdsystem. Kanske finns det återigen behov av större, gemensamma, informationssatsningar till befolkningen kring, liknande t.ex. det som gjordes i samband med prioriteringsplattformens tillkomst i slutet av 90-talet?

Detta är frågor vi även kommer att skriva en del om i nästa delbetänkande, som alltså kommer i början av juni, inte långt kvar nu! Vi hör som vanligt också gärna era tankar om, eller goda exempel på, hur detta dialogarbete kan genomföras.

Oavsett så jobbar vi nu vidare tillsammans utifrån ledorden: mod, tillit och uthållighet. Och, som Åke Åkesson sa på SFAM:s kongress tidigare veckan, vi gör det ”offensivt och positivt”!

Trevlig helg!

/Louise

 

190503 Lika förutsägbart som några kalla dagar i början av maj kommer ett delbetänkande i juni!

Den här veckan blir det en kort text, för just nu lägger vi vår skrivkraft på andra platser än just i bloggen. Den 5:e juni lämnar vi vårt nästa och tredje delbetänkande till ansvarig minister Lena Hallengren. Enligt direktiven ska vi denna gång lämna en rapport om hur arbetet fortskrider, inför slutbetänkandet som vi ju lämnar i mars 2020. Den här gången kommer vi, som de flesta av er redan vet, inte att lämna några förslag, utan det blir istället bakgrundstexter, gällande rätt och nuläge i ett antal frågor som vi i enlighet med direktiven har kvar att hantera; bl.a. ändamålsenligheten med definitionerna öppen och sluten vård, samverkan mellan landsting/regioner och kommun samt nationella taxan. Det blir också fördjupade texter inom några områden där vi redan tidigare lämnat förslag, men där vi fått till oss så många kloka inspel och bra material att vi tror att det kan tillföra något att vi har det med även denna gång. Dessa områden är förebyggande insatser, rehabilitering och habilitering samt forskning, utveckling och undervisning.

Att inte lämna några skarpa förslag denna gång känns förstås lite ovant, men jag tror att det utifrån rådande förutsättningar är bra av flera skäl. För det första är det ju så att förslagen i föregående betänkande, En primärvårdsreform, var ute på remiss i höstas, och just nu bereds på regeringskansliet. Detta till följd av först regeringsbildningen och sen förhandlingarna om 73-punktsöverenskommelsen mellan regeringspartierna, C och L. Där finns en primärvårdsreform med, och vi inväntar förstås med stort intresse vad i våra förslag som kommer att tas vidare. Själv hoppas jag på helheten, inte minst de delar som handlar om uppföljningen av omställningen till ett modernt och personcentrerat hälso- och sjukvårdssystem med primärvården som bas.

För det andra har det under arbetets gång visat sig att i flera av de frågor vi har kvar att belysa finns det ett behov av att tydliggöra vad som varit lagstiftarens intention historiskt, vad som fortfarande gäller idag och vad som är praxis. Den gemensamma bakgrundbeskrivningen kommer att underlätta nästa steg, då vi, som vanligt tillsammans med er alla och i våra olika dialoger, med referensgrupper och expertgrupp, ska ta ställning till behovet av förtydliganden, ändringar eller oförändrade förhållanden i rådande lagstiftning.

Flera av texterna i det kommande betänkandet knyter förresten an till våra nyproducerade korta filmer om faktorer viktiga för omställningen till en god och nära vård. Se dem gärna på vår hemsida, och använd dem i dialogen på hemmaplan! Och som alltid – välkomna att höra av er med synpunkter, tankar och idéer om stort som smått, kontaktuppgifter till utredningen hittar ni ju här på hemsidan.

bild 2

Bild: Fint aprilväder = ostört skrivande på ett av favorithaken för textredigering.

Så här dags på året och i skrivprocessen är förtroendearbetstid en bra grej förstås, det blir dagar, kvällar och helger nu i slutspurten med texter, bilder, tabeller, omslag, färgval, illustrationer och annat pyssel och knåp. Men vi har roligt när vi gör det, och det känns meningsfullt – vad mer kan man önska?! Nästa vecka är det dags för mer utåtriktade aktiviteter för några av oss igen. Hörs och ses då! Trevlig maj-helg!

/Anna

 

190426 En historisk återblick

Denna vecka sker ett litet inhopp på bloggen då jag, Max, som är praktikant i utredningen under våren skriver detta inlägg. Jag studerar statsvetenskap och avslutar min utbildning genom praktik här på utredningen. Min huvudsakliga uppgift under min tid här är att skriva en historisk beskrivning av hur hälso- och sjukvårdssystemet växt fram från 1920- till 2010-talet. Det är även detta jag kommer skriva om i detta blogginlägg. Efterforskningen inför den historiska beskrivningen har inneburit en hel del tid spenderad med äldre propositioner och utredningar. En direkt första reflektion när jag läste dessa är hur mycket förändring som har skett i hälso- och sjukvårdssystemet under relativt kort tid. År 1924 fanns det endast 13 307 sjukhusplatser och en mycket liten och oorganiserad primärvård. Detta skulle tillgodose behoven för de dåvarande 6 miljoner invånarna. Förändring av samhället och politiken återspeglas också i hur texterna i propositionerna och utredningarna är formulerade. Fram tills den nya regeringsformen 1975 var propositionerna fortfarande benämnda som ”kunglig majestäts proposition”.

Förändringen av hälso- och sjukvården har dock inte varit enkel. Många tidigare försök att styra systemet har fått oanade effekter. Förslag som i utredningar beskrivs som mindre har i vissa fall visat sig vara de som har betytt mest. Det tar sig också uttryck i reformer som inte blivit som väntat. Det kanske mest tydliga exemplet är husläkarreformen som beslutades 1994. Denna reform innebar att alla medborgare skulle listas hos en specifik läkare i primärvården som man sedan skulle vända sig till med sina hälso- och sjukvårdsbehov. Detta skulle varit en stor förändring av systemet men den revs upp redan 1996. Förändring kommer alltså inte bara genom att utredare tänker ut och bestämmer utan det är en organisk process.

bild

Svårigheterna i att förändra hälso- och sjukvårdssystemet syns också i hur lika problemformuleringarna varit genom tiderna. Att det svenska hälso- och sjukvårdsystemet är sjukhustungt och otillgängligt beskrivs redan i direktiven för kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket från 1954. Problembeskrivningen återkommer sedan flera gånger, bland annat i hälso-och sjukvårdsutredningen från 1975, och har hängt med ända fram till idag i vår egen utredning. Detta innebär dock inte att det inte skett förbättringar. Situationen 1954 är självklart mycket annorlunda från den vi har idag men utveckling sker inte på en gång utan gradvis. Att problemen fortfarande kvarstår visar på hur komplexa de är att lösa men också behovet av att hela tiden leta efter nya lösningar.

I utredningarna och texterna jag läste från 30-, 40- och 50-talet så upplevde jag det som svårt att förstå helheten. Det beskrevs vilka regler som skulle gälla, vilka professioner som kunde göra vad och vilken vård som olika aktörer kunde ge. Ändå förstod jag inte hur man skulle gå tillväga för att söka vård under den perioden eller vad som skulle hända en när man sökte den. Dessa texter beskrev hur vården skulle vara uppbyggd och tillhandahållas men de människor som skulle ta del av den var frånvarande. I senare texter så börjar människorna som mottar vård synas allt mer. Texterna i direktiv och utredningar formuleras annorlunda och patientens bästa används som motivering för förändringar. Det syns också i vilka förslag som läggs då flera moderna förslag fokuserar på att göra systemet mer tillgängligt, förståeligt och att förbättra patientupplevelsen. Personcentrerad vård är fortfarande något som diskuteras och utvecklas. Detta är bara ett av de områden som har förändrats och förbättrats under dessa år och som förhoppningsvis fortsätter att utvecklas även i framtiden.

/Max

 

190412 Berikande möten

Även denna vecka har vi fått förmånen att delta på ett antal olika möten och dialoger. Jag tänkte helt enkelt ägna veckans blogg åt några av dem. Ett intensivt resande har också givit möjligheten att jämföra vårens framfart i några delar av landet, en förmån det här med att få följa naturens skiftningar under året i olika delar av landet. Utredar-bonus!

I tisdags var vi inbjudna att få diskutera utredningens förslag och pågående arbete med landets samtliga dekaner för de medicinska fakulteterna. Högsta ansvariga för flera olika grundutbildningar inom hälso- och sjukvården var samlade på Lunds universitet, ett viktigt tillfälle att få delta vid. Vi uppehåller oss ju ofta vid utbildningsfrågor i utredningen, det är på så många sätt viktigt för den omställning som hälso- och sjukvården står inför. Det handlar förstås om utbildningarnas innehåll, tankar om hur de behöver utformas för att möte behoven i dagens och morgondagens hälso- och sjukvård. Om interprofessionellt lärande, något som ju efterfrågas i ännu större utsträckning än vad som förekommer idag när vi träffar student- och yngreorganisationer. Vi diskuterade dimensionering och betydelsen av adekvat handledning. Men även behovet av verksamhetsförlagd utbildning och praktik i tillräcklig omfattning och på de platser där medarbetarna kan förväntas ha sitt kommande yrkesliv – i större utsträckning utanför de traditionella akutsjukhusen och i högre utsträckning i primärvården, också den del av hälso- och sjukvården som har kommunen som huvudman. Det handlar om struktur och fysiska förutsättningar för utbildning – förutom handledare också lokaler, tid och resurser. Vi enades om att det är mycket intressant som händer på området, inte minst när det gäller nationell samordning av kompetensförsörjningsfrågor. Via flera olika initiativ; uppdrag till Socialstyrelsen och UKÄ ( se vidare på: https://www.framtidensvardkompetens.se ), förslag i Styr- och resursutredningen (den sk ”Struten”, kan hämtas här: https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/statens-offentliga-utredningar/2019/02/sou-20196/ ) och skrivningarna om en nationell syn på kompetensförsörjningsfrågor i 73-punktsöverenskommelsen. Vi i utredningen välkomnar dessa initiativ. Kompetensförsörjning och därmed såväl utbildning som fortbildning är förutsättningar för en hållbar framtida hälso- och sjukvård. Förutom intressanta diskussioner avslöjade vårspaningen i Lund grönska, blommande träd och knoppande magnolia på universitetsområdet.

Till onsdagen hade jag förflyttat mig till Göteborg och det årliga Kardiovaskulära vårmötet. En bred flora av aktörer och professioner inom svensk hjärt-kärlsjukvård fanns representerade. Där var jag inbjuden för att berätta om utredningens arbete, och deltog i en debatt om det förebyggande arbetet och inte minst sekundärprevention efter hjärt-kärlsjukdom (att förhindra återinsjuknande). I panelen lyftes behovet av att synliggöra och resurssätta det förebyggande arbetet, allas ansvar för det preventiva och behovet av ett personcentrerat synsätt även när det gäller prevention och rehabilitering. Inte minst när det gäller livsstilsförändringar är ett coachande förhållningssätt och ett partnerskap med patienten helt avgörande för att nå resultat. En sammanhållen vårdkedja inte bara för den akuta insatsen utan också preventionen efterfrågades. Även folkhälsoarbetet lyftes, och vi diskuterade hur medarbetare inom hälso- och sjukvården kan vara en aktiv part i att lyfta frågor om förebyggande arbete i samhällsdebatten. Det faktum att vissa riskfaktorer – kost, rökning, alkohol och brist på fysisk aktivitet t ex – är gemensamma för flera sjukdomsområden, och att olika organisationer och specialiteter därför skulle kunna samarbeta mer när det gäller att uppmärksamma dessa och efterfråga satsningar inom folkhälsoarbetet och på politisk nivå. Vårspaningen från Göteborg var klart kyligare än den skånska, men fortfarande grönt, blommande påskliljor och mattor av pärlhyacint.

bild

Foto: Medverkan i panel under det årliga Kardiovaskulära vårmötet i onsdags.

Torsdagen spenderades i ett gråkallt Stockholm, om än de första knopparna börjar slå ut på de japanska körsbärsträden i Kungsträdgården. Dagen innehöll besök hos Socialutskottet i Riksdagen, för att uppdatera utskottet om utredningens nuläge och pågående arbete. Härefter fick jag förmånen att inleda ett internat i Socialstyrelsens regi, en uppstart på projekt med deltagare från hela landet gällande levnadsvanor hos patienter med psykisk ohälsa. Den somatiska, kroppsliga, ohälsan hos många med psykiatriska diagnoser och psykisk ohälsa är en stor utmaning. Det är något vi känt till länge men inte varit särskilt framgångsrika i att förändra. Även här tror jag förstås starkt på ett personcentrerat arbetssätt, men också på strukturer som underlättar samverkan mellan olika delar av hälso- och sjukvården för att skapa bättre förutsättningar att stödja till hälsa. Här hoppas jag att utredningens förslag ska kunna bidra. Förstås inspirerande att se så många kloka personer från hela landet samlade för att arbeta med frågan, och stort tack för kloka inspel!

Avslutningsvis blir det förstås brist i arbetet och vårspaningen att vi inte denna vecka rest norröver, men med de omfattande kontaktnät vi skaffat oss har jag ändå fått rapport såväl om vårstorm i Västerbotten som kvarvarande snö i Norrbotten. Någon har också rapporterat vårvinter – känd som den femte årstiden. Med allt detta, om såväl engagerade möten som vårens framfart, önskar jag alla en trevlig helg. Nästa vecka är det kortvecka och påsk, och då gör bloggen ett uppehåll. Men sedan hörs vi av igen! Ha så gott till dess!

/Anna

 

190405 Värdshälsodagen 2019: det våras för primärvården!

Ett säkert vårtecken för min del är att vi återigen närmar oss den 7 april, dvs. världshälsodagen. Och i år våras det för primärvården! Årets tema följer i fotspåren av fjolårets och handlar om ”Universal Health Coverage”, dvs allmän hälso- och sjukvård. Och i år är det med ett tydligt fokus på att en stark primärvård är grunden för att kunna tillhandahålla en allmän hälso- och sjukvård av god kvalitet. Eller vad säger ni om de här axplocket av några av huvudbudskapen från WHO:s kommunikationspaket för dagen:

  • Tillgänglig primärvård av god kvalitet är grunden för allmän hälso- och sjukvård.
  • Primärvård bör vara ingången till hälso- och sjukvårdssystemet, där individer, familjer och samhällen får större delen av sin hälso- och sjukvård; från hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande åtgärder till behandling, rehabilitering och palliativ vård, och detta så nära som möjligt till de platser där de lever och verkar.
  • Primärvårdens kärna är omsorg om människor och att hjälpa dem förbättra sin hälsa eller upprätthålla sitt välmående, snarare än att bara behandla en enskild sjukdom eller tillstånd.
  • Primärvård tar om tand merparten av dina hälsobehov genom livet, inklusive tjänster såsom screening, vaccinering, information om att förebygga sjukdom, familjeplanering, behandlingar för kort- och långvariga tillstånd, samordning med andra vårdnivåer och rehabilitering.
  • Ett hälsosystem med en stark primärvård levererar bättre hälsoutfall, är kostnadseffektivt och förbättrar vårdens kvalitet.
  • För att verkligen uppnå hälsa för alla behöver vi: individer och samhällen som har tillgång till högkvalitativa hälsotjänster så att de kan ta hand om sin egen och sina familjers hälsa; kunniga – och sjukvårdspersonal som tillhandahåller kvalitativ, personcentrerad vård; och beslutsfattare som åtar sig att investera i primärvård.

Visst låter det rätt bekant det där? För det är ju som vi brukar säga så att det varken är Anna Nergårdh, Göran Stiernstedt eller svensk politik som hittat på det här med behovet av en stark primärvård. Det är så WHO, OECD och andra internationella aktörer beskriver att man bygger moderna hälso- och sjukvårdsystem.

Bild 1

Vi talar ju ibland om vår svenska rörelse för god och nära vård, men vårt svenska omställningsarbete är som framgår också en del av en internationell rörelse för att bygga moderna, hållbara hälsosystem, baserade på en stark primärvård. Det är ett område som sakta men säkert klättrat allt högre upp på de internationella agendorna de senaste åren, och olika länder och hälso- och sjukvårdssystem runtom i världen försöker i nuläget – utifrån sina egna kontexter och på olika sätt –att genomföra satsningar och reformer för att stärka primärvården. Det ökade intresset speglar sig också i bl.a. den stora globala primärvårdskonferens som hölls i Kazakstan i höstas, arrangerad av WHO, UNICEF och Kazakstan, och som vi från utredningens sida deltog i och rapporterade från här i bloggen (se blogginlägg från 2018-10- 26). Deklarationen och diskussionerna från Primärvårdkonferensen i Kazakstan kommer dessutom att utgöra underlag i förberedelserna inför FN:s Generalförsamling kommande möte om allmän hälso- och sjukvård (Universal Health Coverage) och frågan står även på dagordningen vid WHO:s beslutande församling i maj i år.

I anslutning till den globala primärvårdskonferensen har WHO och UNICEF också tagit fram två strategiska dokument för att stödja länder att omsätta deklarationen från mötet i handling och bygga upp starka primärvårdar; ett visionsdokument och ett operationellt ramverk (det senare är under konsultation med medlemsländerna). Dessa bägge dokument kan den intresserade ta del av på WHO:s hemsida:

Tycker man att det är för omständligt att ta del av längre strategidokument så kan jag istället avslutningsvis rekommendera denna lilla film från WHO (ja, det blir filmtips även denna vecka…) som kortfattat beskriver primärvårdens roll, håll till godo: https://www.youtube.com/watch?time_continue=102&v=uVNlez_IgdI

Med det önskar vi er en riktig fin helg och världshälsodag!

/Louise

 

190329 Filmtajm x 4

Ännu en vecka till ända, denna har präglats av fortsatt analys- och skrivarbetet för mig och mina medarbetare, men också av Dagens Medicins arrangemang Vårdarenan 2019. Hade förmånen att få inledningstala den första dagen, och lyfte förstås då den självklara samverkan mellan region/landsting och kommuner för en sammanhängande och personcentrerad vård. Överhuvudtaget roligt att se att hälso- och sjukvård med kommunen som huvudman får alltmer uppmärksamhet, på dessa dagar och i många andra sammanhang! Vill gärna i sammanhanget och för att öka förståelsen och kunskapen om området lyfta Socialstyrelsens nyliga rapport: http://www.socialstyrelsen.se/publikationer2019/2019-2-17

Den andra dagen fick jag möjlighet att prata kompetensförsörjning, kanske den största utmaningen i framtidens vård och omsorg. I grunden handlar det om hur vi skapar hållbara arbetsplatser och ger förutsättningar för ett hållbart yrkesliv. Lyfte förstås det systematiska arbetsmiljöarbetet, vikten av att ha kontroll på sin arbetssituation, interprofessionell samverkan för bästa möjliga effektivitet, digitaliseringens möjligheter om vi använder dem klokt och behovet av nationell samordning i kompetensförsörjningsfrågor. Men också den resurs som patienter och närstående utgör! Många vill och kan göra mer i utformningen och genomförandet av sin hälso- och sjukvård, och ska förstås beredas möjlighet till det. Dels för att ”hög patientmedverkan”, eller som vi hellre uttrycker det, samskapande av hälso- och sjukvårdsinsatser i partnerskap mellan patienten och hälso- och sjukvården, ger bättre förutsättningar att uppnå goda resultat. Men också för att vi ska skapa utrymme för att de patienter som behöver mer stöd av vårdens medarbetare ska kunna få det, när de som vill göra mycket själva får utökade möjligheter till det.

Bild

Bild: Premiärvisning i fullsatt lokal!

I mina presentationer på Vårdarenan passade jag också på att lansera våra fyra nya filmer. Sedan tidigare har vi ju på hemsidan en film om utredningens uppdrag och arbete, men mycket har hänt sedan den gjordes, och vi vet alla att en uppföljare sällan är lika bra som originalet. Därför provar vi nu ett nytt koncept! Dessa fyra korta filmer behandlar fyra områden som vi särskilt lyfter i utredningen, där vi fått många kloka inspel som vi vill dela med er. Vi har i våra utredningsdirektiv inte bara att vara ”en vanlig SOU”, som lägger förslag på lagar och reglering, utan vi ska också stödja alla olika aktörer i omställningen till ett modernt hälso- och sjukvårdssystem. Vi hoppas att dessa små film-inspel ska inspirera till diskussioner och tankeutbyte! Vi har en målbild och en färdplan som vi presenterade i vårt första betänkande, och sedan utvecklade i vårt andra betänkande. Vi har i färdplanen lagt in milstolpar; beslut som redan fattats respektive ännu fattas, för att omställningen ska bli verklighet. Nu vill vi introducera några av systemets stigfinnare, några av de föregångare som vi mött på vår resa. Filmerna ligger från och med idag på vår hemsida, och är fria att användas av alla som vill. Ni når dem här: http://www.sou.gov.se/godochnaravard/film/

Så håll till godo, ha en fin helg och förhoppningsvis kan den till och med komma att innehålla ett stråk av tidiga vårkänslor!

/Anna

 

190322 Uthållig samverkan

Samverkan är ett ämne som på många sätt kan sägas utgöra kärnan i vårt utredningsuppdrag. Ju mer vi gräver i de olika områden vi har i uppdrag att utreda och ju fler dialoger och möten vi har med er berörda, i och runt hälso- och sjukvården, så står det klart att samverkansfrågor – och utmaningar kopplade till dem- löper som en röd tråd igenom allt.

Hälso- och sjukvård är en komplex verksamhet, med ett stort antal olika aktörer på många olika nivåer och med många olika uppgifter. Att få alla dessa delar att fungera som en sammanhängande enhet, utifrån varje enskild patients behov, är av förklarliga skäl en riktig utmaning. Att något är komplext betyder ju att det är något som ”består av många delar som hänger samman på ett svåröverskådligt sätt”. Med andra ord är det svårt för de flesta av oss att få ett riktigt grepp om alla de olika delarna i hälso- och sjukvården. Att veta vilka resurser som kan finnas i nästa led och hur man kopplar ihop sig med dem, utifrån patientens behov.

När man sen faktiskt vet vilka samverkanspartners man har så ställs man ofta inför andra utmaningar. Ibland i form av strukturer- t.ex. organisations- och budgetgränser- men även mjukare form såsom olika kulturer och arbetssätt, eller olika jargong, som gör att man pratar (eller skriver) förbi varandra. Missförstår varandra. Att bryta ner sådana hinder och bygga upp samverkans- och samarbetskulturer tar tid. Det kräver uthållighet. Att man ständigt påminner sig om varför man samverkar, vad som är det gemensamma målet. Och ja, samsyn om vad målet är, det är faktiskt helt avgörande. För är man inte överens om vart man ska har man ju ingenting att utgå från när man behöver reda ut de olika ”bumps in the road” som oundvikligen kommer att dyka upp på vägen.

Det finns oss veterligen inga enkla genvägar till en väl fungerande samverkan. Det måste få ta tid. Få skava lite ibland. Få gå lite snett, och sedan så sakteliga räta upp sig och hitta tillbaka till vägen mot målet. Lära av misstagen, tillsammans. Och klarar man det så kommer man troligen sedan börja märka att det faktiskt inte bara skaver, utan att det också är roligt. Att man lär av och med varandra. Att de egna reviren blir mindre och det gemensamma större.

Det här gäller naturligtvis också oss i utredningen. Som ni vet är samverkan inte bara en röd tråd i våra utredningsuppdrag det är också det grundläggande arbetssätt vi anlagt för hela utredningsarbetet. Det här är ett arbete vi gör tillsammans. Tillsammans med er berörda aktörer på alla tänkbara ställen runtom i hälso- och sjukvårds-Sverige. Ingen nämnd och ingen glömd. Det är klart att det finns utmaningar även för oss i olika delar av vår samverkan. Men vi har målet klart för oss. Och det är ok att det finns både skav och skratt på vägen. Vi lär oss hela tiden så mycket av och tillsammans med er!

De senaste veckorna har denna samverkan bl.a. tagit sig konkret uttryck i ett antal möten med andra statliga utredningar såsom Styrning för en mer jämlik vård (S2017:08), Sammanhållen kunskapsstyrning (S2018:12), Utredningen om hälso- och sjukvårdens beredskap (S2018:09) och Utredningen Framtidens Socialtjänst (S2017:03). Just Framtidens Socialtjänst har vi just nu ett lite extra nära samarbete med, då vi har väldigt närliggande uppdrag kopplade till samverkan mellan just socialtjänst och hälso- och sjukvård. Mot den bakgrunden gjorde vi också gemensam sak på vårt referensgruppsmöte med kommundirektörer i går, torsdag. Där presenterade våra utredningar gemensamt vår nuvarande analys av nuläge vad gäller samverkan och planverktyg för samverkan i hälso- och sjukvård och socialtjänst. Som vanligt blev det mycket bra diskussioner och vi fick väldigt många kloka reflektioner och medskick från våra deltagare, vilka vi tar med oss i det vidare utredningsarbetet. En mycket bra förmiddag!

bild 1

Foto: referensgruppsmöte med kommundirektörer, tillsammans med kollegor från utredningen Framtidens Socialtjänst (S2017:03).

I övrigt är det mest internt textarbete just nu, då vi jobbar intensivt med de texter som ska finnas med i det betänkande vi ska lämna i juni i år. Även där gäller såklart uthållighet, att hålla fokus på målet, och att lära av och med varandra. Det är mycket arbete men också väldigt roligt att se de olika texterna ta form. Att gemensamt bygga ihop dem till något som blir större än de olika enskilda delarna, och som förhoppningsvis kommer att bidra till att skapa mer av en gemensam utgångspunkt och problembeskrivning i förhållande till utredningens uppdrag, med fokus på de områden där vi har återstående uppdrag att lämna förslag på (i slutbetänkandet). Och parallellt med skrivandet räknar vi så sakteliga in olika vårtecken. Denna vecka har vi ju passerat vårdagjämningen, jag ser krokusar i kanten av vägbanan på vägen till t-banan och löpturerna sker återigen utan dubbar. Det är också sådant som är viktigt för min egen uthållighet.

Trevlig helg i vårljuset!

/Louise

 

190315 Förlorat och upphittat igen!

Vi har flyttat. Som de flesta statliga utredningar har vår utredning sina lokaler på Garnisonen, Karlavägen, i Stockholm. Det är en enorm byggnad, som kanske är mest känd för att den ståtar med vad som sägs vara norra Europas längsta korridorer. 347 meter lär de vara, enligt arkitekten Tage Herzell själv. Utredningen har haft sina rum på ett av våningsplanen, just nu pågår förtätning och omflyttningar, och vi har därför härom veckan bytt våningsplan. Det är ingen stor sak, alla rum ser likadana ut och innehåller en eller flera arbetsplatser av standardmodell. Men det kräver förstås att man packar ner sina (få) saker inför flytten, och sedan packar upp dem igen, vi vårt fall då i ett snarlikt rum men på ett annat våningsplan. Jag hör inte till dem som strör privata saker över mitt arbetsrum, några enstaka kort på döttrarna, böcker och material som är särskilt viktiga för mig räcker gott. Men en sak har jag haft med mig genom åren, och flyttat mellan de olika arbetsplatser jag har haft. Ett enkelt papper, slitet och lite gulnat med tiden, men för mig viktigt. Det är en dikt av Kierkegaard, och utan att ta ställning till författarens tankar och idéer i övrigt ska jag villigt erkänna att den här tycker jag mycket om. Den har varit en ledstjärna för mig i mitt chef- och ledarskap, och den har också en särskild plats i mitt hjärta, som mer hänger ihop med det fysiska papper dikten är fäst på. Därför blev jag lite ledsen när jag packat upp lådorna i det nya rummet och insåg att min dikt inte fanns med bland det uppackade. Sannolikt hade jag sorterat den fel under utrensningen inför flytten.

Jag tänker ofta på att jag har haft sådan tur med mina chefer. Sen tänker jag också att jag verkligen har varit noga med att välja mina chefer. Det ska man vara. Det var nog si och så under de där första åren efter gymnasiet när man hade olika jobb inom förskola, sjukvården, korta timvikariat och extraknäck under studietid och ledigheter. Men när jag började min AT på ett mindre lasarett i en mindre stad fanns där en chef som med förståelse och stor klokskap lotsade oss nya in i yrkesrollen. När jag sedan kom till nästa arbetsplats, ett större sjukhus i en större stad, fanns under ST-tiden, och under mina första stapplande år med ledningsuppdrag nästa stöttande chef i omgivningen. En person som inte längre finns kvar i livet, men som på så många sätt påverkade mig och mitt fortsatta yrkesliv. Och i vars arbetsrum, som jag så småningom kom att överta, just denna dikt fanns på insidan av en bortglömd dörr. Och så kom jag att få överta även dikten.

bild

Bild: dikten ” Till eftertanke”, av Sören Kierkegaard

Den följde mig vidare till ledningen på samma sjukhus (ytterligare en klok chef, en av de viktiga i mitt liv fortfarande), och så småningom via mer centrala chefsuppdrag, nya chefer, och vidare till dagens utredning. Det intressanta är att dikten fortfarande känts lika relevant, kanske i det här uppdraget ännu mer än tidigare. Jag tittar på den nästan varje dag (ja, vi reser ju en del också) och den påminner mig om att förändring på riktigt, det åstadkommer var och en av oss bara tillsammans med andra, och för det krävs att vi förstår varandra och kan sätta oss in i varandras situation. Var i systemet vi än verkar, för att tillämpa den på det aktuella uppdraget. Med en gemensam färdplan och målbild, skulle man kunna tillägga om man vill bli riktigt relaterande till uppdraget.

Så mot bakgrund av allt detta förstår ni att det gulnade pappret är viktigt för mig. Att jag blev ledsen när jag trodde att det var borta. Och att jag blev glad när jag hittade det i en plastmapp dagen efter att kartongerna packats upp! Det hade bara klistrat ihop sig med ett annat ensamt och vilset pappersark. Så nu finns det på plats igen, påminnande mig om både de förebilder jag haft, vikten av gott chef- och ledarskap och inte minst om vikten av god formuleringskonst! Önskar med detta alla en fin helg!

/Anna

 

190308 Om jakten på ett H och ett födelsedagsfirande de luxe

Vi är jämngamla, jag och landstingens och hälso-och sjukvårdens ansvar för att bidra till att förebygga ohälsa hos befolkningen. Det betyder att vi fyller 36 år i år. För år 1983 gick Sverige från att ha en sjukvårdslag till en hälso- och sjukvårdslag. Och landstingens ansvar utökades till att även omfatta förebyggande arbete. Läser man författningskommentarerna (i proposition 1981/82:97) så ser man att detta var ett tydligt och medvetet utökat ansvar. Det framhölls bl.a. att förebyggande åtgärder borde vara såväl miljöinriktade som individinriktade. Det utrycktes också specifikt att landstingen borde ta till vara och utnyttja den information om risker i människors livsmiljö som observeras i hälso- och sjukvårdsarbetet. Man framhöll då också hälso- och sjukvårdens möjligheter att bidra med underlag för planeringen i andra sektorer. Vad gällde landstingens medverkan i samhällsplaneringen framhölls också vikten av samarbete med ”de kommunala organ som har det direkta ansvaret för utvecklingen inom andra samhällssektorer”. Vad gällde de individinriktade åtgärderna lyftes bl.a. vaccinationer, allmänna och riktade hälsokontroller samt mödra- och barnhälsovård.

Men sedan kan man ibland fundera lite över vart det där H:et och hälsan i HSL tagit vägen de dr 36 åren…? Både i verksamheten och i vår syn på hälso- och sjukvården. När frågor lyfts i media talas det ofta om sjukvården. Inte hälso- och sjukvården. När det hålls politiska debatter eller utfrågningar inom området inför t.ex. val rubriceras det ofta som sjukvårdspolitiska debatter och de politiska partiernas talespersoner för området benämns ofta just ”sjukvårdspolitiska talespersoner”.  Vårt språkbruk tenderar att fokusera på sjukvården, sjukhusen och det sjuka. Inte på hälsovård och hur vi inom vården kan bidra till bästa möjliga hälsa för en person, utifrån just den personens livssituation, behov och preferenser. Vårt språkbruk leder oss inte dit. Men det är olika på olika språk. Tittar vi på den anglosaxiska världen så heter det ju ”health care”. Inte ”illness care”. Och på franska talar man om ”services de santé (hälsotjänster).

Bild 6

Bild: text från prop 1981/82:97, som låg till grund för vår första hälso- och sjukvårdslag

Det här – vikten av hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande arbete – funderar vi som ni vet en hel del på i utredningen. Om vi ska klara av att möta framtidens hälsoutmaningar och vårdbehov i vår befolkning är det helt avgörande att vi blir mycket bättre på det arbetet. Det är också därför som vi bl.a. i vårt förra delbetänkande och förslaget till nationellt uppdrag för primärvården pekar ut att det förebyggande arbetet är en central del av primärvårdens uppdrag. Behovet av att stärka hälso- och sjukvårdens roll i det främjande och förebyggande arbetet är också något som ofta lyfts av våra referensgrupper, inte minst den med företrädare för professionerna. Och kanske om möjligt än mer av de yngre professionsföreträdare vi möter. Det var därför väldigt roligt att vi i onsdags fick fira utredningens tvåårsdag (tiden går så fort!) med ett referensgruppsmöte med professionerna, som hade just främjande och förebyggande som tema. Och extra fint var det att det var ett referensgruppsmöte ”de luxe” dit vi även hade bjudit in yngre- och studentrepresentanter från de 12 organisationer som är representerade i vår referensgrupp för professionerna. Och att vi blev gästade av såväl Folkhälsomyndighetens GD Johan Carlson som SKL:s samordnare för nära vård, Emma Spak. En fantastiskt bra och inspirerande eftermiddag med så mycket klokskap och nyttiga inspel och utbyte av erfarenheter och tankar mellan både professioner och generationer. Eller som vår medlem från Kommunal, Mari Huupponen, utryckte det ”En helt drömmig arbetsdag” :)

Bild 7

Bild: utredningen firade två år i veckan

Och de goda diskussionerna fortsatte på gårdagens referensgruppsmöte med politiken. Där pratade vi bl.a. om hur en god hälsa också hänger ihop med möjligheten att kunna ha ett längre arbetsliv och den viktiga roll som företagshälsovården har att spela där. Men också om civilsamhällets som en viktig partner i det hälsofrämjande och förebyggande arbetet, inte minst när det gäller att stärka människor egen förmåga och möjlighet att till egenvård. Eftersom vi faktiskt har inte mindre än tre småländska representanter i referensgruppen passade vi dessutom på att uppmärksamma att det var ”fössta tossdan i mass” och bjöd på ”massipantåta”! Arbetsmiljö och delaktighet är ju som bekant också två viktiga faktorer för hälsan ;)

Bild 8

Bild: massipantåtkalas

Jag är ganska säker på att det hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande arbetet kommer att vara centrala frågor även när vi idag fredag träffar såväl fysioterapeuterna som barnhälsovårdens nationella programråd. Det ser vi fram emot och vi kommer (som vanligt) att ta med oss detta, tillsammans med veckans övriga inspel och insikter på detta område, in i arbetet med de texter om hälsofrämjande och förebyggande som kommer finnas med i delbetänkandet i juni i år.

Men lite helg för hälsan ska vi också hinna ha innan skrivarbetet fortsätter. Och en riktigt fin helg önskar vi nu er alla!

/Louise

 

190301 Är det en sexa eller en nia?

Vår utredning har som många av er vet ett tvådelat uppdrag; dels att vara en ”alldeles vanlig statlig utredning” och dels uppdraget att stödja landsting, kommuner, statliga myndigheter, ”och andra aktörer” i genomförandet av de stora förändringar, den omställning, som hälso- och sjukvårdenstår inför. Som statlig utredning redovisar vi formellt vårt arbete i form av betänkanden (dvs rapporter) till vår uppdragsgivare, regeringen. Den här veckan har vi i kansliet till stor del ägnat åt just ”alldeles vanligt” textarbete, inför det kommande junibetänkandet. Många av våra blogginlägg handlar av förklarliga skäl om vårt stödjande uppdrag, men den här veckan vill jag fokusera på själva analysprocessen i skrivandet.

Bild 4

Figur: Är det en sexa eller nia? Det kan se helt olika ut beroende på var man står när man tittar. Illustration: Niklas Eklöf (vid köksbordet).

Jag har i många sammanhang de senaste åren fått tillfälle att fundera på att olika utmaningar och frågeställningar kan te sighelt olika för olika aktörer. Utmaningen ser helt enkelt lite olika ut beroende på var man står när man betraktar den. I mycket förändringsarbete jag drivit hittills i andra roller har jag återkommit till ovanstående resonemang. Att tillsammans diskutera om det är en nia eller sexa man ser har varit viktigt för att få en gemensam förståelse för den gemensamma utmaningen, för att nå de gemensamma målen. Det har varit centralt att ena och ensa olika aktörers perspektiv, men jag har fått anledning att fundera extra mycket på just det den senaste veckan.

Våra texter och förslag är ju baserade på allt det fantastiska vi får se och höra på våra resor och i våra möten. Ni delger oss så häftiga saker! Olika arbetssätt, metoder och tekniker för att ta oss an omställningen som vi alla står inför. Det är era perspektiv och berättelser som bygger upp texterna, oavsett om ni ser en sexa eller en nia. Det är den gemensamma förståelsen som är det centrala. I våra dialoger och möten runtom i landet möter vi en allt större samsyn om den målbild och färdplan för omställningen vi från utredningen redovisat i våra tidigare delbetänkanden. Nästan alla vi möter delar förståelsen för att vi måste arbeta på nya sätt för att bryta gamla mönster, men metodiken och angreppssättet varierar en del från fall till fall. Beroende på var man står. En vanlig fråga är om vi har goda exempel att delge? Hur har andra gjort för att lösa den fråga just vår organisation står inför? Nästan alltid kan vi förmedla ett antal exempel utifrån frågeställarens situation, men det är ju alltid svårt att säga att en modell som fungerar i en viss kontext ”automagiskt” ska lösa samma problem i ett annat. Ofta handlar det mer om förändringar i kultur och klimat. Man måste anpassa principen och metoden till den egna kontexten. Ha en process för att göra dem till sina egna.

Och det är gott så. Så länge vi har samsyn om och förståelse för vart vi ska – till en personcentrerad vård, med primärvården som bas – är det inte ett problem att vi har lite olika perspektiv beroende på var vi återfinns i vård- och omsorgssystemet. Det är snarare helt naturligt. Men vi alla behöver samtidigt försöka förstå även andras perspektiv, så att vi jobbar tillsammans mot det gemensamma målet.

Jag är fortfarande övertygad – gemensamma utmaningar kräver gemensamma lösningar, och gemensamma ansträngningar.

PS. Vi har också såklart hunnit med en del saker kopplat till uppdraget att i dialog stödja olika aktörer i omställningen. Bland annat träffade vi SKL angående individuella planer och samordnad planering. Samverkan mellan och inom huvudmän är ett av våra huvudfokus i vårens arbete. Under mötet fick vi ta del av ett verktyg i form av ”Mötescirkeln”. SKL har inom ramen för Uppdrag Psykisk Hälsa och överenskommelsen mellan regeringen och SKL utvecklat Mötescirkeln. Ett verktyg för att öva på att – just det – se det gemensamma planeringsmötet ur de andra deltagande aktörernas perspektiv (ni hittar verktyget här: https://www.uppdragpsykiskhalsa.se/sip/sip-mote/motescirkel/). DS

Bild 5

Bild: Mötescirkeln, utvecklad av SKL. Ett av flera verktyg för att öva på samverkan och perspektiv.

Ha en fin helg i vårsolen!

//

Niklas

 

190222 Finfin fredag för filosofiska funderingar

Ytterligare en vecka är till ända. Just nu arbetar mina medarbetare och jag intensivt med att sammanställa textmaterial till vårt nästa delbetänkande, det vi lämnar i juni månad. Det är dags att ännu en gång (den tredje i ordningen!) sammanställa dialoger, material, andras och egna analyser till vårt kommande delbetänkande. Som vi tidigare meddelat blir det den här gången inga skarpa förslag i betänkandet, utan de spar vi till slutbetänkandet som ju kommer i mars 2020. Det som däremot kommer att finnas med i juni är bakgrundsanalyser och fördjupningar i de frågor vi enligt direktiven har kvar att utreda och lämna förslag på; ändamålsenligheten med i öppen vård och sluten vård, samverkansfrågor inom och mellan huvudmännen och nationella taxans framtida plats i hälso- och sjukvårdssystemet. Utöver det kommer vi att återkomma med ytterligare analyser av ett antal områden som vi tidigare berört, där vi känner att det behövs mer fördjupning; förebyggande arbete, rehabilitering och habilitering, forskning, utveckling och undervisning bland annat.

Några dialogmöten har vi förstås hunnit med även denna vecka; vi har bland annat träffat representant från Sårcentrum i Blekinge och tagit del av det arbete som i samverkan med kvalitetsregister och smarta digitala lösningar nu införs på många håll i landet. Vi har träffat region- och kommunrepresentanter från Norrbotten för att prata samverkansfrågor och vi har medverkat vid ett spännande seminarium och mingeltillfälle om framtidens arbetsliv i en digitaliserad värld hos Vision, en av medlemmarna i vår referensgrupp för professionerna.

bild 3

Bild: På seminarium om framtidens arbetsliv. Alla var där. Pepper också.

Jag kan se en utveckling i temat för våra dialogmöten över de här snart två åren (!) vi faktiskt varit igång som utredningen. Numera pratar väldigt många samma språk när det gäller målbild, primärvårdsreform, behovet av nära samverkan mellan landsting och kommuner, förebyggande insatser, utbildningsbehov… och det gör att diskussionerna djupnar alltmer. Blir lite mer filosofiska, ibland närmar sig grundfundamenten, det som är vår gemensamma samhällsöverenskommelse om hälso- och sjukvården. Det är fint. Och ibland svårt.

En sådan fråga som allt oftare dyker upp i våra samtal är den om hur vi ska disponera den gemensamma resursen så att den på bästa sätt kommer till nytta för samhälle och individ, och på ett sätt som gör att vi upprätthåller förtroendet för det gemensamt finansierade hälso- och sjukvårdssystemet. Ni som följt mig genom åren och i olika uppdrag vet att jag många gånger och gärna hänvisar till min favoritdel i hälso- och sjukvårdslagen, portalparagrafen där vi slår fast att ”Vården ska ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården”.

Därför bör det inte komma som någon överraskning att vi i utredningen intresserar oss för prioriteringsfrågor. För det måste alla vi som verkar i systemet, var i organisationerna vi än befinner oss, i enlighet med lagtexten göra. Frågan är svår, lyfts av allt fler, och har på olika sätt förstås påverkan på vårt arbete. Jag skulle rent av säga att vi under arbetets gång och utifrån alla de dialoger vi haft, landat i att kunskapen om och förståelsen för prioriteringsfrågor är en avgörande del i arbetet med att skapa ett modernt och hållbart hälso- och sjukvårdssystem.

För det är nog så, att även om intresset för frågan är stort är den av riksdagen fastslagna etiska plattformen för prioriteringar från 1997, och de etiska principer som formulerades av Prioriteringsutredningen (”Vårdens svåra val” SOU 1995:5) som föregick detta beslut, olika väl kända och diskuterade. Det kan utgöra ett problem. Som den utredningen vid det tillfället betonade finns ett behov av öppna prioriteringar, det vill säga att prioriteringarna och skälen för dem öppet kan redovisas, så att de kan diskuteras såväl i det politiska systemet som av vårdanställda och allmänhet. Jag håller med om det resonemanget. Och jag har funderat en hel del på varför jag tycker det är så viktigt. Jag har landat i tre tankepunkter som jag gärna delar med mig av:

  1. Om vi inte har modet att transparant diskutera de svåra frågorna om prioritering tror jag att vi riskerar att skapa oklara förväntningar på vad hälso- och sjukvårdens roll i samhällsbygget är. Det riskerar i sin tur att skapa orealistiska förväntningar på vad som kan erbjudas – men också bristande kunskap om vad som faktiskt ingår i det allmänna hälso- och sjukvårdsutbudet; vad man tryggt kan förvänta sig att få.
  2. Det finns inget allmänt hälso- och sjukvårdssystem vad jag vet som, med en begränsad resurs, klarar att tillhandahålla helt efterfrågestyrda hälso- och sjukvårdstjänster helt oprioriterat till befolkningen. Därför måste vi våga prata prioriteringar öppet, kanske idag än mer än tidigare, när möjligheten att göra mer och utbudet av metoder och aktörer ökar för varje dag som går. Men – vi har också helt nya möjligheter. Till exempel vad gäller att med systematiska arbetssätt stödja egenvård, använda digitaliseringens möjligheter till kunskapsutbyte och lärande i och mellan olika delar av hälso- och sjukvården, med tekniska hjälpmedel inkludera de som tidigare haft det svårt i mötet med vården. Systematiskt rätt prioriterade resurser kan ge ökade möjligheter till jämlik hälsa!
  3. Och sist, men absolut inte minst viktigt: det blir till ett arbetsmiljöproblem och ett olösligt etiskt dilemma för den enskilda medarbetaren att bära hela prioriteringsfrågan på sina axlar. För den enskilda distriktssköterskan på vårdcentralens telefontid eller för läkaren på akutmottagningen när sängarna tryter på sjukhusets vårdavdelningar. Om alltför få, inte minst på besluts-, styr- och ledningsnivå, inkluderas i samhällsdialogen om fördelningar och prioriteringar har vi inte förutsättningar att skapa en hållbar arbetsmiljö för vårdens medarbetare.

Jag tänker inte skriva mer om det här idag. Jag lämnar dig med dina egna funderingar i detta viktiga ämne. Jag ville lyfta frågan, för att många lyfter den till oss. Jag hoppas förstås på en fortsatt intressant och alltmer fördjupad dialog även i detta! Läs gärna mer om ämnet, tips på källor att ta del av är SMER´s hemsida (www.smer.se/) och hemsidan hos Prioriteringscentrum vid Linköpings universitet (https://liu.se/forskning/prioriteringscentrum).

Önskar nu alla en riktigt fin och vilsam helg!

/Anna

 

190215 Om kärlek och makt

Kärlek kan visas på många sätt, och är så mycket mer än romantisk kärlek. Igår var det alla hjärtans dag och många kanske fick en extra kram, ett kärleksfullt sms eller något annat fint från personer runtomkring oss. Något som fick oss att känna oss tacksamma, sedda och trygga. Omgivna av välvilja.

För just alla hjärtans dag har flertalet av oss liksom blivit programmerade att vi ska visa varandra kärlek och omtanke. Och det är ju i och för sig fint. Men jag skulle önska att vi hade samma tankar med oss, samma attityd i vårt bemötande av varandra, även de andra 364 dagarna på året.

Bild 1

Bild: ”Alla hjärtans dag poesi” från utredningen

Den gångna veckan har jag vid olika tillfällen blivit påmind om just bemötandets betydelse. Hur mycket det påverkar personers faktiska mående, förståelse och förtroende för hälso- och sjukvården och olika myndigheter. Och hur viktigt det är att vi alla, kontinuerligt, faktiskt reflekterar över hur vi bemöter andra, vilka synliga och osynliga hierarkier som kan finnas som påverkar våra möten och hur de upplevs av den andra personen.

Det här ju old news tänker säkert flera av er nu. Att ett gott bemötande i hälso- och sjukvården är en viktig faktor för att utveckla en jämlik hälsa, vård och omsorg, är välkänt och väldigt många jobbar aktivt med att ge just det. Varje dag. Samtidigt så är det ändå så att bemötande är ett av de områden där undersökningar visar att svenska patienterna i allt för låg grad upplever att de får ett gott bemötande. Och det är som ni vet ett problem. Ett patientsäkerhetsproblem. För bemötandet, patientens upplevelse och förståelse av mötet med vården, har ju betydelse t.ex. för patientens följsamhet t behandling, men även för dess mående – inte minst den psykiska hälsan-  och dess vidare vårdsökande. Känner jag mig inte trygg med att jag verkligen blivit sedd, förstådd, lyssnad på och omhändertagen, och förstår vad som är planen framåt, så är chansen betydligt högre att jag känner behov av att snabbt söka vård igen.

Under den gångna veckan har jag dock också påmints om att det finns en viktig komponent i vårdmötet (och andra möten) som vi möjligen behöver reflektera och prata mer om – maktbalansen i mötet. För lite för ofta verkar det fortfarande finnas en omedvetenhet om denna aspekt, och en frånvaro av strategier för att hantera den.

Jag har för egen del ett väldigt tydligt minne av när jag insåg att okända människor hade förutfattade idéer om mig och mitt förväntade beteende utifrån det de uppfattade som min status. Under studietiden i Uppsala skulle jag för första gången besöka föräldrarna och föräldrahemmet till en relativt ny vän. Jag tyckte, liksom alltid, att det var roligt att få träffa hens familj (det är ju lite annorlunda när man lär känna varandra i vuxen ålder jämfört med barndomsvänner), men tänkte inte så mycket mer på det. Efteråt nämnde min vän liksom i förbifarten hur glatt överraskade hens föräldrar varit över att jag var så trevlig och prestigelös. Trots att jag studerade statskunskap. Eller något i den stilen. Poängen med hela minnet är oavsett att det gick upp för mitt 20-någontingåriga jag att betydligt äldre och på många områden mer erfarna människor än jag kunde känna sig osäkra inför mig. I detta fall pga. en egen idé om hur den var som läste statskunskap i Uppsala. Att jag hade en position, i deras ögon, som jag inte själv var medveten om då.

Det där misstänker jag dock är ett vanligt tankefel som fler än jag har gjort. Att inte riktigt kunna föreställa sig att någon annan kan uppfatta en själv som en person som andra människor kan känns sig osäkra inför. ”Det är ju bara jag liksom”. Men har man väl fått syn på det, då kan man börja identifiera dessa potentiella maktobalanser i ett antal olika situationer, där man själv kan vara både på ena och på andra sidan.

Och för att återgå till vårt område, hälso- och sjukvården, så är såklart vårdmötet en sådan situation. Det är inte någon djärv gissning att patienten ofta känner sig vara i ett visst underläge i förhållande till de professioner i hälso- och sjukvårdens som hen möter.  Det kan vara utifrån det kunskapsunderläge som de flesta av oss som patienter – helt rimligt – har i vårdmötet. Utifrån att vi -  oftast -   är på vårdens ”hemmaarena”, inte vår egen. Utifrån att det används att fackspråk som många inte känner sig helt trygga med. Utifrån att den oro och rädsla vi känner inför våra symptom/vår diagnos gör att vi helt enkelt inte fungerar riktigt fullt ut. Kanske har svårt att komma ihåg. Ta till oss ny information. Om då inte den som möter mig i den situationen reflekterar över min situation och vad den kräver av hens bemötande för att vi ska kunna mötas på ett jämlikt sätt så är risken stor att det blir fel.

Hur skulle du t.ex. reagera om du efter ett ingrepp får besked att du bör komma på ett återbesök om 1v men i nästa andetag får höra att ”jag har ingen tid förrän om 3 veckor så vi tar det då”. Ingen mer info om hur det påverkar dig/ditt tillstånd. Eller om du får höra den personal som just nu tar hand dig kritisera den personal du mött tidigare i vårdkedjan för att de ”inte gjort ett tillräckligt gott jobb” eller ”skickat dig till fel ställe”?

Att vi kontinuerligt får ta del av sådana här exempel betyder att vi måste fortsätta arbetet för ett gott bemötande, såväl i möten med patienter som i möten mellan vårdens olika delar och personalgrupper. Det är ju en del av arbetsmiljön för vårdens alla medarbetare! Det kräver i sin tur att hälso- och sjukvårdssystemet på strukturell nivå också ger förutsättningar för ett sådant arbetssätt. Såklart måste det ges tid och utrymme för vårdpersonal att faktiskt ta till sig kunskapsunderlag och att få reflektera och öva tillsammans.

Ett sätt att komma igång med ett sådant samtal är att utgå från material på ”kunskapsguiden.se”.  Det är en nationell webbplats som samlar kvalitetssäkrad kunskap från flera myndigheter och andra aktörer, om flera olika områden. På deras hemsida finns bl.a. korta filmer med tillhörande diskussionsmaterial, som stöd för sådana övningar och reflektioner rörande bemötande: http://www.kunskapsguiden.se/psykiatri/Teman/bemotande-i-halso-och-sjukvarden/Sidor/Bemotande-i-praktiken.aspx (och har ni tips på andra bra stödmaterial så hör gärna av er till oss!)

Bild 2

Bild: kunskapsguiden.se om bemötande i hälso- och sjukvården

Nu är alla hjärtans dag över för i år, och det är 364 dagar kvar till nästa gång. Men vad sägs om att vi hjälps åt och försöker ha samma attityd i vårt bemötande av varandra, försöker visa varandra lika mycket kärlek och omtanke även de dagarna? Som vanligt med utredningens motto: Tillsammans!

Trevlig helg!

/Louise

 

190208 Om gråväder, semlor, cancer och folkhälsa

Torsdag kväll och dags att förbereda veckans blogginlägg. Ärligt – så här års är det lite tungt ibland. Vädret är ömsom kallt och ömsom slask, det är fortfarande rätt ont om soltimmar och våren känns precis så där avlägsen att man både kan ana den men också känna ett rätt långt avstånd…tur då att det finns ljuspunkter! För mig är en av dem semlor. Jag älskar semlor. För att de är goda, för att de förebådar ljusare tider, men också för att de är mina Madeleine-kakor. Ni vet de där tingen, företeelserna, dofterna, smakerna som minner en om tidigare upplevelser. I min barndom brukade min pappa komma hem på tisdagarna (minns det som varje, men tror inte alls det var så) med en pappkartong innehållande en semla till var och en i familjen. Minnet av saxen i det rosa bandet om kartongen och doften när snöret släppte och locket vek upp sig är – fortfarande oemotståndligt. Så för min del överlever jag februari och livets mot- och medgångar så här års med en semla. Vilket bakverk eller kanske maträtt är din Madeleine-kaka?

Mot bakgrund av ovanstående var det ju inte alls dumt att vårt besök på Vårdcentralen Aroma i Vetlanda häromdagen inleddes just med en hallon- och vaniljsemla. Vi hade sedan tidigare en inbjudan till verksamheten, och gjorde som vi brukar; vi försöker klustra de inbjudningar vi har till olika landsändar när vi är på besök i området. På Aromas arbetar man med många olika professioner och en målsättning att utgå från varje individs behov. Här finns bland andra specialistsjuksköterskor, sjuksköterskemottagningar, fysioterapeuter, biomedicinsk analytiker, psykologer, kuratorer, läkare, vårdsamordnare, rehabkoordinatorer – besök gärna den illustrativa hemsidan för fler exempel. Det finns ett kursutbud som även sträcker sig utanför verksamhetens egna väggar, en äldremottagning, och ett gym. Där kan man köpa gymkort och träna från 05 30 på morgonen. Få känna att här är en ingång för fysisk aktivitet under handledning som möjliggör för den som av olika skäl inte känner sig bekväm på andra träningsanläggningar att faktiskt komma igång och upptäcka sin rörelseglädje. Roligt att få ta del av! Och igen – jag menar inte att alla kan, ska eller har förutsättningar att göra precis som just hos Aroma. Men det är ett gott exempel och kan säkert inspirera några att tänka vidare utifrån sina egna förutsättningar och behoven i ens eget närområde.

bild

Bild: Aromas äldremodell

Från Vetlanda fortsatte vi till Växjö, där vi fick förmånen att träffa chefer och medarbetare från såväl Centrallasarettet som primärvården. Vi fick möjlighet att presentera vårt arbete, och fick som vanligt med oss kloka inspel, medskick och frågor. Stort tack till Region Kronoberg för inbjudan och engagemanget!

Utöver dessa verksamhetsbesök har veckan också innehållit FLISAs vårmöte – se där, ett vårtecken så gott som något. FLISA är ju akronymen för Föreningen för Ledningsansvariga Inom Svensk Ambulanssjukvård, vi har träffats förut och det är en dialog som är viktig för oss i utredningen. Det prehospitala arbetet, som det har sett ut historiskt och som det behöver se ut i framtiden, samverkande med andra delar av den mobila vården och som en förutsättning för såväl den decentraliserade nära vården och den centraliserade högspecialiserade vården behöver belysas och diskuteras fortlöpande. Det måste vara en integrerad del i det framtida hälso- och sjukvårdssystemet. Tack för att vi fick komma!

Vi har också hunnit träffa Folkhälsomyndigheten och prata prevention och förebyggande insatser. Det är ju ett område vi ofta återkommer till, och vi ser fram mot att ytterligare lyfta det i vårt kommande delbetänkande i juni månad.

Att få möjlighet att medverka på länk, tillsammans med Emma Spak från SKL, på Region Västerbottens ledarskapsutbildning var också en höjdpunkt den gångna veckan. Att diskutera hållbart arbetsliv, ett hälso- och sjukvårdssystem som ger förutsättningar för goda arbetsmiljöer och vad det innebär att leda och verka i alltmer nätverksbaserade organisationer är ju ett favoritämne för mig som många av er vet.

bild1

Bild: Från paneldiskussionen på Världscancerdagen

Och till sist – stort grattis till Nätverket mot cancer, som firade 10-årsjubileum i måndags. Jubileet högtidlighölls samtidigt som Världscancerdagen, och jag fick möjlighet att medverka i en panel som diskuterade primärvårdens roll särskilt när det gäller tidig upptäckt av cancer. I panelen fanns också Hanna Bylund, själv cancerdrabbad. Hannas berättelse tillförde förstås en alldeles extra dimension till diskussionen – så som jag tror allt fler av oss inser att det alltid blir när de personer vi faktiskt är till för bjuds med och får ta lead i samtalet. Tack till Hanna och alla andra som medverkade för era medskick till oss. Följ gärna Hannas blogg ”Kriget i min kropp – Om livet som ung med leukemi och vägen tillbaka”. Inte minst blogginlägget från vårt gemensamma möte i måndags berör mig (https://krigetiminkropp.com/ ).

Det är en stor förmån att vara utredare. Som ni förstår bara av ovanstående – det är en ynnest att få ta del av så mycket klokskap, värme och berättelser om hur det är att vara människa, patient, medarbetare och person i vårt hälso- och sjukvårdssystem. Mycket är bra. Men mycket kan bli bättre. Modernare. Anpassat till dagens behov och förväntningar. Från såväl patienter och närstående som medarbetare. Vi jobbar vidare. Tillsammans. Trevlig helg!

/Anna

PS. Särskild hälsning till Martin, 18 år, och en av våra trogna följare. Att veta att du och många andra finns där och läser är grejen!! DS.

 

190201 Vikten av ett ”vi”!

På vägen till jobbet under den gångna veckan lyssnade jag på en podd som ställde frågan ”Vet ni vad skillnaden är på ”illness” (sjukdom) och ”wellness” (välbefinnande/hälsa)? Svaret var att i wellness finns det ett vi (we) och i illness bara ett jag (I).

bild

Språknörd som jag är kan jag såklart inte motstå denna fina lek med ord. För den fångar något viktigt om betydelsen av ett ”vi”, av ett sammanhang, för välbefinnandet och hälsan.

Detta, vikten av ett ”vi”, har också på olika sätt speglat sig i den gångna veckans aktiviteter. I tisdags hade Anna och jag förmånen att få besöka den medicinska fakulteten i Linköping och träffa ett 20-tal nyckelpersoner, från olika professioner, som på olika sätt är involverade i de interprofessionella utbildningarna och forskningen där. Vi har sagt det förut och vi fortsätter att lyfta det i precis alla sammanhang – ett stärkt interprofessionellt lärande och arbetssätt är avgörande för att vi ska klara omställningen mot en god och nära vård. Därför extra roligt att med så många kunniga personer få diskutera interprofessionell utbildning, samt hur omställningen mot en god och nära vård påverkar utbildningarna, hur man i Linköping planerar läkar- och sjuksköterskeutbildningarna utifrån nya curricula och hur det anknyter till nära vård. Mycket bra diskussioner och mycket spännande på g!

Samtidigt konstaterades det såväl av personalen som hos studentrepresentanten att även om studenter i Linköping ofta i hög grad får till sig det interprofessionella perspektivet på utbildningarna så får de inga goda exempel av hur det funkar i praktiken när de kommer ut på sin verksamhetsförlagda utbildning (VFU). Och det är till stor del arbetsplatserna som slutligen formar dem. Det är alltså avgörande att få till den interprofessionella samverkan även ute i verksamheterna, inte bara på lärosätena. I sammanhanget gjordes också en intressant reflektion kring om man som mottagare av VFU från olika professioner ser det som att studenter ”möts” på VFU eller som att VFU för olika studenter ”krockar”? Och skulle det kanske t.o.m. kunna vara så att när man har olika studenter på VFU som möts så kanske man även kan få ”ordinarie professioner” att i högre grad mötas på arbetsplatser? Kan VFU kanske användas som en hävstång för att tänka nytt och börja bygga mer av interprofessionell samverkan ute på våra arbetsplatser i hälso- och sjukvården?

Vi talade även en del om olika definitioner av interprofessionell samverkan och från Linköpings håll lyftes nedan definition (se bild), som alltså poängterar såväl en gemensam teamidentitet som ett ömsesidigt beroende mellan olika yrkesgrupper.

bild1

Detta är en bild som jag för egen del lätt kan relatera till. Och översätta till min egen vardag här i utredningssekretariatet. Vi är ju också flera olika professioner som gemensamt skapar en teamidentitet som just utredningssekretariat för ”god och nära vård” och som är beroende av varandras olika kompetenser för att kunna skapa något som är större än de enskilda kompetenser var och en av oss för med sig, och gemensamt leverera på våra uppdrag från regeringen.

Det där med ömsesidigt beroende kan ju vara lite läskigt. Att inte helt kontrollera sin situation själv. Men det finns också en sådan fantastisk styrka i det. Att man kan göra varandra bättre, lära av och tillsammans med varandra och stötta varandra i t.ex. problemlösning. Det har jag själv många fina exempel på från min yrkesbana, och under sekretariatets interna strategidagar nu i veckan har jag återigen påmints om detta. För nu i veckan har vi samlat hela sekretariatet, – inklusive vår nyaste jurist, Anna Klara Brage som vi hälsade välkommen i måndags (hennes presentation hittar ni nu också här: http://www.sou.gov.se/godochnaravard/om-oss-som-arbetar-i-utredningen/ ) – för strategiska diskussioner om vägval och inriktningar i olika aspekter av de frågor som vi har kvar att leverera på. Det är en sådan ynnest att få jobba med så mycket kunniga och engagerade människor – både i sekretariatet och alla ni som finns runtomkring i olika formella och informella grupper/möten – jag lär mig så mycket av er alla hela tiden! Och det är häftigt att följa processen hur vi med gemensamma krafter i sekretariatet – utifrån de olika inspel vi får till oss från alla er runtom i hälso- och sjukvårdssverige – steg för steg arbetar oss närmre djupare kunskap, förståelse och möjliga vägar framåt i de olika, och otroligt komplexa frågor vi har att utreda. Det faktum att hela utredningsarbetet i sitt upplägg är ett slags interprofessionellt samverkansprojekt på metanivå gör att jag känner att VI – tillsammans- har bästa möjligt förutsättningar att lyckas!

Trevlig helg!

/Louise

 

190125 Tid för modiga beslut!

Välkomna tillbaka till utredningens blogg! Måste säga att det känns jättekul att var tillbaka i arbetet, och också att få dela tankar, intryck och händelser med er alla! Efter en välbehövlig jul- och nyårsvila med långväga resor för några av oss i utrednings-kansliet är vi tillbaka med laddade batterier. Vårt kansli ser delvis ut som under höstens arbete, dvs Louise, Malin, Niklas och jag finns här (läs gärna mer om utredningens medarbetare här: http://www.sou.gov.se/godochnaravard/om-oss-som-arbetar-i-utredningen/ ). Från den här veckan har vi också en ny praktikant med oss, Max Printz. En närmare presentation av Max hittar ni också på länken ovan. Vi vinnlägger oss, som ni vet, alltid i utredningen om att på olika sätt få in perspektivet från de som ska arbeta längre i systemet än de av oss som varit med ett tag, de som står för den framtida och kommande samhällsutvecklingen, och vårt eget utredningsarbete i kansliet är inget undantag. Jag ser det som viktigt och ett ansvar för alla, även statliga utredningar, att erbjuda möjlighet till lärande för de som är på väg in i sin yrkesbana. Så varmt välkommen till Max! Vi rivstartade lite under förra veckan, och har sen dess hunnit med att träffa bl.a. socialchefer i Gävle-Dala, medverka vid ett dialogmöte hos Svensk sjuksköterskeförening med ett stort antal sektioner representerade, inspireras vid ett härligt kreativt runda-bords-samtal hos Vårdförbundet i tisdags (vi pratade särskilt och mycket om samverkan mellan huvudmännen) och på mingel hos Läkarförbundet i onsdags om den viktiga fortbildningsfrågan. Vårdens medarbetare måste ha möjlighet till såväl fortbildning som reflektion – det är avgörande såväl för god vård som för ett hållbart arbetsliv. bild Bild: ögonblicksbilder från veckans möten hos Vårdförbundet och Läkarförbundet. Jag ser nu fram mot en spännande vår, och hoppas på handlingskraft och modiga beslut, inte minst från politiken, såväl på nationell som på regional och lokal nivå. Nu har vi en regering på plats, och förutsättningarna för Socialdepartementet att utifrån inkomna remissvar gå vidare i beredningen av förslagen i vårt andra delbetänkande, En primärvårdsreform, är nu de allra bästa. I överenskommelsen inför regeringsbildningen nämns en primärvårdsreform omfattande frågor som vi i vårt betänkande lämnat förslag på. Så nu vet jag att vi är många som hoppas, förstås efter förhandlingar, hantering av remissvar, sedvanlig beredning – att det kan bli en proposition till riksdagen grundad på utredningens förslag. Och när jag skriver utredningens förslag är ju det fina att det inte bara är förslag framtagna av ett utredningskansli – det är ni alla som bidragit till det resultat som jag med stolthet kunde överlämna till ansvarigt statsråd i våras. Våra referensgrupper – den politiska med samtliga politiska partier representerade, vår professions-referensgrupp med flertalet stora professionsorganisationer representerade, vår stora och aktiva patient/brukar-grupp och huvudmännen i form av landets hälso- och sjukvårdsdirektörer. Och utöver detta, vår expertgrupp med representation från departement, statliga myndigheter, SKL, professioner och patientföreträdare. Och så förstås alla er vi träffat på våra resor och i dialoger runt om i landet – politiker, tjänstemän, medarbetare, patienter, närstående, företrädare för verksamheter och lärosäten, vård- och hälsocentraler, sjukhus, kommuner och landsting, privata och offentliga verksamheter…alla ni som bidragit – och bidrar! – till att utredningen blivit så mycket mer än en vanlig utredning, det som gjort den till en bred rörelse för god och nära vård. Så det är dags för nästa steg nu – den förändringsresa som inleddes med förslag och senare beslut om förändrade styrande principer för vårdens organisering och en behovsstyrd vårdgaranti i primärvården, omfattande läkare och andra legitimerade professioner, en tydlighet i riktningen mot en mer tillgänglig primärvård, behöver nu följas av breda och många insatser för att stärka den svenska primärvården. En primärvårdsreform i linje med förslagen i vårt senaste betänkande. Och vi jobbar ju vidare, mot nästa delbetänkande som vi lämnar i juni i år! Det kommer att bli en beskrivning av vårt pågående arbete, en antologi över de områden vi i enlighet med direktiven har kvar att lämna förslag på; översyn av begreppen öppen och sluten vård, samverkan mellan regioner och kommuner uttryckt som hur behoven för de med störst och mest komplexa behov ska samordnas, och uppdraget att beskriva i vilken form den så kallade nationella taxan ska få sin plats i det moderna hälso- och sjukvårdssystemet. I juni-betänkandet kommer vi att lämna fördjupade analyser rörande dessa frågor, och därtill ett antal ytterligare frågor som vi under resans gång diskuterat med många av er; det förebyggande och hälsofrämjande arbetet, rehabilitering och habiliteringsfrågor, forskning och utbildningsfrågor bland annat. Därefter siktar vi på vårt slutbetänkande, som vi lämnar i mars 2020. Då återkommer vi med skarpa förslag gällande framför allt öppen och sluten vården, samverkan mellan huvudmännen och nationella taxan – och då har vi har ju också fått möjlighet att ytterligare diskutera och få inspel på våra resonemang i junibetänkandet. Så vi fortsätter vårt arbete, och hoppas ni alla även under 2019 vill fortsätta bidra på samma engagerade sätt som tidigare! Detta är, som jag sagt från dag ett, det stora tillsammansarbetet, och målsättningen är hög. Vi skapar ett modernt hälso- och sjukvårdssystem, en nära vård, personcentrerad och anpassad efter dagens samhällskontext och befolkningens behov idag. En god vård med förutsättningar för hållbara arbetsmiljöer. Hoppas och tror att ni alla vill fortsätta vara med på den resan! Önskar alla en fin och vilsam januarihelg! Nu vänder det! Och nu händer det!! /Anna

181221 Att ta hand om sig själv för att må bättre, del 2

Fredag, julhelg stundar och dags för årets sista blogginlägg från utredningens (hem-)sida! Det har varit ytterligare en intensiv vecka med politiskt referensgruppsmöte, träff med företrädare för landets dietistutbildningar och projektrådet för Spetspatient-projektet. Vi känner alla igen det – såhär i årets sista skälvande dagar är det mycket som ska avslutas, knytas ihop och levereras mer eller mindre inslaget i vackert omslagspapper. Så efter många uppmuntrande tillrop känns det helt naturligt att just denna vecka fullfölja beskrivningen av mina strategier för egenomsorg; att orka med allt det man vill, kan och ibland ska göra på ett hållbart sätt. Och igen – möjligheten att ta hand om sig själv ser väldigt olika ut för olika människor och i olika livssituationer, Som någon klokt påpekade efter förra blogginlägget på samma tema förutsätter sådana här strategier en egen ”plattform”, att man har en position där egna krav och behov får finnas, och så är det inte för alla. Jag är medveten om det, men tänker att kanske kan insikten om vikten av att ens ha strategier stärka någon i att prata i sitt eget sammanhang om hur viktigt det är att få tänka egenomsorg, för sin egen skull – men också för de runt omkring en som behöver en. Så jag fortsätter med mina fem återstående strategier (de fem första finner ni i blogginlägget från 7:e december i år). bild 1 Bild: Karin Kauppi från Dietisternas Riksförbund, vid vårt möte med de tre dietistutbildningarna i landet den 18 dec. 6. Lyssna på kroppens signaler och säg ifrån i tid. Det är lätt att vänta för länge med att signalera att det är på väg att bli för mycket. Det är också lätt att tänka att de runt omkring en måste väl se att man håller på att jobba ihjäl sig och sätta stopp? Det fungerar inte alltid så. Många av oss är bra på att dölja när det drar iväg och det gör att det inte alltid är så lätt för omgivningen att se på utsidan av oss vad som pågår inuti. Vi är inte omgivna av tankeläsare. Så att känna efter, ta upp ämnet tidigt när jag känner att kalendern är på väg att fara iväg, och inte minst faktiskt be om hjälp ibland (svårt!) är en av mina strategier. 7. Prioritera och prioritera om. En av de viktigaste punkterna. Allt är inte lika viktigt, och allt är inte lika viktigt alltid. Vad som är viktigast ändras över tid. Därför är det viktigt att våga tänka prioritering och att faktiskt säga nej och prioritera bort somligt. Och från mitt arbete i katastrofmedicinska sammanhang har jag tagit begreppet ”omfallsplanering” in i mitt arbets- och privatliv: när saker förändras, hettar till, det värsta och oförutsedda händer, måste man snabbt kunna förändra sina planer. Prioritera om, för nu blev något annat viktigast. ”En plan är inte bättre än reservmetoderna vi har till förfogande”, som man brukar säga. Detta är svårt. Det är lätt att, när posterna på agendan eller att-göra-listan hopar sig, hålla fast vid ursprungsplaneringen, när man faktiskt skulle behöva ta ett omtag, stryka bort, helt enkelt – prioritera om, för att få ihop tillvaron! 8. Jämför dig inte med andras prestation. Alla är bra på olika saker, och det är ok. Somliga är bra på sånt som syns utåt och sånt som i vissa strukturer värderas högt, men många är bra på andra saker, sånt som gör viktig skillnad för människor i det lilla. Vi är alla olika med olika styrkor och svagheter så dra ner på jämförandet helt enkelt. Du är jättebra som du är! 9. Strunta i vad folk tycker, ängslighet för andras syn på dina prestationer är farligt. Köpta gifflar i påse är helt ok till basaren, jobbfikat eller förskole-sammankomsten. Låt inte andra döma hur du har gjort dina prioriteringar för stunden. Det säger mer om de som dömer än om dig. Alla kan inte älska allt du gör alltid, det är självklart. En gör så gott en kan! 10. Allt kommer att lösa sig och ingen är oumbärlig. Det kan låta hårt men är sant. Ingen kommer att tacka dig för att du gör saker på bekostnad av din hälsa. Om läget börjar stå mellan din hälsa och att du klarar att leverera på andras förväntningar går din hälsa före. Så måste det få vara. Det är inte konstigt. (Hänger ihop med strategi nr 6. Det är viktigt, för allas skull, att du säger till i tid när det blir för mycket. Det blir mer lättplanerat för alla!) Till sist, ett bonusråd i juletider: var lite lat. Det är ok. Smit iväg. Ta en extra omväg och få lite ställtid mellan uppdragen såväl i jobbet som privat! Hitta de där små stunderna när ingen faktiskt vet var du är och vad du gör. Bara du. Och tankarna. Tid att fundera över just dina egna strategier. För att må bra, för dig och andras skull. Ja, ungefär så tänker jag. Och nej, jag lever inte alltid som jag lär. Men jag tror att jag genom åren har haft hjälp av dessa (ibland dyrköpta) erfarenheter, även om jag faktiskt inte tänkte igenom vilka de var förrän jag fick frågan härom sistens. Och fortfarande vill jag gärna ta del av fler tips från er – hör av er! Igen – ingen av oss är bara medarbetare, person med patienterfarenhet eller närstående…de flesta av oss är allt samtidigt. Vi behöver hjälpas åt att må så bra vi kan, var och en utifrån sina förutsättningar och ofta med hjälp från våra medmänniskor. Avslutningsvis noterar vi att den tidiga julklappen från förra veckan nu följts upp och bekräftats genom att riksdagen igår beslutade om hur pengarna ska fördelas inom budgetens utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg. Som vi skrev förra veckan så slogs det fast i beslutet om ramarna för statsbudgeten att det behövs en nationell primärvårdsreform och att den nära vården med primärvården som bas ska byggas ut. I beslutet om hur pengarna ska fördelas reflekteras det nu, bl.a. i form av att statliga medel ska tillföras primärvården 2019 och de närmsta åren framöver. Jag vet att i rådande läge är mycket fortfarande osäkert, men signalen är tydlig – omställningen av hälso- och sjukvården är igång och kommer att fortsätta. Knyter ihop säcken nu, och kan ärligt säga att detta har varit ett av mina mest lärorika och berikande år hittills. Och det är ni alla som gjort det till det. Hade aldrig kunnat föreställa mig att jobbet som utredare skulle ta mig till så många platser och möten med så många fina människor som jag har förmånen att få fortsätta träffa, arbeta med, ha kontakt med förhoppningsvis lång tid framöver! Min varmaste önskan om fina helgdagar till er alla. Nu tar bloggen ett uppehåll fram till andra halvan av januari faktiskt, men ser fram mot fortsatt gott samarbete på nya året! Önskar därmed alla en God och Nära Jul! /Anna

181214 Det blir inte alltid som man tänkt sig….

…men det kan ändå bli bra. Som när vi bokade in mötet med vår referensgrupp med företrädare för professionerna, på luciadagens eftermiddag. Då misstänker man (och har full förståelse för) att många kan ha bättre saker för sig och att utredningssekretariatet kommer att få förbarma sig över alla lussekatter som blir över… Men icke. Mangrant ramlade alla organisationerna in. Varenda plats runt bordet var fylld när vi fokuserade på tematiska diskussioner om forskning; de olika professionernas syn på dess roll och relevans; och vad som behövs för att vi ska få en forskning som följer med i omställningen till en god och nära vård. Som alltid många kloka inspel och frågor som restes, såsom t.ex. behovet av fler kombinationstjänster, att stärka det vardagsnära förbättrings- och utvecklingsarbetet i hela systemet (och det inkluderar såklart också den hälso- och sjukvård som ges med kommunen som huvudman!), och av att huvudmän och vårdgivare i primärvård ser forskning och verksamhetsutveckling som en investering, inte som produktionsbortfall. Ni har hört oss säga det förut men våra referensgrupper är oerhört viktiga för oss. Sedan vi i höst nu också äntligen fått en referensgrupp med kommundirektörer är de nu fem till antalet (patienter och brukare, professioner, politik samt huvudmännen i form av hälso- och sjukvårdsdirektörer respektive kommundirektörer). Denna vecka har vi även träffat vår referensgrupp med patient- och brukarföreträdare och fått viktiga inspel gällande planer och planeringsverktyg, och nästa vecka knyter vi ihop säcken med årets sista möte med vår politiska referensgrupp. Ett annat exempel på när det inte blivit riktigt som man tänkt sig fick vi under vårt besök i Region Västernorrland i måndags. Vi hade bjudits in till en hel dag med regionen, tillsammans med politiker och tjänstemän från regionen och länets sju kommuner, där vi bl.a. fick höra om regionens pågående näravårdsutredning, länets samverkansstrukturer och arbete med trygg och säker hemgång. Sedan fick vi också besöka Närvården i Härnösand, där vi fick höra just om hur ett försök att samla resurser och tillhandahålla nära vård inte riktigt blivit som man tänkt sig. Efter att det som tidigare var Härnösands sjukhus hade omstrukturerats och stora delar av verksamheten flyttats till Sundsvall i mitten av 2000-talet beslutade man 2009 att samla de tre hälsocentraler som då fanns i Härnösand under samma tak, tillsammans med kvarvarande specialiserad mottagningsverksamhet och även viss kommunal verksamhet. 2010 trädde sedan den nya lagstiftningen om obligatoriskt vårdval i primärvård i kraft och då ”försvann” två av tre hälsocentraler, och den tänka planen upplevdes lite grann ”gå om intet”. När vi på plats talade med verksamhetschefen för hälsocentralen Södra sundet så framgick det tydligt att många av de tänkta fördelarna av att finnas i samma hus kunde hon och hennes personal fortfarande dra nytta av. Och det faktum att deras hälsocentral låg där den låg gjorde också att de fick ta emot en del mer ovanliga och brådskande fall, som gjorde arbetet mer attraktivt för personalen. Med undantag för läkare hade hon inga rekryteringsproblem att tala om. Så nej, det blev inte riktigt som det var tänkt men på många sätt verkar det blivit rätt bra ändå. bild Bild: Anna talar i den vackra fullmäktigesalen i Härnösand. Även om det knappast kom som en överraskning att läget skulle vara oklart efter riksdagsvalet kan man nog ändå säga att hösten och efterspelet till valet kanske inte riktigt heller blev som väntat. Den långvariga oklarheten kring vilken regeringen och vilken budget som kommer att styra för nästa år påverkar såklart många aktörer runtom i landet på olika sätt, och ger utmaningar för många verksamheter. Som utredning vet man heller aldrig säkert hur det blir efter val, då olika regeringar naturligtvis kan ha olika prioriteringar. För att den omställning av systemet som vi har i uppdrag att stödja faktiskt ska kunna komma till stånd krävs ju dock uthållighet, inte minst politisk uthållighet. Det har ni hört oss upprepa alltsedan vi startade detta arbete i mars 2017 och det är bl.a. därför som vår politiska referensgrupp är så viktig för oss. Det var också därför det var så viktigt och glädjande att se att riksdagen i maj- bara dryga 3 månader innan valet – med bred majoritet röstade igenom propositionen som byggde på vårt första delbetänkande. Och att den övergripande inriktningen i färdplanen mot god och nära vård inför valet fanns reflekterad i olika politiska program, oavsett partifärg. Och så nu då, att den budget som klubbades av riksdagen i onsdags slår fast att det behövs en nationell primärvårdsreform och att den nära vården med primärvården som bas ska byggas ut. Den samsynen är en välkommen tidig julklapp och stark signal till oss alla som på olika sätt och i olika roller arbetar med omställningen mot en god och nära vård. Nu arbetar vi vidare tillsammans! Trevlig helg! /Louise

181207 Att ta hand om sig själv för att må bättre

Nyhemkommen till Sverige sent i går kväll kan jag denna morgon titta ut genom fönstret och inte bli alldeles imponerad av vädret. Mörkt, regn och råkallt. Jag landade i går kväll efter en vecka på en av de kanariska öarna, där jag haft möjlighet att tillbringa en veckas semester med sol, god mat, träning och trevligt sällskap. En så kallad träningsresa, lagom mycket fysisk aktivitet men också andra former av avkoppling. Det känns förstås väldigt priviligierat att ha möjlighet att åka iväg på det sättet, och alla har inte den möjligheten. Men veckan har givit upphov till en del reflektioner som jag tänkte ta tillfället i akt att delge er här via bloggen, kanske kan de vara till nytta för någon. bild Foto H. Hellströmer I utredningen har vi brottats en del med ordet egenvård. Det har ju kommit att få en väldigt bred innebörd, allt ifrån det som finns på apotekets receptfria hylla, plåster och ispåsar, till den striktare användningen i Socialstyrelsens föreskrift (för närvarande under översyn förresten). I Danmark används ordet ”egenomsorg”. Det tyckte jag lät så fint redan första gången jag hörde det – att ha omsorg om sig själv, för att klara vardagen och må bra, men också för att orka finnas där för andra. Jag har senare förstått att begreppet inte är helt enkelt i Danmark heller, och att man där brottas lite med samma definitionsproblematik som vi med vårt egenvård, men håll med om att det låter fint – egenomsorg. Så jag tänker att jag har idkat egenomsorg den här veckan. Inte sällan dyker frågan upp hur jag (och mina medarbetare) hanterar tempot i utredningen, alla resor, intensiteten och engagemanget från alla vi träffar och kommunicerar med. Inte sällan får jag frågan hur det har fungerat för mig under ett hållbart yrkesliv med chefskap, jobb, forskning, att bli änka med två döttrar i starten av sina tonårsliv för ett antal år sedan, den situation vi alla kommer till i livet med åldrade föräldrar och andra närstående att ta hand om…För en tid sedan fick jag uttryckligen frågan hur mina strategier såg ut för att hantera detta? Jag hade inte tänkt så mycket på det innan, men insåg då att ja, såklart har jag strategier. Och nu tänker jag dela med mig av dem till er. Sådant jag samlat på mig genom åren, hittat själv eller fått till dels av goda vänner och kollegor. Sådant jag använt för mig själv, men också i min roll som chef och ledare försökt delge andra. Kanske kan det inspirera någon, och jag själv skulle gärna vilja ta del av era! Jag har samlat på mig tio strategier har jag insett. Vill ni och har intresse av det så hojta via inlägg eller mail, så tar jag de fem följande i kommande blogg, men idag kommer de fem första:

  1. Jag tänker på de flesta av mina arbetsuppgifter och åtagande som ”cirkulära” i tid, inte ”linjära”. Vad är skillnaden? Jo, när jag tänkte att alla uppdrag var linjära i tid trodde jag att jag kunde bli klar med något, känna mig helt färdig, avsluta och gå vidare med nästa uppdrag. Det fungerar väldigt sällan så. De flesta uppdrag vi har blir aldrig färdiga, de kommer åter i en eller annan form, och lever sina liv i pågående processer. Därför tillför det inte så mycket att tänka ”Om jag bara gör det här också är jag klar sedan” eller ”Jag ska bara göra det här också innan jag går/vilar”. Man får bestämma sig för att ”Nu är jag klar, avslutar och går hem och fortsätter med detta någon annan gång” för att sedan kunna fokusera på återhämtning. Uppgifterna finns kvar. Det är väldigt sällan något faktiskt är helt klart och kan kännas absolut avslutat. Ingen idé att lura tanken med det.
  2. Planera in ledigheter, korta eller längre, i god tid när du tror att du bäst kommer att behöva dem. En eller två extra dagar runt en helg, dagar som infaller när du vet att du kommer att ha haft en särskilt jobbig eller ansträngande period kan vara avgörande för att du ska orka det där extra som krävs av oss under vissa perioder. Ofta vet vi när de kommer, titta tillbaka på dina senaste år så kommer du att hitta ett mönster för när du i god tid behöver lägga in några extra dagar för återhämtning.
  3. Rör dig fysiskt. Hur lite som helst, men gör det. Prioritera inte bort all rörelse när det blir extra mycket att göra. Det finns så goda belägg för den positiva effekten på den psykiska hälsan, och inget slår en aldrig så liten promenad för att rensa tankarna och sinnet. Kan vara svårt att orka när det hopar sig, jag vet, men bara det allra minsta är bättre än ingenting alls. För mig i alla fall.
  4. Ta reda på din återhämtningstid och respektera den! Här är vi olika! En del, har jag märkt, återhämtar sig väldigt snabbt från en period fylld av arbete, andra behöver mer tid. Hur fungerar det för dig? Det har ju betydelse för hur du behöver planera din semester och fritid. Här är nog ett av mina viktigaste tips – det är viktigt att känna sig själv, fundera noga över hur jag själv mår bäst av att lägga upp min tid för återhämtning.
  5. När jag är ledig börjar jag dagen med att känna efter hur min energinivå är. Ofta väldigt handfast, på en skala mellan 1 och 10. Det finns tillfällen när det ger mig energi att göra saker (3 och uppåt), men det finns också tillfällen när det som behövs är total vila och återhämning av alla sinnen (1-2). Då tar jag hänsyn till det. Jag vet att kraven från omgivningen ibland förstås påverkar och måste påverka vad det finns eget utrymme för, men det är ändå bra att veta och förstå sig själv och sina reaktioner. Vad skulle du bäst behöva idag?

Nog för denna gång, förstår att detta är en typ av visdomsord som säkert fått några av er alldeles knottriga i upplevelsen av pretentiöst dravel, men eftersom en av de följande strategierna handlar om att inte vara så ängslig för vad andra tycker och tänker så skriver jag detta ändå. Kan det inspirera någon så räcker det för mig! Och som sagt, jag vill gärna ha era bästa tips också – skicka dem till mig i så fall så sammanställer jag till del 2 av denna betraktelse! Ingen av oss är bara medarbetare, person med patienterfarenhet eller närstående….de flesta av oss är allt samtidigt. Vi behöver hjälpas åt att må så bra vi kan, var och en utifrån sina förutsättningar och ibland med hjälp från våra medmänniskor. Hälsa för alla (”health for all”) är ju inte bara sjukvård och sjukvårdande insatser, det bygger på så mycket mer – det är livet! Trevlig helg! /Anna

181130 ”Gemensamt lärande”

Hej allihop! Nu är det fredag igen och min, Niklas Eklöfs, premiär som bloggare! Jag har nu varit en del av teamet i utredningen i en månad i rollen som utredningssekreterare och delge er lite intryck från den första tiden. När man är ny på ett jobb är det såklart mycket nytt att lära sig. Jag har deltagit i ett antal introduktionskurser om allt från juridiska konsekvensanalyser till word‑mallen för slutbetänkandet. Men just lärande har i allra högsta grad präglat den första månaden för mig i utredningen även på andra sätt. Förra veckan deltog Anna och jag på Riksföreningen för sällsynta diagnosers seminarium ”Gemensamt lärande”, något som Anna även nämnde i förra veckans blogg. Seminariet var en arena där olika aktörer kunde samlas för att tillsammans arbeta för att förbättra vården och omhändertagandet av en patientgrupp med olika och komplexa behov. Den här veckan deltog jag i en konferens anordnad av SKL som hette ”Lärandeforum för Patientkontrakt”. Det var en mycket bra anordnad konferens med stort deltagande från hela landet där deltagarna diskuterade möjligheter och utmaningar i införandet av patientkontrakt. I konferensen ingick också ett poster-vernissage över de olika implementeringsprojekten ute i landet, vilket såklart var otroligt inspirerande och tankeväckande. Patientkontrakten är en del av överenskommelsen om en patientmiljard mellan regeringen och SKL, och är också särskilt utpekat i våra kommittédirektiv. Redan i min tidigare roll som chef på E‑hälsomyndigheten funderade jag mycket på just lärande, och särskilt gemensamt lärande. Det utmynnade där till och med i en specifik tidrapporteringskod som hette just ”gemensamt lärande”. Syftet var att synliggöra och möjliggöra den så viktiga dialogen mellan myndigheten och andra berörda aktörer, gemensamma utmaningar kräver gemensamma lösningar. Efter en månad i utredningen kan jag nog också sammanfatta den första tiden med just – gemensamt lärande. bild Jag har under den första månaden varit med Anna på ett stort antal möten och dialoger med intressenter runt om i landet. Vi har fått bidra med information om utredningen, inspiration och stöd till förändring. I gengäld har vi fått se fantastiska och konkreta exempel på personcentrering och samverkan i praktiken genom våra besök i Örebro, Linköping, Finspång, Uppsala och alla andra ställen vi besökt. Jag har fått delta i spännande och givande dialoger med specialistsjuksköterskor, primärvårdspsykologer, statliga myndigheter, Riksförbundet för sällsynta diagnoser, SKL, region- och landstingsdirektörer, FoU-chefer, kommunalekonomer, utredningens expertgrupp, våra referensgrupper med professionsföreträdare och kommunchefer och många fler. Tack! Personcentrering är en central komponent i omställningen mot en god och nära vård, vilket präglat många av de samtal vi haft med er alla. På Myndigheten för vård- och omsorgsanalys heldag om personcentrering, där myndigheten presenterade en rapport och ett verktyg för just personcentrering, fick jag särskilt möjligheten att diskutera en intressant paradox med många av er. Att ett personcentrerat arbetssätt i vård och omsorg kommer kräva nationella regelverk och överenskommelser. Att vi tar oss an omställningen och utmaningen nationellt är ju inte minst viktigt ur perspektivet att en god och nära vård ska vara jämlik över landet. Men genom att diskutera de gemensamma utmaningarna tillsammans, genom att lyfta goda exempel för att visa lösningar som visat sig framgångsrika lokalt och regionalt och genom att bidra med våra olika erfarenheter från olika delar av systemet kan vi också arbeta fram gemensamma lösningar i samverkan. Samverkansfrågan är en av de två centrala frågeställningarna i de tilläggsdirektiv utredning fick i augusti, och också mitt primära fokusområde. I det konkreta arbetet har vi börjat kartlägga olika planverktyg i vård och omsorg och kolla specifikt på hur samverkan mellan, och inom, huvudmän kan förbättras. Även i ett personcentrerat arbetssätt kommer olika aktörer delta i olika delar av den individanpassade vårdprocessen. I arbetet för vi dialog med många olika aktörer och organisationer om framtidens gemensamma arbetssätt, gemensamma verktyg och gemensamma förutsättningar. Hittills har jag helt utan undantag mött ett mycket starkt engagemang från er alla! Förutom att det såklart gör oss i utredningen glada att vårt uppdrag engagerar är ert engagemang en av de viktigaste framgångsfaktorerna för den förändring vi arbetar för. Vi är många som behöver ändra synsätt, arbetssätt och förhållningssätt när vi tar oss an paradigmskiftet för en personcentrerad, god och nära vård. Det är också genom ert engagemang och era inspel som vi kan forma just de gemensamma lösningar och förändringar som vi har möjlighet att föreslå som resultat från utredningen när vi lämnar slutbetänkandet den 31 mars 2020. Anna brukar ibland påpeka att utredningen inte bara är en utredning, det är också en rörelse. Och är det inte exakt det som rörelsen faktiskt handlar om – gemensamt lärande? // Niklas

181123

Fredag igen, det är inte klokt vad fort veckorna går. Men det finns poänger med att det går fort i mörkertider tycker jag, snart är det dags att ställa ljusstakar i alla fönster och hänga upp stjärnor som glänser över sjö och strand – ja, jag gillar det julmysiga! Och vad har hänt sedan sist? Ja, den vanligaste frågan den senaste veckan har nog faktiskt varit ”Vad tycker du om remissvaren på ert senaste betänkande?”. Remisstiden gick ju ut i förra veckan och Socialdepartementet har tagit emot ett stort antal remissvar. Som vi hela tiden varit noga med att påminna om så är det just departementet som tar emot och bereder remissvaren, och sedan regeringen som beslutar vad i våra förslag man väljer att gå vidare med i proposition till riksdagen. Men självklart tar även vi del av remissvaren med stort intresse. Vi kan ju inte ändra i de förslag vi redan lagt och överlämnat till ansvarig minister, men vi kan få inspel till vårt fortsatta arbete som förstås är väldigt värdefulla! Två saker som vi hela tiden har lyft när det gäller hur förslagen tas vidare är att: 1) det är avgörande för att det ska bli en primärvårdsreform som gör skillnad att man tar större delen i våra förslag vidare. Självklart kan man vilja göra justeringar utifrån de inkomna remissvaren och politisk vilja, men ska det bli någon skillnad är det viktigt att förslagen hålls ihop som en helhet. Att primärvården får bli en stabil grund i hälso- och sjukvårdssystemet. Och 2) jag hoppas och tror på en snabb fortsatt process. Det är avgörande för medborgare och patienter att vi kan skapa en mer sammanhållen och personcentrerad vård. Det är avgörande för vårdens medarbetare, inte minst i primärvården, att vi får synliga förändringar så snabbt det är möjligt – därför hoppas jag att processen i den fortsatta beredningen kan få vara prioriterad och ske i bred politisk samsyn. För oss i utredningskansliet går ju arbetet nu vidare, mot nästa delbetänkande i juni 2019 och så småningom slutbetänkande i mars 2020. Konferens Hjärna tillsammans I våra åtaganden den här veckan vill jag särskilt lyfta tre tillfällen som känts extra meningsfulla och inspirerande att få vara med på. Ett är den stora samling mellan många aktörer i ett projekt gällande förvärvade hjärnskador, Hjärna tillsammans, som hade konferens i Aula Medica på Karolinska Institutet i veckan. Hela projektet syftar till att öka samverkan mellan olika inblandade aktörer, och allt utgående från och drivet av engagerade patienter och patientföreningar. Tack för inbjudan och stort grattis till det fina jobb som görs i projektet! Likaså är jag imponerad av arbetet inom projektet ”Gemensamt lärande” som Riksförbundet Sällsynta diagnoser arbetat med. I veckan hölls en lärande-konferens om detta, där vi fick förmånen att vara med. Ytterligare ett exempel där olika aktörer samlas för att förbättra vården och omhändertagandet av, och framför allt tillsammans med, en grupp patienter med omfattande och komplexa behov. Och så igår, när jag var inbjuden att få vara med på den kurs som universitetet i Lund har om Patientperspektiv och egenförmåga. Vi har tidigare från utredningens sida var med vid ett par tillfällen via webbinarier på kursen, men den här gången var jag med på plats vid ett kurstillfälle. Tack för möjligheten att få inspel på utredningens arbete, inte minst vad gäller vårt senaste tilläggsdirektiv om olika typer av patientplaner i vården. Vi diskuterade hur själva planen bara är ett verktyg, ett sätt att visa det som är poängen – hur samordningen mellan olika vårdinsatser ska göras och hur den samordningen byggs i partnerskap med patienten, med en personcentrerad utgångspunkt. Vi fick ta del av positiva erfarenheter, men också tveksamheter. Vi belyste att det som i mycket avgör hur bra en vårdplanering av något slag faktiskt blir är att alla i rummet har syftet klart för sig: hur kan vårdens olika aktörer samverka så insatsen blir samordnad ur patientens perspektiv? Det fanns dock exempel i gruppen på motsatsen. Från att tidigare ha haft en väl koordinerad insats från t ex avancerad hemsjukvård blev det efter en vårdplanering med många inblandade en känsla för patienten av att alla hade talat om precis vad just de skulle göra och stå för, uppdragen hade fördelats, och i slutändan upplevdes vårdens olika aktörer ha givit patienten i uppgift att samordna samtliga övrigas insatser. I och för sig en samordning, men mer ur vårdens perspektiv! Ett möte som skulle syfta till att samordna och koordinera insatserna i en plan hade istället resulterat i en ökad fragmentisering och förvirring ur patientens perspektiv. Tänkvärt!! Med dessa erfarenheter rikare från veckan som gått önskar jag alla en fin novemberhelg, tänd ljus, värm varandra och njut av solen om den tillfälligtvis skulle titta fram! /Anna

181116 ”Det är kombinationen som räknas”

Sitter i skrivande stund på flyget hem från två intensiva men mycket roliga och nyttiga dygn i Piteå och Luleå. Och taxichauffören som körde oss ut till Luleå Kallax flygplats lyckades faktiskt – helt ovetandes – sammanfatta hela denna intensiva vecka i sin slutsats om olika professioner i vården – ”det är kombinationen som räknas”. På Cederkliniken i Piteå fick vi i onsdags en mycket intressant genomgång av hur man på olika sätt arbetade strukturerat med teambaserat förändringsarbete inom olika delar av vårdcentralens breda verksamhet. Bl.a. har man de senaste åren med detta angreppssätt lagt om hur man arbetar med såväl sjukskrivningsprocessen som patienter med psykisk ohälsa. För patienter med psykisk ohälsa arbetar man nu med en lågtröskelmodell där man varje måndag håller kostnadsfria informationsträffar, öppna för alla som vill. Där får man bl.a. information och egenvårdsråd kopplat till t.ex. stress, sömnsvårigheter, nedstämdhet och oro/ångest. För dem som bedöms ha behov bokas rådgivande samtal med terapeuter (kan t.ex. röra sorg, akut kris, fråga om sjukskrivning kopplad till psykisk ohälsa), och vid behov kan man också snabbt koppla på ett team-möte tillsammans med läkare i anslutning till sådant samtal (om denna modell kan man läsa på deras hemsida: http://www.ptj.se/cederkliniken/psykisk-ohalsa/ ). Liksom i t.ex. Alaska (som man kan läsa om i bilagan om interprofessionella arbetssätt i vårt andra delbetänkande) så sitter också medarbetarna på Cederkliniken i öppna kontorslandskap, och även om det från början var p.g.a. utrymmesskäl så utryckte man nu att närheten till övriga kollegor var ”det absolut bästa med verksamheten”. Det upplevdes också som mycket positivt för och av studenter på VFU och praktik, samt AT- och ST-läkare. bild1 Foto: besök på Cederkliniken i Piteå Betydelsen av kombinationen av olika kompetenser och professioner återkom också under torsdagen när vi deltog på lärardagar för Sveriges samtliga fysioterapiutbildningar, vilka i år ägde rum i Luleå. Deltagare lyfte fram erfarenheter av hur betydelsefullt det var att arbeta i team där olika professioner bidrag med sina respektive kompetenser på ett sådant sätt att 1+1 blev 3, men även av goda erfarenheter av samarbete mellan olika institutioner på Luleå tekniska universitetet som verkligen bidragit till att driva forskningen framåt. Behovet av en kombination av ändringar i författningar på statlig nivå och beslut och förändringar på huvudmannanivå tillsammans med verksamhetsnära utvecklingsarbete och ett uthålligt arbete med kulturförändringar på alla nivåer, är också frågor som varit närvarande såväl vid redan nämnda besök som i våra dialoger med Piteå Närsjukvårdsområde och DLF och SFAM i Norrbotten. Alla dessa dialoger under våra två dygn i Piteå och Luleå har som vanligt bidragit med värdefulla tankar och ny inspiration som vi tar med oss i det vidare arbetet! bild2 Foto: Luleå by night Men att det är kombinationen som räknas är faktiskt också i högsta grad relevant för det vi ägnade oss åt i början av veckan, nämligen interna planeringsdagar för sekretariatet samt möte med utredningens experter och sakkunniga. Experter och sakkunniga till utredningar tillsätts som bekant av regeringen, och i vårt fall har vi fått en grupp med bl.a. representanter från olika enheter på Socialdepartementet, Utbildningsdepartementet och Finansdepartementet, men även med företrädare för SKL, Socialstyrelsen, eHälsomyndigheten samt en patientrepresentant, en allmänläkare och en distriktsköterska. Som ni hör så representerar de en rad olika kunskapsområden och perspektiv, och den kombinationen har vi stor nytta av när vi som i tisdags diskuterar inriktning och angreppssätt på olika delar av vårt arbete. Det samma gäller naturligtvis även för utredningens egna sekretariat. Som flera av er vet är vi ju också en mix av olika professioner och kompetenser och det är både viktigt och roligt att få samlas för planeringsdagar där vi har högt i tak och får möjlighet att ”provtänka” och hjälpa varandra att se ur olika perspektiv för att sedan kunna ta nya steg framåt i utredningsarbetet. Och i slutändan är det ju faktiskt också just det som ni alla på olika håll runtom i landet hjälper oss med, utifrån era olika perspektiv och erfarenheter. Det är kombinationen som räknas! Trevlig helg! /Louise

181109 Från toppmöte i Oslo till en eftermiddag i Finspång

Så är vi tillbaka från höstlovstider och kanske någon eller några extra dagar ledigt för en del av er. Jag hör ju till dem som uppskattar det vilsamma i hösten, kan tycka att den är skönt befriad från alla högt haussade förväntningar på fantastiskt väder, upplevelser och initiativ – hösten mer bara är. Fram till julstöket börjar förstås. Då stiger förväntningarna igen…nåja, så länge man kan få tända några ljus, baka scones, betvinga novembermörkret på sitt eget sätt kan det vara ok. Av olika tekniska skäl blev det ingen blogg utlagd förra veckan, så här kommer i efterhand en sammanfattning av våra senaste veckor. Just nu känns det som utredningen avverkat internationella engagemang i en strid ström – som ni vet sa vi redan från början att ni inte kommer att hitta oss på kongresser, mässor och konferenser bara presenterandes vad vi tycker och tror. Utan framför allt i interaktiva dialoger och i de sammanhang där vi behöver vara för att få fram ett gediget underlag, kunna göra rätt avvägningar mellan olika aktörers intressen, för att presentera förslag som både är kloka, adekvata och begripliga för alla inblandade. Men – visst är omvärldsbevakning en viktig del i det, och också möjligheten att stöta och blöta våra tankar om behovet av förändrade sjukvårdssystem i framtiden med andra länders liknande ansträngningar. Därför var Louise resa till Södra Karelen med hälso- och sjukvårdsdirektörsgruppen viktig (se bloggen 181019), vår möjlighet att få vara med i Kazakstan i samband med antagandet av Astana-deklarationen (se bloggen 181026) och förra veckan mitt deltagande i Oslo på Northern Future Forum viktiga tillfällen och mycket givande! Northern Future Forum är ett återkommande informellt möte mellan statsministrar, ministrar, företagsledare och experter från nio länder; Danmark, Finland, Estland, Island, Lettland, Litauen, Norge, Sverige och Storbritannien. Syftet är att stärka samverkan och identifiera områden för samarbete mellan de ingående länderna. Årets möte ägde rum i Oslo i anslutning till Nordiska ministerrådets möte, och varje land representerades, förutom ministernivån, av tre experter. Temat för årets möte var Health Technology, och som Norges statsminister Erna Solberg beskrev det i sitt inledningstal, ”…to explore how this technology can be used to build more patient centered heath care systems.” (https://www.regjeringen.no/en/aktuelt/opening-of-northern-future-forum/id2617375/). I den svenska delegationen ingick, tillsammans med barn- äldre- och jämställdhetsminister Lena Hallengren (som ersättare för statsministern till följd av det inrikespolitiska läget), de tre utvalda experterna Ole-Petter Ottersen, Karolinska Institutet, Suzanne Håkansson, AstraZeneca och jag. Mötet inleddes i plenum med ovan nämnda tal av Erna Solberg samt tal av Storbritanniens primärminister Theresa May och sedan hölls diskussioner i tre mindre sessioner, mellan deltagande ministrar och experter. Därefter avslutade mötet i plenum igen, då de tre sessionerna avrapporterades och samtliga nio ministrar fick möjlighet att ge sina reflektioner. bild1 Det var ett spännande tillfälle att få vara med om på många sätt som ni säkert inser! Även om formen förstås var lite speciell var det intressant att upptäcka att vi i de mindre gruppdiskussionerna, på den korta tid som gavs, ändå kunde delge varandra tankar och synpunkter på ett sätt som kändes berikande. Det gav viktiga insikter, både gällande fortsatt samverkan och gemensamma utmaningar, men också framtida kontakter att utbyta erfarenheter med. Min roll personligen var också, ärofyllt nog, att vara rapportör från den session där jag deltog, den som rubricerats ”Patient´s needs as the starting point – Alligning technology development with the needs of patients.”Diskussionen i vår grupp kom bland annat att beröra det som blivit en viktig fråga för mig och utredningen; hur kan vi använda nya tekniska lösningar inte bara till att göra det lättare för de som redan har det lätt vad gäller tillgång till hälso- och sjukvård, utan på ett särskilt och medvetet inkluderande sätt? Underlättande för alla, därigenom främjande målet hälsa för alla – Health for All. Jag kände att jag fick god möjlighet att komma fram med det budskapet även i det här viktiga sammanhanget, och det kändes förstås väldigt bra! Min avslutande sammanfattning av vår session kan i sin helhet läsas här på vår hemsida, se längst ner i vänsterlisten (länk). bild2 Denna vecka har vi bland annat träffat vår referensgrupp med professionsorganisationerna, fått möjlighet att besöka Psykologförbundets nätverksmöte för psykologer verksamma i primärvården, deltagit i en workshop anordnad av Socialstyrelsen och UKÄ gällande regeringsuppdraget om framtidens vårdkompetenser, medverkat vid en dag om specialistsjuksköterskans roll i hemsjukvården tillsammans med Dagens Medicin och Mälardalens högskola, besökt Närsjukvården i Finspång och fått ta del av deras långtgående och inspirerande samverkan mellan region och kommun, medverkat vid Stockholms allmänläkardagar, besökt region Uppsala för medverkan vid politiskt samråd mellan region och kommuner – alla dessa möten och inspel som är en helt avgörande del i underlagen för vårt arbete. Tack till alla som engagerar sig och vill bidra! I eftermiddag ser jag fram mot Vårdgalan hos Vårdförbundet, och inspirerande föreläsningar och möten även där! Önskar nu alla en fin hösthelg, med många tända ljus att lysa upp novembermörkret! Trevlig helg! /Anna

181026 Astana, Kazakstan – Global Conference on Primary Health Care

(This is not a moment, it is a movement!)

Sitter i skrivandes stund med fyra timmars tidsskillnad mot er på ett hotellrum i Astana, Kazakstan. Vi får säkert skäl till att återkomma till den här konferensen även senare, men just nu får ni del av några av våra intryck så långt. Varför är vi -Anna och Louise- då här? Jo, här pågår just nu en Global konferens om primärvård, arrangerad av WHO, Unicef och Kazakstan, och utredningen har dels fått förmånen att ingå i den svenska delegationen till denna WHO-konferens och dels fått en egen inbjudan att delta. Konferensens syfte är att anta Astana-deklarationen. Syftet är också att högtidlighålla 40-årsjubileumet av Alma Ata-deklarationen från 1978. Då samlades världens länder i Alma Ata, också det i Kazakstan, och antog den ambitiösa och visionära deklaration som framhöll primärvårdens centrala roll för att uppnå hälsa för alla. Deklarationen innehöll bl.a. skrivningar om vad primärvård är, och fastslog att: “All governments should formulate national policies, strategies and plans of action to launch and sustain primary health care as part of a comprehensive national health system and in coordination with other sectors. To this end, it will be necessary to exercise political will, to mobilize the country’s resources and to use available external resources rationally.” (Alma Ata-deklarationen i sin helhet hittar ni här: http://www.who.int/publications/almaata_declaration_en.pdf ) Deklarationen har fått betydelse för synen på, och utformningen av världens hälso- och sjukvårdssystem, och har fram till idag varit en ledstjärna för värdens nationer att följa. Och nu har världens länder alltså samlats igen, för att ta arvet från Alma-Ata vidare. Astana-deklarationen, som antogs under högtidliga former under gårdagen, gör just det samtidigt som den tar avstamp i dagens kontext, behov och utmaningar. Över 1200 experter från 120 länder har varit involverande i dess framtagande. Astanadeklarationen innebär därmed en förnyelse av länders åtaganden i den föregående deklarationen, samt i Agenda 2030 och de globala målen för hållbar utveckling, med syfte att uppnå hälsa för alla. Såklart stort att få vara med på plats vid ett så historiskt tillfälle! Att den svenska delegationen leds av statsrådet Annika Strandhäll visar dessutom på den politiska vikt som tillskrivs arbetet med att stärka primärvården och uppnå en modern, jämlik, tillgänglig och effektiv hälso- och sjukvård – en god och nära vård. Ni kan läsa mer om konferensen och ta del av bakgrundsmaterial samt Astana-deklarationen i sin helhet via länken: http://www.who.int/primary-health/conference-phc bild1 Bild: professor Rifat Atun, Harvard University De två dagarna här är fyllda av spännande presentationer, diskussioner och möten. Eftersom vi är mitt i alla intryck och fortfarande kvar här är det svårt att göra någon mer övergripande sammanfattning just nu, men vi tänker ändå delge er några korta nedslag i sådant som gjort intryck på oss så långt: Bland det som berört mest finns den starka och modiga patientberättelsen av Yana Panfilova från Ukraina, en ung hiv-positiv kvinna som berättade om sin uppväxt, sina upplevelser och sina frågor och funderingar i kontakten med hälso- och sjukvården (läs mer om hennes historia här: http://www.euro.who.int/en/health-topics/communicable-diseases/hivaids/multimedia/from-fear-to-fearless-activism-yana-panfilovas-story ). Tyvärr hann hon till följd av tidsbrist, och faktiskt för att andra föreläsare pratat längre än planerat, inte med hela sin berättelse. Många av oss i auditoriet fick oss en tankeställare över hur detta hanterades i stunden, och ännu en av dessa påminnelser om att patientdelaktighet på riktigt aldrig kan vara att bjuda in men inte inkludera, att ökad personcentrering om man menar allvar handlar om att förändra traditionella maktstrukturer och vara beredd att lyssna med öppet sinne och stor lyhördhet på de hälso- och sjukvårdssystemet är till för. Hon fick dagens varmaste applåder från auditoriet, och vi kan lova att vi i den svenska delegationen visade vårt stöd för henne tydligt! bild2 Bild: Yana Panfilova En annan stark berättelse kom från Ruth Tarr, health care assistent på landsbygden i Liberia. Hennes berättelse om hur hon rekryterats i den by där hon bodde och det samhälle hon nu arbetade i, vad det betydde för henne att få den utbildning hon fått, och hur den fått henne att vilja studera vidare för att så småningom nå sin dröm att bli sjuksköterska säger något om hur förståelsen för, och viljan, att arbeta i hälso- och sjukvården skapas. Den där starka drivkraften att göra skillnad för människor. Blir alltid lika berörd, vare sig det handlar om alla ni och vi som arbetar under våra förhållandevis goda förhållanden eller de som utför arbete med vare sig tillräckliga resurser eller förutsättningar men ändå brinner så för att göra gott. Vi vill också särskilt lyfta inslaget av unga under hela konferensen, och hur dessa representanter genomgående betonar det som vi också pratat mycket om i utredningen – i utformningen av framtidens sjukvård måste de unga, vår framtid, inkluderas och finnas med på alla nivåer. I det praktiska arbetet, men också i beslutsfattande och på policynivå. Ni är vår framtid! Under gårdagen hölls även en prisceremoni till minne av Alma-Ata deklarationen, där en av de mer aktiva i det arbetet, Toregeldy Shramanov (dåvarande hälsominister i Kazakstan) fick motta medalj och blommor för sina insatser. Han betonade i sitt tacktal inte minst den politiska vilja och det politiska mod som fanns vid instiftandet av den förra deklarationen, och som måste finnas med även idag för att vi ska nå målen om hälsa för alla människor i världen. bild3 Bild: Toregeldy Shramanov (hälsominister i Kazakstan då Alm Ata-deklarationen antogs) mottar pris. Avslutningsvis ansluter vi till Dr. Tedros Adhanom Ghebreyesus, WHO:s generaldirektör, tal i samband med antagandet av deklarationen igår. Apropå primärvården som basen i hälso- och sjukvårdssystemet och behovet av att gå vidare från Alma-Ata-deklarationen och mot nya målsättningar utifrån den nu antagna Astanadeklarationen och den fortsatta satsningen på världens primärvård konstaterade han att: This is not a moment, it is a movement! Trevlig helg tillönskas alla! /Anna & Louise bild4

181019 Simulera mera!

Tid för reflektion. Det känns ofta som en lyxvara. Både på det personliga och professionella planet. Tiden rusar iväg, vi springer på i våra hamsterhjul och tenderar ofta att fastna i att (tvingas) reagera på saker som kommer i vår väg istället för att proaktivt fundera över hur vi vill hantera olika frågor. Men ibland får man hjälp att hitta de där tillfällena. Ett fint sådant tillfälle fick vi i tisdags vid vårt besök på Esther Sim lab på Metodikum, Region Jönköpings läns centrum för klinisk träning och medicinsk simulering. Där fick vi nämligen vara med om en simulering av en vårdplanering för en samordnad individuell plan (SIP). Dvs ett tillfälle när olika berörda aktörer, i detta fall en patientrepresentant tillsammans med vårdplanerare från regionen, samt arbetsterapeut, distriktssköterska och handläggare från kommunen, samlades för att gemensamt simulera en sådan vårdplanering. Detta är något som man börjat öva på Esther Sim lab i samband med införandet av den nya lagen om samverkan vid utskrivning från sluten vård i januari i år. Som Marcus Lidin utryckte det så handlar det om att ”agera sig in i nytt tänkande”. Och att undvika fallgropen att samverka ”mellan personal” istället för tillsammans med patienten. Vid övningen deltar alltså yrkesverksamma personer som ”spelar sig själva” samt en patientrepresentant från ”levande bibliotek” (läs mer om levande bibliotek här: https://plus.rjl.se/index.jsf?nodeId=44778&nodeType=13 ). Inledningsvis berättade Henrik, patienten, om sin hälsosituation samt skälet till att han varit på sjukhus och nu hade behov av en vårdplanering för att få en SIP. Därefter tog själva simuleringen vid där de olika vårdprofessionerna samlades ”hemma hos Henrik” för att diskutera vilka olika behov av insatser från hälso- och sjukvård respektive socialtjänst som Henrik hade behov av för att klara vardagen i form av t.ex. trappor till lägenheten, matinköp, toalettbesök och tvätt. bild Bild: simulering av vårdplanering för samordnad individuell plan (SIP). Ni kan läsa mer om vårt besök i Jönköping och simuleringen här: https://www.rjl.se/om-oss/pressrum/nyheter/Nyheter-fran-regionen/regeringens-vardutredare-foljde-simulering-av-vardplanering-i-region-jonkopings-lan Efter genomförd övning blev det tid för gemensam reflektion kring den nyss genomförda simuleringen och detta gjordes i förhållande till på förhand definierade läromål såsom t.ex. att ”planen ska utgå från patientens behov” och ”det ska tydligt framgå vem som gör vad och när i planen”. Värdet av att kunna öva i en trygg och tillåtande miljö, med direkt återkoppling och möjlighet till gemensam reflektion, blev för oss väldigt tydligt. T.ex. reflekterade deltagarna gemensamt efteråt kring behovet av att ha en gemensam förförståelse av hur mötet var upplagt, vilka frågor som skulle diskuteras och vad det skulle utmynna i (samt vad som fick i hanteras i nästa steg), både för patienten och för de olika deltagande professionerna. Från patienten sida lyftes också att det inte alltid som patient var helt lätt att veta vad de olika deltagarna egentligen hade för olika roller. Något som det är förhållandevis enkelt att åtgärda. Dvs OM man faktiskt fått tillfälle att ”få syn på problemet” och gemensamt komma fram till hur man ska arbeta för att säkerställa att patienten har tillräckligt med kunskap om detta för att känna sig trygg och kunna vara delaktig i planeringen på ett fullgott sätt. Att systematiskt och strukturerat simulera och träna på denna typ av ”icke-tekniska” färdigheter är dock inte helt vanligt. Och – så långt vi i utredningen hitintills hunnit sondera – framförallt inte för öppen vården (men har ni fler goda exempel så hör väldigt gärna av er till oss!) och för redan yrkesverksamma personer. Därför var det extra roligt att få ta del av detta exempel, så tack igen för att vi fick delta som observatörer! I Jönköping hann utredningen också medverka på årets ST-dagar i allmänmedicin, där vi möttes av stort engagemang och framåtanda. Härligt! Därifrån bar det sedan vidare till Finland där jag nu avslutar veckan med studiebesök, tillsammans med hälso- och sjukvårdsdirektörsnätverket, i Södra Karelen. Mycket spännande både att få uppdatera oss om den planerade finska landskapsreformen samt att få höra mer om arbetet just här i regionen där flera kommuner sedan 2010 gått samman i en ”samkommun” för att gemensamt tillhandahålla hälso- och sjukvårds- och sociala tjänster (mer info på: http://www.eksote.fi/sites/eng/Sivut/default.aspx). Slående är bl.a. hur tydligt man, med uthållighet, jobbat utifrån en gemensam vision och steg för steg utvecklat arbetet. Även om kontexten delvis är annorlunda känns tankegångarna bakom satsningar på t.ex. olika mobila team, akutbilar, att flytta mer vård hem till patienterna och att på ett alltmer strukturerat sätt försöka integrera data och använda sig av detta i verksamhetsutvecklingen väldigt bekanta. Efter en sådan här vecka är det självsagt många nya intryck och idéer som man behöver få lite tid att smälta och reflektera över. Så jag hoppas att denna helg ger oss alla lite välbehövligt utrymme för just sådan reflektion. Trevlig helg! /Louise

181012 Donationsveckan är nu!

Det är fantastiskt att få sådant gensvar på bloggen som vi får. Uppenbart är det många som tar del av våra tankar och funderingar om stort och smått, ibland om utredningens innehåll och uppdrag, ofta om alla möten och dialoger vi har, goda exempel vi får till oss, ibland (Louise förtjänst) statsvetenskaplig folkbildning. Utredningen har ju i enlighet med direktiven det lite ovanliga uppdraget att faktiskt ha två syften – dels att vara en alldeles vanlig statlig utredning. Men också uppdraget att stödja landsting, kommuner, statliga myndigheter, ”och andra aktörer” i genomförandet av de stora förändringar, den omställning, som hälso- och sjukvård och omsorg står inför. I det arbetet är bloggen ett av våra verktyg. Det som fortfarande gör det så roligt att arbeta med utredningen är det enorma engagemang som ni alla visar, och som yttrar sig i inbjudningar, mötestillfällen men också inskickat material från föreningar, förbund, organisationer och enskilda personer med erfarenhet av vård och omsorg som medborgare och/eller medarbetare. Utan er alla är vi inget! Bloggen är också en möjlighet och ett utrymme för oss att lyfta viktiga frågor, sådant som vi brinner för och ser som viktigt. Den här veckan går det för mig inte att låta bli att använda det utrymmet till att lyfta donationsveckans budskap. Befolkningen har en god donationsvilja enligt många undersökningar, men bara två av tio har anmält sin donationsvilja till Socialstyrelsens donationsregister. Det finns flera skäl till att det är viktigt att göra sin vilja känd, och ett bra sätt är just att anmäla sig till registret. Det ligger ofta mycket tankemöda, uppriktig vilja och en önskan om att kunna bidra bakom beslutet att donera sina organ. Det är därför så viktigt att den inställning man har och det val man gjort faktiskt också är möjligt för andra att ta del av om en sådan situation skulle uppstå. Det är förstås också ett väldigt finns sätt att underlätta för närstående om en sådan situation skulle uppkomma, att faktiskt ha varit tydlig med att meddela sitt beslut i frågan. Och sedan det självklara – att få möjlighet att bidra till att en annan (ofta flera) människor räddas till livet när man själv inte längre har behovet av de livsbärande organ man fått bruka. bild Så skälen är många och goda. Och viktigt att komma ihåg; tänk inte att inte duger mina organ eller vävnader, jag är för gammal, har haft sjukdomar, blir det till någon nytta? Den bedömningen görs av vården om och när det blir aktuellt. Att till exempel donera sina hornhinnor är något de allra flesta människor kan göra, oavsett ålder eller tidigare sjukdomar. Så ta steget och anmäl dig, länk till all information och anmälan finns här: https://www.socialstyrelsen.se/donationsregistret Jag förstår att jag för många slår in öppna dörrar. Många av er som läser detta har förstås redan anmält er. Men jag tänker själv ta det ett steg längre i år. Min målsättning är att få fem personer som ännu inte uttryckt sin vilja att göra det genom en anmälan till registret. Genom att prata och informera. Genom att lyfta frågan. Och genom det här blogginlägget! Hoppas ni vill göra lika! Donationsvecka är alla veckor för mig, som länge och i olika sammanhang arbetat med denna viktiga fråga, men alldeles särskilt förstås den här veckan! Nu avslutningsvis till någonting helt annat – vi har en ny medarbetare på väg in i utredningens kansli. Som ni vet har vi olika bemanning vårt kansli i olika faser av utredningen, och den 22/10 välkomnar vi Niklas Eklöf som en av utredningens sekreterare. Läs mer om Niklas (och oss andra) och vad han tänker om att arbeta med utredningen här på hemsidan under rubriken ” Om oss som arbetar i utredningen” (http://www.sou.gov.se/godochnaravard/om-oss-som-arbetar-i-utredningen/ ) Med detta önskar jag alla en varm och solig oktoberhelg med gott om tid för återhämning och vila – och som alltid en särskild och varm tanke till er som har en jobbhelg framför er! /Anna

181005 Vaffö vaffö vaffödådå (Eller vikten av att prata om varför vi gör saker)?

Under den gångna veckan har olika medier återigen påmint mig om att när olika initiativ introduceras i svensk hälso- och sjukvårdsdebatt så presenteras de inte helt sällan som att dessa ska ”avlasta” den ena eller den andra. Det kan t.ex. vara en när- eller lättakut som sägs ”avlasta” den vanliga akuten eller en mottagning ledd av en viss profession som förväntas ”avlasta” trycket på en annan professions mottagningstider. Snälla, snälla, snälla kan vi inte komma överens om att sluta med detta otyg?! Kan vi inte hjälpas åt att sluta använda ordet ”avlasta” i dessa sammanhang. För låt oss påminna oss om vad detta ord betyder (och ja, ledsen men nu kommer jag dragande med ordboken igen…vi tycker ju som sagt att ord är lite viktiga). SAOB: befria (ngn eller ngt) från last eller börda NE: låta slippa en del av en betungande uppgift Inte är det vad vi vill förmedla till våra medborgare, patienter och medarbetare? Att patienterna är ”en börda” som vi befriar en vårdentitet eller vårdprofession ifrån? En börda som vi istället lägger på någon annan? Det signalerar ju att vi introducerar dessa nya initiativ för att lätta på bördan för en entitet eller profession. Inte för att vi tror att det är bra för patienten och därmed för hela systemet (vilket såklart inkluderar dess medarbetare). Missförstå mig rätt, jag tror nu inte att det faktiskt är avsikten. Jag tror att man i de allra flesta fall faktiskt har både patient och medarbetares bästa för ögonen när man utvecklar nya initiativ. Men det här lilla ordet har liksom fått fäste i debatten och används nog av många av oss utan att vi riktigt funderar på vad det insinuerar. För om vi tänker efter, inte är det så att vi tror att det bästa för alla de patienter som idag sitter och väntar i timvis på olika akutmottagningar är att just bli omhändertagna på akuten? Eller att vi bryr oss mer om personalen på akutmottagningen än på lätt-/närakuten? Skälet till att vi försöker styra patienter till andra vårdnivåer och inrättningar är ju att vi tror att de kan få bättre vård, vård på rätt nivå, just där. Och att de patienter som faktiskt är i behov av akutmottagningens hjälp också kommer att få bättre hjälp om trycket på akutmottagningen minskar. Någon kanske tycker att det är löjligt att hänga upp sig på sådana här saker, men tänk själva hur ni skulle reagera om ni var den part som förväntas ”avlasta” någon annan del av systemet? Skulle ni känna er sådär jättemotiverade att ta er an en ny uppgift om det presenterades som att syftet med det hela var att ”avlasta” någon annan? Eller hade det känts mer meningsfullt om det presenterades som att den nya uppgiften tillkom utifrån ett behov av att skapa bättre och effektivare vård för patienterna, och därigenom i slutändan också bättre arbetsmiljö för medarbetarna? bild Den lilla frågan för oss också osökt över på det generella behovet av att vi – och det gäller nog faktiskt alla, överallt ­– blir bättre på att tala om VARFÖR vi gör saker, eller vill få andra att göra saker. Åtminstone om vi är intresserade av att få folk runtomkring oss att göra det vi vill att de ska göra… Det är ganska grundläggande mänsklig psykologi. Om jag t.ex. får veta att det varit en olycka framför oss och att det är därför mitt tåg har blivit försenat så ligger det betydligt närmare till hands för mig att acceptera och känna förståelse för situationen än om jag inte får någon information om vad det är som händer. Motsvarande resonemang kan föras över till jobbsituationer. Om jag t.ex. får förklarat för mig att min arbetsplats har identifierat ett behov av att slå ihop två enheter till en, pga. skäl X, Y och Z, och jag bjuds in till dialog om detta- verklig dialog, till skillnad från ett informationsmöte där jag ställs inför fullbordat faktum – får möjlighet att ställa frågor och vara med och påverka utformningen, definiera hur vi ska tillsammans ska jobba för att nå gemensamma mål, då är chansen ganska stor att jag kommer vara en konstruktiv medarbetare i den processen. Även om jag inte nödvändigtvis gillar precis allt med den. Tyvärr får vi dock ganska ofta höra från er som jobbar på våra vårdinrättningar runtom i landet att ni upplever att ny lagstiftning, nya rutiner och processer ofta ramlar ner i er vardag med minimal information om vad som är bakgrunden till och syftet med dem, och med minimala tidsmarginaler för att lära sig om, få ställa frågor, pröva och påverka den lokala utformningen. Bevisligen måste vi fundera mer på hur vi säkerställer att relevant information om varför vi gör olika saker når ut till alla delar av våra organisationer, hur vi får berörda medarbetare att känna sig delaktiga i förändringsarbete och därigenom också nyttiggör deras drivkraft att göra gott för patienterna på bästa sätt! Önskar er en fin hösthelg! /Louise

180928 Allt är inte enkelt – och ska inte heller vara det

Hösten är här! Efter förra helgen känns det, åtminstone på de platser där jag vistats geografiskt (och de är rätt många), som att det är dags att plocka fram både höstjackan, handskarna och halsduken. Vi har haft en fin start på arbetet i utredningen efter sommaren, och vi är ju också på väg att bemanna om en del i kansliet, som ni vet. När vi nu går in i nästa fas i vårt arbete, efter att vi levererat vårt förslag till primärvårdsreform, behöver vi nya kompetenser och personer på plats i arbete. Louise finns kvar som huvudsekreterare, Malin som jurist och jag i min roll, men inom kort kommer vi att presentera vilka ytterligare vi får med oss på den fortsatta resan. Spännande! Vi har haft ett stort antal dialoger redan även i höst, och ibland svindlar tanken nästan när jag tänker på hur många människor vi möter och hur fantastiskt många bra medskick, frågor och inspel vi får från olika håll. Just nu en del inför att många är på väg att besvara remissen på Primärvårdsreformen till Socialdepartementet, men också gällande de delar vi nu går ännu djupare in på; definitionerna av öppen och sluten vård, samverkan mellan huvudmännen och inte minst det spännande senaste tilläggsdirektivet; att undersöka hur vi kan förbättra förutsättningarna, utifrån tidigare erfarenheter med SIPar, vårdplaner och patientkontrakt, för att samordna vårdinsatser för patienter och brukare i alla åldrar med omfattande och komplexa vårdbehov. Vi kommer ju också att fördjupa arbetet vad gäller forskning- och utbildningsfrågor, och glädjande nog får vi just nu många inbjudningar från universitet, högskolor och lärosäten som vill förstå, förbereda sig för och bidra till omställningen av svensk hälso- och sjukvård och omsorg. De senaste två veckorna har vi (bland andra!) träffat tre av våra referensgrupper, patient/brukare, professionerna och hälso- och sjukvårdsdirektörerna (våra politiker har haft lite annat för sig, de står i tur nästa vecka), lokala sjukvårdsstyrelser i SLL, ALF-kansliets styrgrupp, medverkat på Nationella Patientsäkerhetskonferensen, deltagit i Röntgenveckan i Örebro, träffat HR-direktörsnätverket på SKL, Nationella Psykiatrinätverket, företrädare för Inera, samverkat med utredningen Framtidens socialtjänst, besökt länsgemensamledning i samverkan med politiska ledningar, tjänstemän och verksamhetsföreträdare i Kalmar, pratat på en Hjärtfrukost, medverkat vid en inspirationsdag för medarbetarna på Myndigheten för vård- och omsorgsanalys, träffat medarbetare inom Aleris, och alldeles nyss fått inspirera medarbetare i Gävleborg i deras omställningsarbete. Om man räknar på det – vi når många människor och det är som jag ser det enda sättet att faktiskt få den snöboll som är igång att fortsätta rulla! Och man kan tycka att det skulle räcka. Men – när jag kom förbi min egen barndomsyrkesklinik igår (ni vet, den arbetsplats där man tog sina första stapplande kliniska steg har en särskild plats i ens hjärta!) och ser att just samma dag är det en klinikdag på temat ”Teamets betydelse för en personcentrerad vård” då går det ju inte att hålla sig borta. Jag kan inte låta bli. Visa mig en sådan inbjudan och jag kommer att vara där. Det var också vad som snabbt hände – jag hade tack och lov en lucka och kunde bestämma mig för att vara med. Så där fick jag höra ett antal interprofessionella team berätta om sina projekt inom förmaksflimmer, hjärtsvikt, donation och nya arbetssätt för den urgamla institutionen ”ronden”. Bra inspel till utredningen och också roligt att se hur man inom den traditionella akutsjukvården kan aktivt förbereda sig för framtidens hälso-sjukvård- och omsorgssystem och de krav på samverkan med andra aktörer som kommer att vara nödvändiga för att motsvara patienternas förväntningar på en sammanhållen vård! Men också förstås om svårigheterna att få alla med på tåget, att i det vardagliga slitet också orka driva systematiskt förbättringsarbete. Och visst tänkte jag någon gång under eftermiddagen tanken att det här pratade vi om redan när jag var ST-läkare. Och när jag var ansvarig för mottagningen. Och när jag var verksamhetschef. MEN – jag vet också att det går att förändra, i små steg och lite åt gången. Det är svårt och kräver uthållighet för att ändra invanda mönster, maktstrukturer, kultur, det kräver uthållighet, mod och engagemang från många engagerade medarbetare under lång tid. Det kräver också att vi som vet och tror på att framtidens hälso- och sjukvård bygger man tillsammans, i samverkan, personcentrerat och teambaserat står på oss. Inspirerar och stöttar varandra. Vågar prova. Väljer att illustrera detta med en bild från professor Mirella Minkman, Tilburg University, Holland, som jag hade förmånen att få träffa och tala tillsammans med på Nationella Patientsäkerhetskonferensen. bild Hon beskrev den ökade komplexitet som arbete i samverkan innebär, och påtalade också att för oss som vanligen är lärda att och har en önskan att förenkla allting i tillvaron är detta en utmaning. Att arbeta i samverkan ökar komplexiteten. Det kräver nya sätt att organisera, över traditionella gränser och huskroppar, nya sätt att vara medarbetare och inte minst, ställer helt nya krav på lednings- och styrningsfunktioner. Visst är det spännande? Får säkert anledning att återkomma till detta många gånger även framöver! Ha nu en fin och vilsam helg alla! /Anna

180921 Missa inte möjligheten med remissen!

Det här med kommunikation är som bekant inte alltid helt lätt. Det som verkar självklart ur den enes perspektiv kan framstå som otroligt långsökt för någon annan, samma begrepp kan ha olika innebörd för olika användare och vi utgår från våra egna kontexter och erfarenheter såväl när vi formulerar oss själva som när vi tolkar andras formuleringar. Men vi har ju olika erfarenheter och kontexter och därmed är det inte så värst förvånande att vi ofta kommunicerar förbi varandra. Så även vad gäller remisser. Här är det på sin plats – framför allt när det vi rör oss inom hälso- och sjukvård och omsorg – att påminna sig om att när man slår upp ordet ”remiss” i Svenska akademiens ordlista får man två träffar: 1. överlämning av ärende för yttrande ofta till många olika instanser: lagförslaget ska ut på remiss 2. hänvisning av patient till specialist el. sjukhus Min högst lekmannamässiga och intuitiva bedömning är att problemen med att vi kommunicerar förbi varandra är ganska vanligt förekommande inom bägge områdena. För dagens blogg tänkte jag dock uppehålla mig vid den första sortens remiss. Dvs den möjlighet som vårt system ger berörda myndigheter och organisationer- och ja faktiskt alla som så vill- att lämna synpunkter på ett ärende, såsom lagförslag och andra förslag i betänkanden från utredningar som våran. Detta eftersom vi just nu får en hel del frågor om hur man ska tänka när man besvarar en remiss. Har man som jag ett byråkrathjärta som bultar lite extra för en välfungerande, transparent och inkluderande förvaltning och ser det som en central del av vårt demokratiska system, då är också det remissförförande vi har något väldigt fint (Möjligen ska jag klargöra att jo, jag förstår också att många har svårt att se hur något som har med förvaltning att göra ens skulle kunna vara i närheten av att få hjärtan att bulta, och att många kanske dessutom i vardagen sliter sitt hår över femtielva olika remisser som ramlar in från olika håll och ska besvaras i en redan ansträngd vardag…). Det främsta syftet med att skicka utredningsförslag på remiss är att regeringen vill få belyst vilka konsekvenser som förslaget kan få om det genomförs. En remissbehandling kan samtidigt också främja ett brett medborgerligt deltagande i samhällsdebatten och på så sätt vara viktig för demokratin. Detta, att synpunkter ska inhämtas i samband med beredning av regeringsärenden, är t.o.m. fastslaget i svensk grundlag (närmare bestämt i regeringsformen, 7 kap. 2§). Remissen ger alltså berörda aktörer möjlighet att inkomma med sina synpunkter på förslag och dess konsekvenser. Detta ger sedan bättre förutsättningar för regeringen och regeringskansliet att säkerställa att alla berörda perspektiv och tänkbara möjliga konsekvenser finns med i det underlag som ligger till grund för om man väljer att gå vidare med förslagen (eller delar av dem) i en proposition till riksdagen. Är många tunga remissinstanser generellt negativa mot (delar av) förslag blir ofta resultatet att regeringen väljer att inte gå vidare med de förslagen. Den aktuella frågan kan då riskera att hamna i den ökända ”byrålådan”… Detta väcker av förklarliga skäl ofta frustration och irritation hos berörda aktörer. Någon kanske också frågar sig varför inte regeringen bara ändrar i förslagen i de delar som det inkommit kritik mot? Eller varför de inte plockar in alternativa eller nya förslag som inkommit i remissvar? Då kan det vara bra att veta att, lite förenklat, så är det så att regeringen inte kan lägga fram lagförslag om dessa inte har utretts och konsekvensanalyserats. Det kan då ligga närmare till hands att tillsätta en ny utredning för att titta på nya frågor/förslag som väcks i remissvaren. Detta ger en viss inneboende tröghet i systemet som kan vara nog så frustrerande när vi ser behov av förändring, men samtidigt är systemet uppbyggt för att säkerställa att vi tar så välgrundade beslut som möjligt och undviker oförutsedda oönskade konsekvenser. Ibland kan det dessutom vara svårt för mottagande departement på regeringskansliet att avgöra om en remissinstans instämmer i eller motsätter sig ett förslag.  Eller om remissinstansen motsätter sig delar av ett betänkande eller hela betänkandet. Vissa remissinstanser kanske bara fokuserar sitt svar på det man inte är nöjd med. Och tänker att det är underförstått att ”det vi inte lämnar synpunkter på, det är vi nöjda med”. Precis som vi andra vanliga dödliga är dock inte handläggare på regeringskansliet tankeläsare…För att säkerställa att ens ställningstaganden verkligen förstås och noteras så är det mycket viktigt att man formulerar ställningstaganden i förhållande till olika förslag klart och tydligt. Är man tveksam bör man också tydligt säga detta och inte låta tveksamheten komma till uttryck genom svårtolkade formuleringar. bild Detta och andra tips som kan vara användbara för de av er som svarar på remisser – och vi påminner som alltid om att det är öppet för alla som vill att lämna remissvar, även om man inte står det på listan av remissinstanser- kan ni hitta i skriften ”Svara på remiss – Hur och varför”: https://www.regeringen.se/49b6b4/contentassets/b682c0e61b4c40c9ab88d227707c47b5/svara-pa-remiss—hur-och-varfor-pm-200302 (Och saknar man någon info i det pm:et kan man förslagsvis lämna ett trevligt medskick om just det till Statsrådsberedningen…de är inte heller tankeläsare!) Trevlig helg! /Louise

180914 Som ett Kinderägg inför helgen – surt, snällt och lite gnälligt

Ibland känner jag att vi inte alls tar till vara de framsteg och de möjligheter som dagens moderna samhälle erbjuder till det bästa för oss människor som lever i det. Att vi skulle ha alla möjligheter att skapa inkluderande miljöer, men istället försvårar eller stänger ute många. Alltför ofta när jag står i kön till kassan i mataffären ser jag hur en äldre kvinna eller man, som uppenbart kämpat rätt ordentligt för att ens ta sig dit, får genomgå en orimligt stressad situation för att betala de mödosamt hopplockade varorna. Att lägga upp varor på bandet, flytta sig till ”betalplatsen” få upp kort eller pengar, besvara kassapersonalens eventuella frågor, skynda ner till slutet av bandet och packa ner det inköpta snabbt som blixten innan nästa varuberg kommer rullande är helt enkelt inte görligt om man inte är fysiskt tiptop och kognitivt högpresterande. Givetvis borde alla övrigt närvarande respektera de befintliga svårigheterna, underlätta och acceptera, men alltför ofta blir det istället suckar, blickar, irritation som förstås är helt orimlig och onödig. Och så får den som redan från början kämpar mest med situationen kämpa även mot detta. Toleransen för att det tar den tid det tar, att alla inte faller inom normen för den uppmätta standardtiden är tydligen för många obefintlig. Så den tidsbesparing som uppnåtts med slimmade köer, scanning i kassafunktionen, kortbetalning, som givit möjlighet till att effektivisera tiden och därmed borde kunna ge lite extra utrymme att lägga en del av den intjänade tiden till den som behöver den lite extra (vi andra har vunnit tid ändå!) – den finns inte. Detta är bara ett banalt och vardagligt exempel, men det irriterar mig. För förstås finns det många med funktionsvariationer, inte minst kognitiv påverkan, där det inte syns utanpå att det är så, men där personen också utsätts för situationer där vi använder moderna tekniker och synsätt, inte för att underlätta för de som särskilt behöver, utan för att ytterligare underlätta för de som redan har det lättast. Jag kan lätt för mig själv jämföra med olika typer av så kallade e-hälsolösningar. De skulle kunna användas särskilt för att underlätta för de som så behöver, för att underlätta utformning av individuellt anpassade lösningar. För lättvindigt använda blir de istället ett sätt att göra det lättare för de som redan har det lätt och försvåra för de som bäst behöver stöd. Tidsbokning är ett exempel. När vi erbjuder nya sätt att boka tid hos vården måste vi förstås tänka att människor kan och vill olika – för vissa är nätbokning fantastiskt, för andra är telefonbokning det som fungerar och för en del är det helt avgörande att kunna komma in och prata med någon om en tid en förutsättning för att kontakten med den behövliga sjukvården ska bli av. Inloggningsmöjligheter tror jag också håller på att bli ett tydligt exempel. För vissa är det en värld att erövra att sätta sig in i hur det är tänkt att fungera, och den känsla av nederlag det då innebär att upptäcka att systemet har ändrats, hur enkelt vi som konstruktörer än tycker det är gjort, kan innebära ett nytt oöverstigligt hinder i kontakten med vården för några av de vi är till för. Möjligheten att erbjuda olika lösningar ska vi förstås använda för att öka människors känsla av och möjlighet att vara inkluderande, inte öka exkluderingen. Jag glömmer aldrig ett besök på en barnhabiliteringsverksamhet för många år sedan. Där träffade jag närstående som undrade varför de aldrig fick vara med i piloter när det gällde e-hälsolösningar. Det visade sig att de som planerade testerna hade för sig att de här föräldrarna ändå hade så mycket att tänka på och hantera att man valt bort att ha med dem. Saken var bara att det här var barn och föräldrar som hade väldigt många av sina hjälpmedel IT-baserade, och därmed själva verkligen hade en önskan om att få delta i e-hälsoprojekt också när det gällde kontakten med vården. Återigen det här som är en av våra bästa grenar i vården – vi tror att vi vet vad människor vill ha, men vi glömmer att faktiskt fråga. Men inte heller det är förstås okomplicerat. I den personcentrerade vårdens tidevarv upprepar vi gärna som ett mantra betydelsen av att fråga, ta reda på vad som är viktigt just för den individ vi har framför oss. Ibland tänker jag när jag hör det att det är bra och självklart – men att det är viktigt att vi också tänkt igenom vad vi gör med svaret. Annars blir det en dubbel börda vi lägger på patienten. Kan för min egen del minnas en behandlingsperiod i sjukvården, när det som var allra viktigast för mig var tidsplaneringen. Jag skulle dit många gånger, och helt avgörande för att jag skulle få ihop mitt liv var att tiderna som bokades fungerade med resten av livet. Så det sa jag. När jag sedan fick planeringen, och alla tider var på ett helt annat sätt än jag önskat blev det både en känsla av maktlöshet men också av att förminskas ytterligare i en redan utsatt situation. Det löste sig, tror inte alls det fanns något annat än goda avsikter, men kanske hade nästa led i processen, att också ta hand om svaret på viktighetsfrågan, liksom glömts bort. bild Bild: djup koncentration och stort engagemang på referensguppsmöte med professionerna Så när vi pratar om modern hälso- och sjukvård, som det står i direktiven utredningen, så är det för mig bland annat att de fantastiska möjligheter till utveckling som vi försetts med, ska komma alla människor i systemet till godo, och i synnerhet de som bäst behöver det. Utjämnande, och för att främja jämlik hälsa. Och ja, jag tar samtidsrisken att ses som naiv och godhetsknarkande i detta resonemang. Det är helt ok faktiskt. Jag kan tänka mig även rollen som godhetslangare, och om det kniper gudmoder för hela godhets-camorran. För det är det som driver oss som jobbar med hälso- och sjukvård – att vilja göra bra saker för andra människor. Och det är också det systemet ska ge förutsättningar att göra, och där har utredningen en viktig roll i att lägga förslag som underlättar det. Energin får vi från alla er vi träffar, alla som vill bidra till goda förändringar. Just denna vecka, bland andra, en stor grupp chefer i primärvården i Östergötland och en av våra referensgrupper, den med representation från vårdens olika professioner – blir alltid på gott humör av att träffa er! Så med denna blandning av surt, snällt och kanske lite gnälligt, önskar jag alla en riktigt god helg. /Anna

180907 Att bygga förtroende

De senaste veckorna har förtroendefrågor kopplat till hälso- och sjukvården diskuterats en hel del. Bl.a. efter publiceringen av en ny rapport från Myndigheten för vård- och omsorgsanalys ”Förnuft och känsla – Befolkningens förtroende för hälso- och sjukvården” (Rekommenderad läsning! Kan hämtas här: https://www.vardanalys.se/rapporter/fornuft-och-kansla/ ). Från utredningens sida är vi väldigt glada för att dessa frågor får mer och mer utrymme på olika håll. Som ni vet har vi redan från starten sett förtroende- och tillitsfrågorna som helt centrala för möjligheten att lyckas med den omställning av svensk hälso- och sjukvård som vår utredning har i uppdrag att på olika sätt samordna och stödja. Redan i vårt första delbetänkande konstaterade vi att det ”finns en brist på tillit mellan olika aktörer i hälso- och sjukvårdsystemet, som ibland är påtaglig. En viktig fråga för den fortsatta möjligheten att samordna en större förändring är därför hur tilltron mellan aktörer kan stärkas.” Resonemangen lyfts även i vårt andra delbetänkande där vi bl.a. konstaterar att ” Det som i dag inom vården är ”vi” och ”de” kommer att behöva vara ett ”vi som tar hand om patienten tillsammans”. Sättet att tala om olika vårdgrenar och vårdorganisationer kommer att behöva förändras. Respekt, kunskap och förtroende för varandras olika kompetenser kommer att behöva stärkas.” Det är också mot den bakgrunden – behovet av att hos såväl medarbetare som medborgare – skapa kunskap om och förtroende för omställningen- som vi vinnlagt oss om att ha ett så transparent och inkluderande arbetssätt som möjligt. Samt att alltid tänka på hur vi pratar om varandra (och försöka prata mer med varandra än om varandra!). För det är ju så att en nyckel till att skapa förtroende mellan olika institutioner/grupper/personer är att man har viss kunskap om och förståelse för varandra och varandras situation. Bl.a. därför är interprofessionellt lärande och arbete så otroligt viktigt för att skapa en god och nära vård. Såväl utifrån just förtroendeperspektiv som utifrån möjligheten att skapa en personcentrerad vård och attraktiva arbetsplatser ser vi ett utvecklat interprofessionellt lärande och arbetssätt som en nyckel till att ställa om det svenska hälso- och sjukvårdssystemet. Vi blev därför väldigt glada att vi blev inbjudna att medverka vid firandet av 10-års jubiléet på det interprofessionella mastersprogrammet vid Linköpings Universitet (det fullständiga namnet är tom längre än vårt (!) ”Masterprogrammet i arbetsterapi / folkhälsovetenskap / fysioterapi / logopedi / medicinsk pedagogik / omvårdnadsvetenskap”)! bild Bild: Prodekan Margareta B Lindström, Programansvarig Agneta Kullberg, Dekanus Johan D. Söderholm öppnar firandet i Linköping. Vid seminariet medverkade bl.a. alumner med olika professionsbakgrund som berättade om vad programmet betytt för dem i sina yrkesliv. Ett fint exempel kom från en skolsköterska som beskrev hur hon hade känt sig väldigt ensamt i sitt uppdrag och haft ett stort behov av att ”komma ut ur sitt rum” och förstå sin egen roll i hälsosystemet. Hon beskrev hur utbildningen hade gett henne möjligheten att tillämpa nya kunskaper i sin yrkesvardag. T.ex. hade hon börjat arbeta med samtalsteknik för motiverande samtal i hälsosamtal samt involverat barnen i utformningen av skolans mellanmål. Dessutom hade hon tillsammans md idrottslärare och speciallärare ordnat gemensamma hälsolektioner/dagar. Hennes budskap vara tydligt: alla professioner behöver vara med och skapa den hälsofrämjande miljön/driva det hälsofrämjande arbetet! Vi fick även höra om den fortsatt utvecklingen av mastersprogrammet, som från och med 2019 utöver nuvarande inriktning ”Hälsa, kvalitet och interprofessionell kompetens” även kommer ha en inriktning mot e-hälsa. På e-hälsospåret kommer man att ha vissa gemensamma kurser och moment med studenter från tekniska fakulteten (sitter någon nu och blir lite intresserad men inte riktigt har utrymme för ett helt mastersprogram så var tanken att kurserna även skulle kunna läsas fristående :) ). På vägen hem från Linköping stötte vi sedan dessutom på bekanta som berättade om ett pilotarbete kopplat till organdonation som öppnat helt nya dörrar för interprofessionellt samarbete mellan medarbetarna på intensivavdelningen och i operationssalarna. Detta hade skapat ökad förståelse för varandras verksamheter, varför en del saker tog tid etc., vilket personalen upplevde hade gett ett mycket positivt bidrag till arbetssituationen generellt. Det är ofta så enkelt. Att det handlar om att mötas fysiskt, tala med varandra (inte om varandra), skapa en viss grundläggande förståelse för varandras uppgifter och kunskapsområde. Påminnas om att man har gemensamma mål för ögonen, dvs i vårdens fall det som är bäst för patienten, utifrån dennes behov och preferenser. Kan man lyckas skapa om så bara en liten gemensam plattform baserat på detta blir det ofta så fantastiskt mycket roligare, effektivare och bättre för alla inblandade. Det där att faktiskt mötas, tala med varandra och skapa viss grundläggande förståelse för varandra är också något jag tror att vi alla skulle må bra av att generellt försöka ha med oss lite mer i vardagen, inte minst så här i valtider. Trevlig helg! /Louise

Hylla en förebyggare!

Som vanligt kommer även denna vecka de bästa inspelen och mest tänkvärda citaten från våra dialogmöten runt om i landet. Denna vecka har jag haft turen att bland annat få besöka ledningsgruppen för hälso- och sjukvården i Region Östergötland, ett intressant möte om att koppla det som redan beslutats och de förslag vi från utredningen lämnar med det regionala och lokala arbetet. Hur ser regionens egen färdplan ut för att nå målbilden? Hur involveras medarbetare och medborgare i arbetet, för att skapa förståelse för de förändringar vi står inför? Och kanske den viktigaste frågan – hur skapar vi en kultur som klarar omställningen från fokus på akuta insatser till fokus på att hantera långvariga tillstånd, kronisk sjukdom och tar till vara på möjligheterna i att arbeta personcentrerat, sammanhållet och förebyggande? Stort tack för bra samtal! Träffade också en större grupp chefläkare i veckan, och fick där med mig ett tankeväckande citat apropå mitt (som vanligt) stora fokus på förebyggande insatser och hur vi bygger hållbar hälsa i framtidens samhällen. En av de närvarande personerna reflekterade, som även varande markägare, över sommarens dramatiska händelser: ”Det här med förebyggande arbete är liksom inte synliggjort någonstans. I somras, under skogsbränderna, så hyllades med all rätt alla de hjältar som på olika sätt bidrog i släckningsarbetet under katastrofen. Men allt det arbete som görs hela tiden av väldigt många för att förhindra och förebygga brandutbrott, det få ju liksom aldrig någon uppmärksamhet. Många vet inte ens att det försiggår. Det är likadant i sjukvården. Det förebyggande arbetet som faktiskt pågår varje dag syns inte. Det hyllas inte. De som står i akuta situationer, arbetar med dramatiska och livshotande tillstånd får, med all rätt, uppmärksamhet och välförtjänt positiv feed-back. Men alla de som sliter i det tysta för att faktiskt förhindra att de akuta insatserna behövs – när är deras day of fame?” Jag tycker denna iakttagelse är tankeväckande. Vi pratar ofta, inte minst i utredningen, om att vi är för dåliga på prevention (och promotion), att vi inte gör det vi vet att vi borde, trots att vi i så många år pratat om det. Att ersättningssystemen sällan premierar förebyggande insatser. Att många politiker uppfattar det som för komplext att ge sig in i. Att det inte syns i förfrågningsunderlag, avtal och uppdragsbeskrivningar. Men – när vi säger att det inte görs tenderar vi att förminska alla de som faktiskt varje dag, trots bristen på uppmärksamhet, uteblivet uppdrag och låg ersättning, faktiskt gör stora insatser för enskilda patienter och brukare för att förhindra insjuknande, återinsjuknande och inläggningar som kunnat undvikas… Ett av våra största problem i sjukvården är kvalitetsbristkostnader. Det som vi gör mindre bra än vi skulle kunna, och som därmed drar onödigt mycket av resurserna – och som är svårt att synliggöra. Det gäller även inom preventionsområdet. Kostnaden för att INTE arbeta förebyggande är svår att beskriva, men väldigt viktig att synliggöra. Just denna insikt gjorde för utredningens del att vi, kanske överraskande för somliga, valde att lägga samhälleliga kostnader för uteblivna åtgärder gällande vissa förändrade levnadsvanor under rubriken ekonomiska konsekvenser i vårt andra delbetänkande. Att arbeta förebyggande är nämligen inte enbart en verksamhetsfråga i ett hållbart hälso- och sjukvårdssystem – det är i allra högsta grad en fråga som berör flera perspektiv, inte minst det samhällsekonomiska. Och därmed ett svar på den största och mest komplexa frågan – hur får vi de resurser som rimligen står till buds att räcka till ett hållbart hälso- och sjukvårdssystem där vi tar vara på de fantastiska möjligheter som forskning och utveckling försett oss med, till största möjliga nytta för hela befolkningen och i bygget av en jämlik hälso- och sjukvård? bild Bild: Från ett av vårens möten på temat förebyggande med några av mina favorit-förebyggare. Ta förresten gärna del av Stefan Jutterdals blogg för Fysioterapeuterna på ämnet just idag! Så jag vill idag slå ett slag för hälso- och sjukvårdens alla, ofta alltför osynliga, förebyggare! Och nu menar jag inte bara arbetet med att följa och implementera riktlinjer, veta vilka primär- och sekundärpreventiva insatser som har störst effekt för patientgrupper; allt det där vi ofta pratar om men som för många ändå känns avlägset och drunknar i vardagen av mer akuta behov. Idag vill jag lyfta fram alla de enskilda medarbetar som varje dag, ofta utan att tänka på det bidrar till att förebygga akuta händelser. Tar sig en extra stund för att försäkra att patienten vet hur inhalatorn ska användas. Som tar på sig att kolla om det finns en bättre madrass för att förebygga trycksår. Som tänker på att kopplar in dietisten när det finns en kostproblematik. Vågar ställa frågorna som hjälper den med en begynnande psykisk ohälsa att börja prata. Tar reda på vilket stöd personen framför vill ha och behöver för att förbättra sin hälsa. Distriktssköterskan eller barnmorskans specifika kompetens i det förebyggande arbetet, inte minst runt och med familjer och barn. Undersköterskan som uppmärksammar en tyngre andning eller tar några extra steg tillsammans med brukaren som en enkel gångträning i vardagen, i enlighet med programmet som fysioterapeuten och arbetsterapeuten gjort upp med brukaren. Listan kan göras så lång med goda förebyggare i vardagen (och att jag lyfter några insatser här betyder som vanligt på intet sätt att jag förminskar andra…allas insatser behövs i detta, det är samhällsfrågor och står därmed över revirgränser!) Vi behöver förbättra strukturen, stödet och modellerna för förebyggande arbete, men vi behöver också uppmärksamma de som varje dag, idag och alla dagar, gör insatser som förhindrar, inte bara släcker, bränder! Vem uppmärksammar du lite extra idag?? Önskar alla en fin sensommarhelg!

180824 Pepp!

”Pepp” står det på vattenflaskan framför mig och det känns ganska symboliskt för hur vi känner det i utredningen just nu. Denna andra arbetsvecka har vi dragit upp tempot lite till och bl.a. hunnit med att träffa Funktionsrätt Sveriges nätverk för jämlik hälsa, medverka vid Kirurgveckan i Helsingborg samt KOMMEK i Malmö. Viktiga och givande tillfällen för dialog. Som pricken över i:et fick vi dessutom igår, torsdag, nya tilläggsdirektiv från regeringen. Tilläggsdirektiv som ytterligare fördjupar vårt utredningsuppdrag på områden som vi verkligen känner oss peppade, engagerade och ödmjuka inför att ta oss an. bild Tilläggsdirektiven är i mångt och mycket naturliga förlängningar av de uppdrag vi sedan tidigare har och tar framför allt sikte på två områden:

  1. samordning av vårdinsatser från flera aktörer
  2. bättre integrering i ordinarie öppen vård av vårdgivare som får ersättning enligt den nationella taxan.

Kopplat till den första punkten har vi fått i uppdrag att:

  • undersöka hur förutsättningarna för att samordna vårdinsatser för patienter och brukare i alla åldrar med omfattande och komplexa vårdbehov kan förbättras
  • se över befintlig lagstiftning när det gäller krav på vårdplaner och överväga en författningsreglering som ställer krav på patientkontrakt i form av en övergripande vårdplan för patientens samtliga vårdinsatser oavsett aktör eller huvudman,
  • klargöra hur patientkontraktet bör förhålla sig till samordnad individuell plan, så kallad SIP.

Vad gäller den nationella taxan ska vi:

  • utreda och föreslå hur läkare och fysioterapeuter som får ersättning enligt lagen om läkarvårdsersättning respektive lagen om ersättning för fysioterapi, ska kunna integreras i den ordinarie primärvården och dess vårdvalsystem samt i övrig öppenvård, i samklang med de övriga förändringar som sker inom hälso- och sjukvården,
  • lämna nödvändiga författningsförslag.

Tillsammans med detta utökade uppdrag har vi även fått en något förändrad och förlängd tidsram. Vi kommer nu att lämna vårt slutbetänkande i mars 2020 (istället för mars 2019). Vi ska dock också lämna en delredovisning i början av juni 2019 om uppdragets inriktning och hur arbetet fortlöper (pressmeddelande och mer info om tilläggsdirektiven kan ni hitta här: https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2018/08/utredningen-om-god-och-nara-vard-utokas/ ) Mot bakgrund av den nya fas vi nu går in, som Anna också beskrev förra veckan, kommer vi även att rigga om utredningens strukturer lite grann för att på bästa sätt kunna ta oss an de frågor som kommer stå i fokus framöver. Bl.a. kommer vi att skapa ytterligare en referensgrupp, med företrädare för kommunerna, och våra besök och dialoger runtom i landet kommer nu i högre grad att också rikta sig mot såväl kommuner som sjukhus, men även lärosäten. För liksom tidigare kommer vi självklart att fortsätta bygga vårt arbete på en bred och inkluderande dialog med alla berörda parter! Vi har sagt det förut och det gäller fortfarande, detta är det stora ”jobba tillsammans uppdraget”. Ska vi lyckas måste vi alla jobba för förändringen med stor uthållighet och engagemang i våra olika roller och sammanhang. Men en fin sak med att jobba tillsammans är ju också att man kan hjälpas åt att inspirera och peppa varandra, så nu tar vi helg med inspiration från en annan skåning, Jason Diakité/Timbuktu, ringande i öronen: Känn pepp! /Louise

180817 Välkommen tillbaka!

Fredag, första fredagen åter efter semestern, och dags för ”höstterminens” första blogginlägg! Sommaren har för mig, som för många tror jag, varit fantastisk med återhämning, tid för reflektion och eftertanke och dessutom med ett sommarväder som inte inbjudit till så mycket annat än bad och långa ljumma kvällar med nära och kära. Samtidigt har förstås sommarens värmebölja hos mig, som hos så många, varit en oroande påminnelse om behovet av att uppmärksamma klimatfrågan, vår viktigaste samtidsfråga, som kommer att påverka hälso- och sjukvårdens förutsättningar och villkor på många olika sätt framöver, i vårt land och globalt. Skickar också förstås en särskild tanke till alla de fantastiska medarbetare i vården och omsorgen som gjort sitt yttersta för att på olika sätt ge patienter och brukare en god vård under sommaren, som ju alltid är en ansträngd period och där värmen på olika sätt komplicerat situationen ytterligare. Hoppas ändå att de flesta av er kan känna att sommaren erbjudit möjlighet till återhämtning och att det kan finna ett litet pirr i magen av nyfikenhet över vad hösten kan föra med sig! Jag ser tillbaka på slutet av våren och försommaren med värme och glädje, både med tanke på uppmärksamheten i samband med överlämnandet av vårt andra delbetänkande, God och nära vård – En primärvårdreform, och över seminariet som vi ordnade tillsammans med Region Gotland under Almedalsveckan. Glad också över engagemanget, frågorna och diskussionerna vi fick till oss vid övriga seminarier och paneler vi deltog i där. Nu är delbetänkandet ute på remiss, med svarstid till Socialdepartementet den 15:e november. För den som vill veta mer om vilka som är formella remissinstanser hittar ni det på Regeringskansliets hemsida: https://www.regeringen.se/remisser/2018/07/remiss-sou-201839-god-och-nara-vard—en-primarvardsreform . Påminner som tidigare om möjligheten att lämna svar på remissen för alla, även om man inte är formell remissinstans (information om hur man gör för att svara på remiss finns även den på länken ovan). Gången från departementets sida är den sedvanliga för betänkanden; efter svarstidens utgång sammanställs remissvaren, och det blir härefter upp till regeringen och slutligen riksdagen att besluta om vilka av våra förslag som faktiskt blir verklighet. Men som utredare hoppas jag förstås på samma snabba process som när det gällde vårt första delbetänkande, där huvuddelen av förslagen lades fram i proposition och beslutades av riksdagen i våras, den 23:e maj. Min uppfattning är att det är viktigt för svensk hälso- och sjukvård, och för primärvården i synnerhet, att man nu visar beslutsvilja och helst i bred politisk enighet kan staka ut riktningen för den framtida hälso- och sjukvården med stor tydlighet. Så vad gör vi i utredningen nu i nästa steg då? Jo, hösten kommer vi att ägna mycket åt två av våra större knäckfrågor i enlighet med direktiven – att analysera ändamålsenligheten och eventuellt lämna förslag på förändrade definitioner av begreppen öppen och sluten vård, och att fördjupa oss i uppdraget att utreda och lämna förslag på hur en ökad samverkan, utifrån ett personcentrerat synsätt, mellan landsting och kommuner kan underlättas. Självklart gör vi det med utgångspunkt i de förslag vi hittills lagt fram och, som tidigare, i samverkan med ett stort antal aktörer, inte minst med andra pågående utredningar med angränsande frågeställningar. Ser fram emot fortsatt gott, nära, givande och inte minst roligt och stimulerande samarbete med er alla! Sagt det förr och säger det igen – vi är förstås ingenting utan er alla! Redan den här veckan har vi fått ett par fina möjligheter att inspireras, bland annat genom medverkan i ”Nationellt samtal kring mobila vården” i Linköping, anordnat av Region Östergötland och Linköpings universitet. Där fick jag också äran att dela ut Svenska mobila vårdens pris 2018 till Åke Åkesson som representant för Borgholmsmodellen och arbetet med ”hemsjukhuset i Borgholm” – ett utmärkt exempel på samverkan mellan hälsocentralen och socialtjänsten för patienter och brukares bästa. bild Idag finns också mitt samtal, inspelat i mitten av juni, med Tobias Perdahl i Vårdmaktpodden ute på nätet. Länk här, för den som vill höra hur det är att hamna på en middag bredvid mig – och om en hel del annat! https://www.dagensmedicin.se/artiklar/2018/08/17/33-anna-nergardh–god-nara-vard—vardmaktpodden/ Önskar alla en riktigt fin och vilsam sensommarhelg! /Anna

180601 God och nära vård – en primärvårdsreform

Idag är det dags – vi överlämnar utredningens andra delbetänkande till ansvarig minister Annika Strandhäll. Många av er följer säkert pressträffen nu på morgonen klockan 9, den livesänds och finns att se även senare förstås. Jag vill passa på att rikta mitt och mina medarbetares allra varmaste tack till alla er som deltagit på olika sätt, engagerat er, intresserat er, uppmuntrat, diskuterat och på alla sätt bidragit till det som nu presenteras som God och nära vård – en primärvårdsreform. Min stora förhoppning är förstås nu att betänkandet blir läst. Hälso- och sjukvård är som vi många gånger fått anledning att konstatera komplext, det har för mig som för alla som varit inblandade i det här arbetet varit ett stort lärande i att många gånger och på nytt inse hur komplext. Hur allt hänger ihop. Hur en förändring påverkar annat, och det därför alltid blir många perspektiv att värdera och ta hänsyn till. Därför blev bakgrundskapitlen både fler och längre än vi från början trodde. För att lägga förslag som är kloka, genomförbara och hållbara över tid krävs en stor förståelse av såväl historiska som aktuella skeenden. Så det jag nu önskar mig mest är att ni faktiskt läser, reflekterar och sedan, när betänkandet i sedvanlig ordning skickas på remiss från departementet, tar tillfället i akt att lämna era yttranden över det vi föreslår. S 2017 01 Foto: betänkandet anländer (nästan direkt) från tryckeriet. Vårt arbete fortsätter, nu tar vi oss an fortsättningen, det som blir vårt slutbetänkande i mars månad. Innan dess väntar dock några ytterligare veckors möten och dialoger, sedan Almedalsveckan där vi ordnar ett seminarium tillsammans med Region Gotland och efter det en välbehövlig semester. Bloggen tar nu uppehåll över sommaren och är åter i mitten av augusti. Återigen – tack alla för god samverkan och intensiv dialog. Ett särskilt tack till mina fantastiska medarbetare Louise Andersson, Jens Eriksson, Malin Lundberg, Karin Träff Nordström och Marie Öberg Lindevall. Trevlig sommar till alla! /Anna

180525 Styrande principer inom hälso- och sjukvården och en förstärkt vårdgaranti

Tiden går fort när man har roligt sägs det. För ett år sedan hade vårt första delbetänkande inte ens gått till tryck…och i onsdags, den 23 maj, beslutade riksdagen med stor majoritet anta förslagen i propositionen- Styrande principer inom hälso- och sjukvården och en förstärkt vårdgaranti (Prop. 2017/18:83) – som bygger på vårt första delbetänkande. Någon kanske tycker att ett år låter som en lång tid för processen från det att en utredning lägger förslag till det att riksdagen beslutar om ändringar baserat på de förslagen. Som vi skrivit om tidigare (se bloggen från 180420) är det dock mer eller mindre den snabbaste möjliga tiden för att förslagen på ändamålsenligt sätt ska kunna beredas med olika berörda aktörer i den lagstiftningsprocess vi enats om i Sverige. Propositionen är ett första steg i den avsedda omstruktureringen av hälso- och sjukvården, där primärvården ska bli den tydliga basen och första linjen i hälso- och sjukvården. Att riksdagen – ett valår! – med bred majoritet ställt sig bakom denna proposition, känns därför som en oerhört viktig signal om att förutsättningar finns för att på nationell nivå skapa den politiska uthållighet som kommer vara nödvändig för att lyckas med den önskade omstruktureringen. Utöver detta krävs naturligtvis även politisk uthållighet och samsyn om inriktningen även på landstings- och kommunnivå. Även här tycker vi oss dock se positiva signaler från våra många möten runtom i landet det senaste året. Vad är det då riksdagen har beslutat om kanske någon undrar. Beslutet innebär författningsförändringar i två olika delar:

  1. En ny bestämmelse införs i hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) om att landstingen ska organisera hälso- och sjukvårdsverksamheten så att vården kan ges nära befolkningen. Det vill säga att vården i större utsträckning flyttas från sjukhus till exempelvis vårdcentraler och hälsocentraler.
  2. Bestämmelserna om vårdgarantin i hälso- och sjukvårdslagen, vilka även återfinns i patientlagen (2014:821), ändras så att en person som är i behov av vård ska vara garanterad en medicinsk bedömning av läkare eller annan legitimerad personal inom en viss tid. I dag är enskilda personer endast garanterade att få besöka en läkare inom en viss tid. Med den nya, förstärkta, vårdgarantin är det patientens behov som ska styra vilken yrkesgrupp hon eller han får träffa. Syftet med ändringen är att använda så mycket som möjligt av den kompetens som finns inom primärvården för att på bästa sätt möta patienternas behov. Fördelarna med detta är att patienten snabbare får träffa den kompetens man har störst behov av och att läkartid kan frigöras för de patienter som har behov av en läkare.

I detta sammanhang vill vi också passa på att försöka reda ut missförståndet att den nuvarande regleringen av vårdgarantin innebär att man alltid har rätt att träffa läkare i primärvården inom sju dagar. Varken hittillsvarande reglering av vårdgarantin eller den förstärkta vårdgarantin som riksdagen nu beslutat om reglerar dock vem det är patienten ska träffa. Vårdgarantin i sig reglerar inte om vård ska ges eller vilken vård som kan komma i ifråga. De besluten vilar, som alltid, på avgöranden av de medicinska professionerna. Det innebär i sin tur att vårdgarantin är beroende och begränsas av de prioriteringar som görs i hälso- och sjukvården, såväl mellan patienter som har samma sjukdom, som mellan olika sjukdomsgrupper. Sådana prioriteringar ska alltid utgå från den av riksdagen fastställda prioriteringsordningen. Det vårdgarantin reglerar är hur lång tid man maximalt ska behöva vänta på de olika steg i vårdkedjan som omfattas av vårdgarantin, när de medicinska professionerna har bedömt att de stegen behövs. 2017_18 För att återknyta till där vi började: tiden går som sagt var fort när man har roligt. Det kan vara värt att påminna sig om detta. Att jobbet känns lättare när man känner glädje inför det och man ser en mening i det man gör. Det är som Emma Spak, SKL:s samordnare för nära vård, alltid säger i sina presentationer: det måste få vara roligt att jobba! Då gäller det att vi alla funderar på hur vi i våra respektive roller kan bidra till detta. Mycket pekar på att en viktig del för att man ska finna just mening och glädje i sitt jobb är att kunna se hur ens eget arbete passar in i, och bidrar till, den större bilden. Det är bl.a. därför vi i vårt första delbetänkande tog fram en gemensam målbild och färdplan för omstruktureringen av det svenska hälso- och sjukvårdsystemet. De utgör en utgångspunkt utformad på en övergripande nivå, men en gemensam utgångspunkt. Olika aktörer runtom i landet måste sedan plocka upp, vidareutveckla och konkretisera dessa i den lokala kontexten, genom kontinuerligt arbete och dialog. Därigenom kan man bidra till att de egna medarbetarna ges möjlighet att förstå och känna hur just deras arbete bidrar till den gemensamma målbilden, och omställningen. Och därigenom kan vi förhoppningsvis gemensamt skapa än bättre förutsättningar för att få uppleva både meningsfullhet och arbetsglädje runtom i hälso- och sjukvårdssverige. För vår del i utredningen har den här våren bara rusat iväg. Det har varit hårt och intensivt arbete, men det är samtidigt svårt att tänka sig ett mer meningsfullt och inspirerande uppdrag. Det gör att vi också har roligt på jobbet. Nästa fredag, den 1 juni, blir det extra roligt för då överlämnas vårt nästa delbetänkande till Socialminister Annika Strandhäll. Samtidigt kommer det också att publiceras på regeringens hemsida, samt här på vår hemsida. Mer om det i nästa veckas blogg! Trevlig helg! /Louise

180518 Om medicinska lärosätens ansvar för folkhälsa

Den här veckan blir det en blogg till stor del om glesbygdsmedicin (”rural medicin”). Men egentligen tycker jag begreppet är missvisande, om det leder tanken till att det handlar om lösningar som fungerar bara i mer glest befolkade områden. Jag är helt övertygad om att många av de lösningar som av nödvändighet drivits fram i dessa delar av Sverige är fullt användbara även i övriga delar av landet. Att de till och med vore att föredra, för att de i stor utsträckning är framtagna under förhållanden som tvingar till kreativt tänkande och nära samverkan, som optimerar användandet av de gemensamma resurserna och ställer krav på att använda alla tillgängliga kompetenser på ett klokt sätt. Arbetssätt som förstås behövs i hela landet. I Storuman hos Peter Berggren och hans medarbetare har det varit högtryck (på flera sätt, med en värme runt 25 grader) den här veckan. En internationell konferens inom glesbygdsmedicin och rekrytering har gått av stapeln, Svensk förening för glesbygdsmedicin har haft årsmöte, med tillhörande program för ST-läkare inom glesbygdsmedicins verksamhet. Och vi fick nöjet att komma dit och prata om utredningen, tillsammans med Emma Spak som ju är SKL:s samordnare av arbetet med nära vård. Få har väl missat det arbete som görs, och som också uppmärksammas internationellt, på Glesbygdsmedicinskt centrum i Storuman. Läs gärna mer om arbetet med distansöverbryggande lösningar, sjukstugan, och annat här: https://www.vll.se/startsida/om-landstinget/organisation-och-verksamheter/primarvard/glesbygdsmedicinskt-centrum bild Foto: Patrik Wennberg från Umeå Universitet talar om glesbygdsmedicinskt spår i läkarutbildningen. Rekrytering är huvudtemat i EU-projektet Recruit and Retain, ett samarbete mellan ett antal olika länder med glesbygdsmedicinskt fokus. Här fick vi höra presentationer från Skottland, Norge, Kanada och Island. En huvudtalare var professor Roger Strasser från Kanada, tidigare Australien. Det arbete som han gjort som rektor och grundare av the Northern Ontario School of Medicin imponerar. Det har syftat till att bygga upp utbildningar för flera av sjukvårdens olika professioner och med intentionen att behålla medarbetare i ett geografiskt område som traditionellt varit svårt att rekrytera till. I det arbetet har man vinnlagt sig om att strukturerat och evidensbaserat hitta framgångsfaktorer för att redan från början hitta de personer som har störst förutsättningar att bli, och stanna kvar som, medarbetare just i den region där skolan finns. Resultatet har blivit en framgångsrik utbildning, med inte minst stort utrymme för förebyggande insatser och interprofessionella arbetssätt, och dessutom ett väldigt populärt lärosäte, med stort antal sökande till de utbildningsplatser som finns. Det har också visat sig att de läkarstudenter som utbildats under glesbygdmedicinska förhållanden blir de mest attraktiva medarbetarna att rekrytera i andra delar av landet. Det gäller generellt, inte bara de som väljer att specialisera sig inom allmänmedicin. Att få klinisk träning i glesbygdsmiljö och under förhållanden som är utmanande, men med god handledning, utvecklar kompetensen på ett sätt som medför särskild nytta oavsett var man senare väljer att arbeta. Läs gärna mer även om detta här: https://www.nosm.ca/ ”Community Engagement” och folkhälsa tillhör lärosätets ”akademiska principer”, och något som jag fastande för var att man som lärosäte har ett tilldelat ansvar för just folkhälsan. Skolan ställer sig bakom WHO:s definition av socialt ansvarstagande för medicinska skolor: “the obligation to direct their education, research and service activities towards addressing the priority health concerns of the community, region and the nation that they have a mandate to serve. The priority health concerns are to be identified jointly by governments, health care organizations, health professionals and the public.” Ett tilltalande synsätt för alla lärosäten som tillhandahåller utbildningar inom hälso- och sjukvårdsområdet! Så stort tack till Storuman och alla deltagare för två fina och inspirerande dagar! Efter en nattlig tågresa genom sommarsverige, från Umeå till Örebro via Hallberg, landade vi så igår hos landets ST-läkare i kirurgi, för ett samtal om framtidens hälso- och sjukvård och kirurgins roll. Tack för bra inspel och värdefull dialog, och tack till arrangören Svensk kirurgisk förening – som så många av professionsorganisationerna i vården är det jobb som läggs ner, ofta ideellt och utöver andra arbetsinsatser, beundransvärt och förstås viktigt att ta vara på i utformningen av den framtida vården. Utan engagerade medarbetare finns det ingen hälso- och sjukvård, det är ett som är säkert! Önskar med detta alla en fin helg! /Anna

180511 Walk the talk: health for all challenge

Vid den här tiden på året har jag stora delar av mitt yrkesverksamma liv varit uppslukad av förberedelser för WHO:s beslutande församling, Världshälsoförsamlingen (World Health Assembly, WHA). I slutet av maj samlas varje år WHO:s 193 medlemsstater i Genève för att fatta beslut om inriktningen på organisationens arbete. För WHO – precis om andra FN-organ- styrs ju av sina medlemsstater. Årets Världshälsoförsamling drar igång den 21 maj och är lite speciell, av flera anledningar. Organisationen firar i år sitt 70-års jubileum, det är den första världshälsoförsamlingen med den nya generaldirektören Dr Tedros och man ska anta ett nytt övergripande arbetsprogram för åren 2019–2023. bild Foto: Veronika Bard, Sveriges Ambassadör vid FN-representationen i Genève, Gabriel Wikström, dåvarande hälso- och sjukvårdsminister och Olivia Wigzell, Generaldirektör för Socialstyrelsen, vid öppnandet av Världshälsoförsamlingen 2016. Så vad har allt det här med oss och Sverige att göra kanske någon undrar? En hel del visar det sig, när man tittar närmare på såväl inriktningen på det nya arbetsprogrammet för organisationen såväl som agendan för årets WHA. Den inriktning som i det föreslagna arbetsprogrammet stakas ut för WHO under de kommande fem åren tar sin utgångspunkt i Agenda 2030 och mål nr 3, att säkerställa hälsosamma liv och främja välbefinnande för alla i alla åldrar. För att uppnå detta mål föreslås tre strategiska prioriteringar (som alla är sammankopplade); att uppnå allmän tillgång till hälso- och sjukvård; att adressera hälsokriser och att främja hälsosammare befolkningar. I detta sammanhang framhålls även att en stark primärvård, som tillhandahåller såväl behandlande som hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande åtgärder, nära befolkningen, är basen för att bygga starka och uthålliga hälsosystem. Som vi sagt förut, och som ni tydligt kommer att se i vårt kommande delbetänkande, den förflyttning som håller på att ske i Sverige är en del av en internationell rörelse. Vikten av att arbeta hälsofrämjande och förebyggande syns också tydligt på andra håll i agendan för årets Världshälsoförsamling, bl.a. i punkten som behandlar förberedelserna för det tredje FN-högnivåmötet om icke-smittsamma sjukdomar, som ska hållas i FN:s generalförsamling den 27 september i år. Icke-smittsamma sjukdomar blev 2011 den andra hälsofrågan, efter hiv/aids, att behandlas vid ett eget högnivåmöte FN:s Generalförsamling. Och detta av goda skäl. Icke-smittsamma sjukdomar beräknas år 2015 globalt ha orsakat 15 miljoner förtida dödsfall (i åldrarna 30–70 år). Alla länder är drabbade men sjukdomsbördan drabbar låg- och medelinkomstländer oproportionerligt tungt. Det tål at upprepas att detta är dödsfall som till stor del skulle kunna undvikas. Vilket återigen sätter ljuset på behovet av att arbeta hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande, men också skapa moderna hälsosystem som förmår ta om hand människor som lever med dessa sjukdomar, ibland under stora delar av sitt liv. Detta behov kommer också att belysas i det ”Globala investeringsexempel för prevention och kontroll av icke-smittsamma sjukdomar” som WHO:s sekretariat ska presentera i samband med årets Världshälsoförsamling. Avsikten är att bidra med centrala ekonomiska insikter om kostnaden för att agera och försöka förebygga och kontrollera icke-smittsamma sjukdomar jämfört med kostnaden för att inte agera. En av de fyra stora riskfaktorerna för icke-smittsamma sjukdomar, fysisk inaktivitet, har dessutom i år en egen dagordningspunkt. Under denna dagordningsunkten förväntas Världshälsoförsamlingen bl.a. ta ställning till ett förslag på Global handlingsplan för fysisk aktivitet, för åren 2018-2030. På tal om just fysisk aktivitet så gör WHO dessutom i år ett speciellt event för att uppmärksamma sin 70-årsdag samt lansera en global rörelse för att främja hälsa, och framför allt fysisk aktivitet, som en del av en hälsosam och hållbar framtid. Söndagen den 20 maj anordnar man i Genève ett gratis motionslopp kallat “Walk the Talk: The Health for All Challenge”, öppet för alla. Man inbjuder samtidigt andra, runtom i världen, att delta på sitt sätt och visa vad man själv är villig att göra för att främja ett hälsosamt liv. Vi i utredningen antar utmaningen. Challenge accepted?! Om ni blivit lite nyfikna på Världshälsoförsamlingen kan ni (i väntan på överlämnandet av vårt nästa delbetänkande den 1/6…) ta del av dokumentationen och/eller följa själva mötet live när det sätter igång den 21 maj, via WHO:s hemsida: http://apps.who.int/gb/e/e_wha71.html Trevlig helg! /Louise

180504 Offentligt etos i lugubra lokaler

Den här veckan har turen kommit till mig, Jens, utredningens praktikant/manliga alibi att ansvara för bloggen. Jag har under vårterminen haft nöjet att delta och förhoppningsvis också (i alla fall ibland) medverka till utredningens arbete. Trots min hemvist vid en statsvetenskaplig institution hade jag innan påbörjad praktik i ärlighetens namn ytterst begränsande uppfattningar om vad ett sådant arbete skulle kunna tänkas inkludera. Min bild av utredningsväsendet illustrerades tidigare framförallt av ett inbillat ensamarbete i dammiga, landstingsgråa lokaler (ingen värdering). Det ska sägas att statsvetare i själva verket ofta vet mycket lite om sådan kunskap folk i allmänhet tillskriver dem. Min huvudsakliga källa till utredningsvärlden har istället kommit från twitterkontot Statens Oumbärliga Umbäranden, @SOU_min_SOU. Där har jag med stort nöje roat mig bland klassiska titlar och en välkommet bekymmersfri formgivning. Utredningar som särskilt fastnat i mitt minne är bland annat Fluorberedningens betänkande från 1980, Lönar det sig att tillsätta fluor i dricksvattnet? och Punktskatteutredningens delbetänkande, Beskattning utan taxfree. Bild Lyckligtvis finns det också kloka/seriösa personer i utredningen. Louise och Anna har båda ägnat de senaste veckornas bloggposter åt att upplysa oss alla om kommittéväsendets essentiella roll för/i vår demokrati. En sådan åsikt/kunskap är idag inte alls självklar. Från många olika håll ifrågasätts idag vår demokratiska struktur. I SVT:s dokumentärserie Länge leve demokratin som sänds under våren kritiseras såväl demokratins nytta som det stora antalet folkvalda riksdagsledamöter. Förra sommaren utgavs i Sverige den amerikanska statsvetaren Jason Brennans bok, Against democracy (på svenska: Efter demokratin). Han menar att demokrati i själva verket inte har något egenvärde. Istället ger han uttryck för en strikt instrumentell syn på begreppet. Demokrati är enligt honom endast ett verktyg för att nå ett specifikt mål. D.v.s. rättvisa. Även om resonemanget i huvudsak diskuterar rösträtten tycker jag det har betydelse också för vår del av systemet. Utredningsväsendet kritiseras ofta för att vara både stelbent och sakna demokratisk insyn. I synnerhet enmansutredningar fördöms för att vara politiskt styrda med ett på förhand givet resultat (se bland annat www.dagenssamhalle.se/nyhet/utredningsvaesendets-foerfall-skadar-det-politiska-systemet-22711). Ska man tro kritikerna så tjänar statliga utredningar ofta samma syfte som Brennans demokratibegrepp, d.v.s. endast ett verktyg för att nå ett på förhand bestämt mål. Syftet har historiskt i själva verket varit motsatsen. I statsvetenskaplig litteratur lyfts inte sällan utredningsväsendet fram som en av anledningarna till det svenska 1900-talets förhållandevis lugna parlamentariska kultur (se bland anat Zetterberg, Det statliga kommittéväsendet, 1990). Parlamentarisk insyn och påverkan från många olika intressen har hjälpt till att arbeta fram pragmatiska samförståndslösningar på komplexa problem. Olika politiska partier och intresseorganisationerna företräder självfallet olika intressen. Deras medverkan i utredningar möjliggör i bästa fall inte bara samförståndslösningar utan hjälper också till att åstadkomma ny kunskap. Detsamma gäller demokratin. Målet med demokratin kan omöjligen definieras på förhand. Alla intressen måste ges chansen att få vara med och påverka utfallet. Jag kan givetvis inte tala för samtliga statliga utredningar. Min upplevelse är emellertid att vår utredning har betydligt större likheter med den klassiska statsvetenskapliga beskrivningen än den aktuella kritiken. Jag kan vidare konstatera att min initiala bild av en utredningars arbete var synnerligen felaktig. Lejonparten av min tid har i motsats till mina förväntningar inte spenderats i ensamhet bland dammiga pärmar. Istället har den ägnats åt att möta och lyssna in berörda aktörer såsom patient- och brukarföreningar, huvudmän och inte minst hälso- och sjukvårdens personal. Min förhoppning är att det också kommer att synas i utredningens kommande betänkande.   /Jens

180427 Vem är det egentligen som skriver?

Vi är nu i ett intensivt slutskede av sammanställandet av nästa delbetänkande, det betänkande som lämnas till ansvarig minister Annika Strandhäll den 1 juni. En del av er som vi har och haft kontakt med frågar nyfiket – hur går själva skrivandet till, vem är det som knackar på tangenterna? En del verkar se framför sig att det är nu vi skriver ner det mesta, de drygt 400 sidor som kommer att utgöra betänkandet. Riktigt så är det inte. Mitt utredningskansli har jag sett till att bemanna med utredningssekreterare med olika kompetenser (statsvetenskap, allmänmedicin, ekonomi och juridik), och dessa har förstås alltsedan de tillträdde tagit del av det material utredningen själv samlat in under alla våra dialoger. De har också haft kontakt med olika myndigheter och organisationer, ibland angående befintligt material och rapporter, ibland med frågor om att gemensamt genomföra analyser och genomlysningar. Då vår utredning inte riktigt är av den typen att varje kompetens i utredningskansliet kan skriva sitt avsnitt utifrån sitt eget perspektiv och område, utan alla frågor behöver belysas ur många perspektiv, har arbetet och det successiva nedtecknandet av texter förstås inneburit tätt och intensivt samarbete mellan de olika medarbetarna i utredningen. När det gäller förändringar i lagtext ska de ju överensstämma med befintlig lagreglering inom andra områden, hålla rätt detaljeringsnivå i förhållande till annan lagstiftning, och åtföljas av författningskommentarer i sådan utsträckning att det blir tydligt hur lagen är tänkt att tillämpas. En utmaning för vår utredning är samtidigt att det inte räcker med övergripande regleringar i lag för att åstadkomma det vi vill uppnå. Mycket av det som ska hända i omstruktureringen av hälso- och sjukvården och omsorgen – både vad gäller konkreta beslut och kulturförändringar – ska hända hos landsting/regioner och kommuner, och därför arbetar vi också med rekommendationer till huvudmännen för att ge vår bild av vad som måste göras i olika delar av systemet för att vi faktiskt ska få till den reform av sjukvårdssystemet som vi eftersträvar. Självklart har textmassorna under arbetets gång både svällt för att sedan koncentreras, stöts och blötts under lång tid utifrån våra dialoger med olika aktörer, inte minst i arbetet tillsammans med våra referensgrupper och vår expertgrupp (läs gärna Louise blogg från förra veckan ni som inte gjort det, där vi beskriver den formella gången och rollerna för arbetet i en utredning). Sedan har vi allt det praktiska arbete som förutom själva texterna ska till så här i slutskedet; val av färg på omslaget, layout, diagram, figurer, bilder, läsbarhet, språklig tydlighet, fotnoter och referenslistor…det är mycket som alla medarbetare i kansliet ska behärska i sitt skrivande och ytterst Louise, som huvudsekreterare, ska få att fungera. Och min roll, som under hela arbetet, är att som ansvarig för helheten granska varje ord och varje mening, bidra med texter även jag, skriva och skriva om, vända och vrida, utmana och stödja medarbetarna i processen. Så ja, intensiv är även denna fas, men också väldigt rolig. Vi skriver fram ett förslag till en reform. Sannolikt går betänkande sedan ut på remiss och remissinstanserna får möjlighet att ge sin syn på förslagen. Om regering och slutligen riksdag beslutar i enlighet med förslagen får vi en primärvårdsreform som för mig är det viktiga nästa steget i omställningen av hälso- och sjukvårdsystemet till en personcentrerad, modern hälso- och sjukvård, anpassad till medborgarnas behov och förväntningar idag och i framtiden. Med förutsättningar att vara en arbetsplats som är attraktiv för framtidens medarbetare. Jag hoppas förstås att det blir så. bild Med reumatikerförbundets ordförande, Lotta Håkansson. Men såklart, helt utan samverkan och dialog vill vi inte vara utan heller denna vecka! Hunnit med att träffa Vårdförbundet och få skicka en hälsning till deras viktiga kongress, träffa Reumatikerförbundets ledning (se bild) samt landets alla hälso-och sjukvårdsdirektörer och landstings-och regiondirektörer. Viktiga möten! Och idag träffar vi vår expertgrupp, för en sista genomgång och justering av förslag och texter. Representation från statliga myndigheter, departement, SKL, verksamheter och patienter/brukare – ser fram mot det förstås! Önskar alla en trevlig helg, nu stundar också Valborg och då tänker jag mig en paus i skrivandet för att fira vårens intåg förstås. Hur är det nu det heter i visan…”Vårdvindar friska…”? /Anna

180420 En utredning- vad är det?

”Vad jobbar du med?” Det är en vanlig och hyfsat okomplicerad fråga kan tyckas. För egen del hamnar jag dock ofta i lite av ett dilemma när den frågan ställs. Ska jag satsa på det kort-korta svaret ”statstjänsteman” (hyfsat intetsägande)? Kanske med tillägget ”och jobbar med hälso- och sjukvårdsfrågor”? Eller finns det tid och intresse för att faktiskt ta sig an frågan vad det innebär att vara huvudsekreterare i en statlig utredning (fortfarande diffust men lite mer inringat). Grejen är att då fastnar man ofta direkt på både begreppen ”sekreterare?” (ganska omodern benämning i förhållande till rollen) och ”statlig utredning?” Den statliga utredningsvärlden är av förklarliga skäl inte något som de flesta har anledning att fundera så mycket över dagligdags. Förmodligen läste vi om det någon gång under högstadietiden, kanske gymnasiet, men om sedan inte våra yrkesbanor gör att vi kommer i kontakt med ”utredningsväsendet” så kan de flesta av oss helt klart leva gott utan att någon närmre kunskap om detta alls. Å andra sidan, om man är intresserad av att förstå hur Sverige styrs, och vill ha möjligt att påverka inriktningen av olika frågor- eller bara vill förstå vad som händer med vårt betänkande när vi lämnar det i juni- då kan det ändå vara värt att ägna några minuter åt att påminna sig om vad en utredning är och varför de tillsätts. T.ex. genom att läsa denna blogg! Lite förenklat så kan man säga att när regeringen identifierar områden där man ser behov att förändra lagstiftning eller införa en ny lag så kan de inte bara från en dag till annan lägga fram nya lagförslag. Det måste tas fram fakta i frågan och en analys göras av hur förslag kan utformas och vilka konsekvenser förslagen kan tänkas få för olika aktörer i samhället. Frågan måste helt enkelt utredas. Eftersom vi i Sverige valt att organisera oss i form av ett – med internationella mått sett – förhållandevis litet regeringskansli/små departement (mycket av det som i Sverige är självständiga expertmyndigheter är delar av departementen i andra länder) så görs detta utredningsarbete som regel inte inom regeringskansliet/departementen. I stället har vi ett system där en statlig utredning tillsätts av regeringen, för att utreda frågan. En kommitté (flera personer) eller en person (kallas då ”särskild utredare”) får i uppdrag att undersöka förutsättningarna för det regeringen vill genomföra. Uppdraget från regeringen beskrivs i det som kallas ”direktiv”. Dessa kan beroende på fråga variera en hel del vad gäller detaljeringsgrad. Av direktiven framgår också när utredningen ska redovisa sitt arbete och lägga fram sina förslag för regeringen. Kommittén eller den särskilde utredaren är formellt ansvarig för arbetet och svarar för förslaget. Till sin hjälp att genomföra själva utredningsarbetet och sköta utredningens administration har de vanligtvis en eller flera personer och det är de personerna som har benämningen ”sekreterare”. De är utredningens ”sekretariat”. Har utredningen flera sekreterare väljer man ibland att använda begreppet ”huvudsekreterare” för den som håller ihop/har huvudansvaret för arbetet i sekretariatet (ni märker, det tog mig fem stycken att komma till vad en huvudsekreterare är…). Utredningen arbetar utifrån de tidsramar den har i sina direktiv och presenterar sedan sin analys och sina förslag i en rapport till regeringen som kallas ”betänkande”. När utredningen lämnat över detta till regeringen har den inte längre möjlighet att påverka den vidare utformningen eller hanteringen av förslagen. Efter att regeringen tagit emot betänkandet skickas det ut till berörda myndigheter, organisationer, kommuner och andra intressenter som får lämna synpunkter, så kallade remissvar. Om många av dem som svarar är negativa kan beslutet bli att inte gå vidare i frågan, eller att försöka hitta andra lösningar än de som utredningen föreslår. Även de som inte har fått remissen skickad till sig har rätt att lämna synpunkter. Dvs är man engagerad i/berörd/intresserad av en fråga som behandlas i ett betänkande så kan man inkomma med synpunkter på förslagen till regeringen (här finns alltså möjlighet att påverka!). Alla inkomna synpunkter blir allmänna handlingar och diarieförs och hanteras av det aktuella departementet. Om regeringen, utifrån remissvar och sin egen bedömning, väljer att gå vidare i frågan skriver den ett utkast till lag, en så kallad lagrådsremiss, och lämnar den till Lagrådet, som granskar att förslaget inte strider mot någon lag. Efter det bearbetar regeringen förslaget och lämnar det sedan som en proposition till riksdagen (Om förslaget i stället kommer från en enskild ledamot i riksdagen kallas förslaget för motion). Propositionen behandlas sedan i ett av riksdagens utskott, som får lämna synpunkter på förslaget (detta görs i ett så kallat utskottsbetänkande). Slutligen röstar riksdagen om förslaget och om en majoritet i riksdagen röstar för förslaget utfärdas en ny lag i Svensk författningssamling, SFS. Det här – lagstiftningsprocessen- är som ni märker en process i flera steg, och när det går riktigt snabbt (som det gjort med vårt första delbetänkande) så tar det ändå ca 1 år från det att ett betänkande lämnas till regeringen till det att riksdagen eventuellt fattar beslut om att anta den proposition som kommit ur förslagen i betänkandet. Vanligen behöver också olika aktörer, såsom landsting och kommuner, företag etc. få lite tid på sig för att anpassa sin verksamhet så att den är i överenstämmelse med nya lagar. Därför kan det vara så att lagarna inte träder i kraft omedelbart utan ett antal månader senare, beroende på hur mycket tid som behövs. Det kan förstås kännas frustrerande att processerna tar lång tid, men samtidigt är vi alla betjänta av att de lagar och regler vi faktiskt beslutar om och gemensamt ska leva efter är välgrundade och välförankrade – att berörda aktörer har getts möjlighet att vara delaktiga i processen- och att de som direkt berörs ges rimliga förutsättningar för att börja arbeta i enlighet med ny lagstiftning. Det är en central del av vårt demokratiska system! bild Bild: invigningen av Svensk Allmänmedicinsk Kongress i Norrköping Sist men inte minst vill jag avsluta med att låna några ord från Magnus Nord, kongressgeneral vid veckans höjdpunkt: Svensk Allmänmedicinsk Kongress i Norrköping! Vid invigningen i onsdags påminde Magnus oss alla om vikten av konditionsträning – vi behöver ju uthållighet för att klara av omställningen fram till 2027! För att leva som jag lär ska jag snart själv ge mig ut i löparspåret på en liten runda :) Trevlig helg! /Louise

180413 Om att förebygga

Jag har nog alltid gillat tanken på att förebygga. Hantera innan något går för långt, helst innan något dramatiskt alls händer. Gissar att det påverkat mitt sätt att tänka även kring sjukvård. Mitt första uppdrag som ledare i vården var ansvaret för hjärtklinikens rehabilitering och sekundärprevention. Jag insåg snabbt att det var ett område där det fanns möjlighet att få vara med och utveckla och där det fanns möjlighet att få utrymme; en kan helt enkelt säga att det var mer trångt till positionerna på intensivvården, angiolab (ballongsprängningar ni vet) och andra akuta (läs mer heroiska) områden. Tyckte redan då att det var konstigt. Borde väl vara det finaste av allt att förebygga? Intresset har funnits kvar. Inte minst utifrån de personer och förebilder som jag fick förmånen att arbetade med. Det var också ett område där team-arbete var en självklarhet. Och det fattade en ju redan då, att allt är roligare och mer utvecklande om man gör det tillsammans. Lite som i resten av livet. bild En av många utredningsdialoger om hälsa och prevention, denna gång hos Fysioterapeuterna. Minns ett besök i Etiopien, Addis Abeba, med arbetskamrater och vänner. Där hade en tidigare kollega, Elehu Feleke, byggde upp en hjärtverksamhet, och också, då det varit hans specialområde i Sverige, beslutat sig för att även där implementera tanken på prevention. En utmaning då, i början av 2000-talet, var att hitta en dietist på plats som var beredd att anta utmaningen med att öka kunskapen om felnäring, malnutrition, när det dittills framförallt varit en utmaning att hantera undernäring i form av brist på mat. Malnutrition, en av nutidens epidemier, spred sig snabbt över hela världen. Dietistkompetens i framtidens vård är en självklarhet. Så givetvis, det har ni redan hört, prevention och det förebyggande kommer att ha en självklar plats i utredningens arbete. Men det är förstås också svårt. Jättesvårt. Att det inte uppfattas som att hälso- och sjukvården kommer med pekpinnar, att på riktigt stödja motivation och tillhandahålla verktyg för den som vill förändra sitt beteende. Men – det finns ett stort intresse! I den nyligt publicerade Hälso- och sjukvårdsbarometern 2017 kan utläsas att många vill prata om levnadsvanor, 86 % svarade att de vill diskutera t ex frågor om kost, motion, tobak och alkohol med sjukvårdens medarbetare, en siffra som dessutom varierar i liten utsträckning mellan olika delar av landet. Och vi har kompetensen, inte minst hos våra distriktssköterskor. Ser ikväll fram mot att få träffa en del av dem på distriktsköterskedagen. Jag ger inte upp tanken på att den bästa sjukvården är den som inte behöver göras. Den bästa hälsoinsatsen är den som görs innan. Och inte alltid av enbart hälso- och sjukvården, utan ofta i samverkan med andra delar av samhället; föreningslivet, förskolan, skolan, arbetslivet… Därför känns det bra att veckans sista möte är med medarbetare från Folkhälsomyndigheten. Mycket av utredningens arbete handlar om att beskriva hur olika delar av systemet hänger ihop, och hur samverkan kan bli ännu bättre än den är idag. Trevlig helg! /Anna

180406 – Da’n före (Världshälso)da’n…

Idag är det fredag och da’n före da’n…Världshälsodagen! Den 7 april 1948 trädde nämligen WHO:s konstitution i kraft och detta datum firas nu varje år som världshälsodagen, med olika teman varje år. I år (som alltså är WHO:s 70-årdag!) är temat Hälsa för alla – allmän hälso- och sjukvård. I samband med dagen uppmärksammas årets tema runtom i världen genom olika aktiviteter och kampanjer, och även vi gör ett kort nedslag här i veckans blogg. Så varför har WHO i år valt temat Hälsa för alla – allmän hälso- och sjukvård? Och vad är det för budskap man vill skicka till oss alla, såväl allmänhet som beslutsfattare och andra intressenter och aktörer runtom i världen? En grundläggande utgångspunkt är att allmän hälso- och sjukvård är ett av delmålen som världens länder enats om för att kunna uppnå det övergripande hälsomålet i Agenda2030, att ”Säkerställa hälsosamma liv och främja välbefinnande för alla i alla åldrar”. Dvs att detta är något som vi alla har åtagit oss att jobba för och WHO:s huvudbudskap för årets världshälsodag påminner oss om varför:

  • Allmän hälso- och sjukvård handlar om att försäkra att alla människor kan få tillgång till kvalitativa hälsotjänster, där och när de behöver dem, och utan att det ger dem ekonomiska besvär.
  • Ingen ska behöva välja mellan sina hälsobehov och andra grundläggande behov.
  • Allmän tillgång till hälso- och sjukvård är en nyckel till såväl människors som nationers hälsa och välmående.
  • Många länder har kommit långt vad gäller detta. Alla länder kan göra mer.

Låt oss stanna en stund vid den där sista punkten. Alla kan göra mer. Det gäller såklart även oss. Även om vi kommit långt, längre än de flesta, när det gäller just allmän tillgång till hälso- och sjukvård. Om vi ska fundera på hur vi ska göra mer kan det också vara värt att stanna en stund vid ordet ”allmän” (eller på engelska ”universal”, då det engelska begreppet som används för allmän hälso- och sjukvård är ”Universal Health Coverage”). WHO understryker nämligen att detta ord – allmän/universal- innebär: –  för alla länder -  för alla människor, utan diskriminering, ingen ska lämnas utanför -  hälsosystem som är uppbyggda runt människor, inte sjukdomar -  rätt vård, på rätt ställe, vid rätt tid- varje gång -  patienters kostnader vid vårdtillfällen är låga i förhållande till deras förmåga att betala för hälso- och sjukvård -  patienters kostnader vid vårdtillfällen medför inte att de tvingas in i fattigdom -  ingen behöver välja mellan hälso- och sjukvård och andra grundläggande behov. bild Minst lika viktigt är det dock att fundera på vad allmän hälso- och sjukvård faktiskt INTE är. WHO framhåller att det inte innebär: -  avgiftsfri tillgång till alla möjliga hälsotjänster, oavsett kostnad. Detta eftersom inget land i världen på ett hållbart sätt kan tillhandahålla alla tjänster helt avgiftsfritt -  att enbart tillhandahålla ett ”minimipaket” av tjänster. Det handlar istället om att steg för steg tillhandahålla fler hälsotjänster och stärkt finansiellt skydd efterhand som ett land får mer resurser -  enbart medicinsk behandling för individer. Det handlar även om tjänster för hela befolkningar -  att det enbart handlar om sjukvård och att finansiera ett lands hälsosystem. Allmän hälso- och sjukvård omfattar alla komponenter av ett hälsosystem: system och vårdgivare som tillhandahåller tjänster till människor, hälsoinrättningar, kommunikationsnätverk, hälsoteknologi, informationssystem, kvalitetssäkringsmekanismer, styrning och lagstiftning. För den som vill läsa mer om Världshälsodagen och WHO:s arbete för allmän hälso- och sjukvård rekommenderas WHO:s hemsida: http://www.who.int/campaigns/world-health-day/2018/en/ Med det tar vi helg och hurrar lite i förskott för (snart) 70-åringen WHO! /Louise

180329 ”Vägen mot världsklass”

Ännu en vecka till ända. Jag vet att vi sagt att vi skulle minska på externa möten under våren, och det har vi också gjort, eftersom fokus nu är på sammanställande och skrivande av utredningens nästa delbetänkande. Men den här veckan har det ändå blivit några riktigt bra möten som jag gärna vill delge er. Jag och Louise har besökt region Jämtland Härjedalen, träffat ledningen från region och kommuner, politik, tjänstemän, vårdföreträdare. Allt om samverkan utifrån varje individs behov. Förutom att vi var där fanns också Åke Åkesson, verksamhetschef på Borgholms hälsocentral och Anna Hasselbom, socialchef i Borgholms kommun, på plats. Som vanligt var det väldigt inspirerande att höra om deras samverkan och om Hemsjukhuset i Borgholm. Den här gången blev jag särskilt fångad av Åke och medarbetarnas arbete med veckovisa remisskonferenser, i syfte att optimera remissflödet, kvalitetssäkra remisser och inte minst införa ett lärandemoment i den egna organisationen på hälsocentralen. Ett intressant och gott exempel! På plats fanns också Peter Nilsson, analytiker på Myndigheten för vård- och omsorgsanalys, som föredrog rapporten Från medel till mål. Rekommenderad läsning om att organisera och styra mot samordnad vård och omsorg ur ett patient- och brukarperspektiv (kan hämtas här: https://www.vardanalys.se/rapporter/fran-medel-till-mal/ ) Vi har också hunnit med att träffa Sveriges Psykologförbund, medverka vid en eftermiddag med Nationella plattformen för jämlik hälsa och vård, träffat DLF och SFAM, fått förmånen att möta Paul Batalden och Boel Andersson Gäre från International coproduction Health Network och diskutera medskapande och systemförändring. Och tro det eller ej men detta var bara ett axplock av meningsfulla möten! Bild Men det största intrycket denna vecka var tisdagsmorgonens möte med Riksförbundet Hjärt-lung, Neuroförbundet, Reumatikerförbundet, Astma- och allergiförbundet, Diabetesorganisationen i Sverige och Storstockholms diabetesförening då jag fick äran att vara mottagare av deras gemensamma rapport Vägen till världsklass – så får vi en bättre vård för personer med långvariga sjukdomar. Jag vill gärna lyfta det arbetet och rapporten av flera skäl. Rapporten lyfter på ett så tydligt sätt det som är bra i svensk hälso- och sjukvård, men också de områden där vi faller sämre ut i internationella jämförelser och flera nationella rapporter. Förutom att på ett tydligt sätt belysa det, och komma med konstruktiva förslag på hur vi kan förbättra vården för de många människor som har en eller flera långvariga sjukdomar, är det också andra saker som jag ser som särskilt viktiga. För det första att genom att sammanställa och överlämna rapporten visar organisationerna på sitt självklara och aktiva arbete med att vara med och utveckla svensk hälso- och sjukvård. På samma sätt som partnerskap mellan personen och vårdens medarbetare är avgörande för resultatet av den hälso- och sjukvård vi bedriver på individnivå är förstås medverkan av patienter och brukare helt avgörande för framgången när vi utvecklar hälso- och sjukvårdssystemet. För det andra att det är ett arbete som flera föreningar gjort tillsammans. Som en av de medverkande utryckte det: ”Vi vill vara med som möjliggörare, inte kravställare. Och tillsammans är vi starka.” Det är ett tecken i tiden. På samma sätt som landstingen och regioner väljer att samverka i allt fler frågor, samarbetet mellan regioner och kommuner stärks, olika professioner tillsammans publicerar debattartiklar och genomför workshops, de unga medarbetarna i olika yrkesgrupper i vården bildat ett gemensamt nätverk, ser också patient- och brukarorganisationer stora möjligheter till samverkan, både med varandra och med andra aktörer. Att samverka kring de frågor som är viktiga i vårt gemensamma samhällsbygge är något vi inte har råd att undvara – det är i samverkan mellan olika kompetenser och erfarenheter som det nyskapande växer fram, och det skapas en dynamik som klarar att förändra invanda strukturer och föråldrade arbetssätt. Det är inte alltid enkelt, kräver en del mod och öppenhet och också ett visst mått av att bortse från särintressen och fokusera på gemensamma mål. Är så glad över att få vara med och se det hända i allt fler sammanhang! (Har förstås på önskelistan att det händer i alla delar av systemet, och inte minst på beslutsfattande nivå, men det vet ni ju redan!) Så stort tack till alla bidragande för överlämnandet av Vård i världsklass, för inspelet och ert gemensamma arbete, och ett särskilt och djupt känt personligt tack för att ni valde mig och utredningen som mottagare av ert arbete! Vi ska förvalta det väl, och ser som alltid fram mot fortsatt och gott samarbete – har ju i mina uppdrag fått förmånen att arbeta med många av er under rätt lång tid och i olika uppdrag men alltid uppskattat det lika mycket, det hoppas jag ni känner och vet! Här kommer nu länk till rapporten och den film som tagit fram, för alla att ta del av: http://www.vardivarldsklass.se/ Bild2 Nu drar det ihop sig till påsk, önskar alla fina och avkopplande helgdagar och hoppas förstås på lite vårsol och värme dessutom! /Anna

180323 Var finns bilden av svensk hälso- och sjukvård?

I de stora öppna ytorna på bottenvåningen på Världshälsoorganisationens huvudkontor i Genève finns en mycket stor abstrakt målning, i en mängd olika färger som drar åt alla möjliga håll, donerad av Brasilien om jag minns rätt. Det är ett fint konstverk men jag hade inte funderat så mycket över det förrän en kollega som varit i Genève längre informerade mig om att det skämtsamt brukade refereras till som bilden av WHO:s organisationsschema… Fullt så rörig är nu inte WHO:s organisation. Men lättförstådd är den inte, inte ens om man bara vill titta närmre på organisationen på huvudkontoret. Till det kommer sex regionkontor och ca 150 landkontor. Och denna organisationen ”ägs” ju av sina medlemsländer. Är ansvarig mot gentemot sina medlemsländer. Men för att man som ”delägare” i en organisation ska kunna genomföra såväl nödvändiga förändringar av organisationen som hålla organisationen ansvarig i förhållande till de mål man har satt upp för organisationen så krävs att man faktiskt har en korrekt bild av hur organisationens olika delar hänger ihop. Lättare sagt än gjort. Någonstans där i Genève tror jag att min vurm för organisationsscheman föddes. Jag kan inte riktigt minnas att någon någonsin under min utbildning egentligen lyfte fram dem på något speciellt sätt. Eller ens gav oss studenter rekommendationen att titta på ett organisationsschema för företag/organisationer där man skulle söka jobba. Att någon talade om vikten av att förstå var i en organisation en viss person eller funktion befann sig. Hur den förhöll sig till andra delar, vad som var dess roll och mandat. Idag är organisationsscheman bland det första jag letar efter på en hemsida. Ett organisationsschema säger naturligtvis inte allt men för mig är den ett ovärderligt verktyg för att skaffa mig en första grundläggande förståelse av hur en organisation är uppbyggd och tänt att fungera (ja tänkt, för det är ju inte alltid som verkligheten ser ut precis som schemana, det är jag också medveten om). Om det inte finns ett organisationsschema är det ofrånkomligt att jag funderar på om det faktiskt finns en genomtänkt struktur i den aktuella organisationen, och om det ens är klart för dem som finns i organisationen hur de olika delarna är tänka att hänga ihop. Och det är här det blir påtagligt att vi har ett problem i den svenska hälso- och sjukvården. Vi har inget bra organisationsschema, som på ett begripligt sätt beskriver för våra invånare och för vårdens medarbetare hur organisationen är tänkt att fungera. Hur dess delar ska hänga ihop. Vare sig för systemet som helhet eller för de olika ”subsystem” som våra landsting tillsammans med kommunerna utgör. Därför blir det onödigt svårt för våra invånare att veta vart man ska vända sig med olika frågor eller problem kopplade till deras hälsa. För en del kan det resultera i att man avstår från att söka vård. Man vet kanske inte var man hittar en vårdcentral (om man ens vet att det är där man oftast ska ha sin ingång till vården) och kanske inte heller vilken kompetens det är man egentligen skulle behöva få hjälp. Det kanske känns för omständligt att ta reda på den informationen. Och då kanske man väljer att tro att det där stukade fingret eller såret nog läker av sig självt så småningom. För andra kanske otydligheten kring var och hur man kan få information och hjälp av vården resulterar i att man söker på vård på ”fel ställe” (i vårdens ögon, men har vi från systemets sida inte lyckats förklara och tillhandahålla vård på ett mer patienttillvänt sätt så är vi medskyldiga till det). Eller att man söker vård för saker som man egentligen skulle kunna ha hanterat på egen hand/med stöd av närstående om man vetat var/hur man kunde få råd och stöd så att man kände sig trygg med att det var ett fullgott sätt att hantera problemet. För medarbetaren på sjukhuset som möter patienten med det brutna benet som visar sig ha en demenssjukdom som inte tidigare identifierats och därmed har behov av insatser från såväl kommunal hälso- och sjukvård som omsorg, visar det sig kanske i att den inte direkt kan slussa patienten vidare till rätt ingång i kommunen utan bara ger informationen att ”det är kommunens ansvar, inte vårt”. Men inte heller här har då systemet gett medarbetaren förutsättningar att agera utifrån patientens bästa, för medarbetaren har inte fått kartan över helheten hen ska navigera i. Hen ser då bara sin egen lilla organisatoriska ruta och att det som är utanför den är ”någon annans” ansvar. Det är på ett sätt inte så svårt att förstå hur det blivit så här. Som flera av er hört oss tala om så har vårt svenska hälso- och sjukvårdssystem utvecklats organiskt över tid, och då dessutom på delvis 21 + 290 olika sätt, eftersom hälso- och sjukvården i Sverige är landstingens och kommunernas huvudsakliga ansvar. Dessutom växer ju hela tiden komplexiteten i takt med att vår kunskap och subspecialisering inom olika områden fördjupas. Det är därmed ingen lätt uppgift att försöka stanna upp och faktiskt ta ett helhetsgrepp om hur vårdens ”organisationsschema” ser ut idag. Och i nästa led hur vi tror att det behöver se ut för vi tillsammans ska kunna tillhandahålla en god och sammanhängande vård. Från utredningens sida ser vi att det är en central uppgift för oss att i vårt arbete på olika sätt verka för att förtydliga denna bild. I vår bedömning kommer det vara helt avgörande att aktörer i vården gemensamt tar sig an uppgiften att förtydliga bilden av svensk hälso- och sjukvård. Gör vi inte det kan vi inte förvänta oss av vare sig invånare eller våra medarbetare att de ska kunna navigera i denna svåröverskådliga terräng. Med de funderingarna beger vi oss mot helgvistelse i nordligare terräng. På söndag börjar vårt besök hos Region Jämtland-Härjedalen. Det ser vi mycket fram emot! Trevlig helg! /Louise

180316 Att hitta universum i ett ljumskbråck

Idag är en sådan dag när jag längtar efter sommar och sol. Grillkvällar, ledig tid, lite kubb och gotländska solnedgångar är sånt jag ser fram mot. Inte utan att jag också ser fram mot början på sommaren och närmare bestämt den första juni, när vi överlämnar utredningens nästa delbetänkande till ansvarig minister, Annika Strandhäll. Tiden från nu och fram till dess blir ganska speciell. I vårt uppdrag att arbeta med dialog och hög delaktighet är det nu dags för olika grupperingar att börja ta del av inriktningen på våra förslag. De förslag som (bland annat) har våra dialoger med olika aktörer i hälso- och sjukvården som grund, och där så många bidragit med material, strategidokument, tankar och idéer utifrån sina olika uppdrag och roller i hälso- och sjukvårdssystemet. Samtidigt är vi fortfarande i processen, inte minst med vår expertgrupp, som vi träffar första gången för året i nästa vecka, så hela materialet av bakomliggande resonemang, analyser och statistiska underlag har vi förstås inte kommunicerat externt än. Det kommer först i det formella delbetänkandet. Och som vi sagt tidigare – när många är engagerade och verkligen brinner för att göra det allra mesta av den resurs vi gemensamt förfogar över i hälso- och sjukvården finns det många olika synpunkter på hur det bäst ska göras. Och inte att förglömma – utredningen tar fram förslag. När dessa överlämnats till ansvarig minister vidtar en sedvanlig process av hantering på departementet, ett remissförfarande där alla har möjlighet att lämna sina formella synpunkter innan våra förslag (förhoppningsvis) tas vidare i en beslutsprocess till regering och riksdag. Själv är jag fortfarande förhoppningsfull i att jag tror att vi tillsammans kan mejsla ut förslag som fungerar ur alla perspektiv; patientperspektivet, medarbetarperspektivet, forskning-/utveckling-/utbildningsperspektivet och det ekonomiska perspektivet. Och i dessa förslag omfatta väldigt mycket av det som olika aktörer lyft som förutsättningar för ett hållbart hälso- och sjukvårdssystem, och som ger förutsättningar att motsvara befolkningens behov och förväntningar i dag. Vi har alla samma uppdrag och intention: en god och jämlik hälsa i befolkningen. Vi vill se förutsättningar att använda vår gemensamma resurs väl, och med grund i de etiska principer som uttrycks i hälso- och sjukvårdslagen. Många kloka inspel fick vi som vanligt när vi träffade våra referensgrupper i början av veckan. Den här gången samlade vi samtliga grupper (representanter för patienter och brukare, professioner, politik och huvudmän) till ett gemensamt möte. Dagen inleddes med Jens Wilkens från OECD som gav oss en internationell utblick, och avslutades med medarbetare från Övertorneå Hälsocentral, som pragmatiskt och utifrån sina patienters behov och de förutsättningar som finns lokalt bedriver en verksamhet som röner mycket uppskattning från sina patienter, och också har en hög tillströmning av medarbetare som vill arbeta i verksamheten. Bild1 Bild2 Vi har också träffat sjukvårdsdelegationen på SKL, hunnit med en inspirerande heldag i Västra Götaland med diskussioner om hur Sahlgrenska, primärvården och kommunerna ska samverka på bästa sätt i den nya hälso- och sjukvården, och medverkat vid ett inspirerande besök hos Stockholms läkarförenings fullmäktige. Utöver det besökt ett givande möte med Nationella programrådet för primärvård på SKL, och i förmiddags medverkat på Fysioterapeuternas nationella rådslag, såväl live som web-sänt. Och innan veckan snart avslutas blir det möte med utredningen Framtidens socialtjänst, en av alla de utredningar vi samverkar med för att se till att välfärdssystemet verkligen hänger ihop på det sätt invånarna förväntar sig och behöver. Som sagt, en intensiv men som alltid givande, vecka! Och speglande ett axplock av alla de olika aktörer som behöver samverka såväl inom ramen för utredningen som i framtidens hälso- och sjukvårdssystem. Några citat från veckan har stannat i mitt huvud, för att de är kloka, lite roliga och stämmer till eftertanke. Tänkte dela med mig: ”Vi mäter, väldigt exakt, fel saker” Jens Wilkens, Health Policy Analyst, OECD, om vår förmåga att mäta det vi kan mäta, men kanske missa det som är det egentliga värdet för dem vi är till för. För att det är svårt att mäta det som är upplevelsen hos, och kanske har störst betydelse för, individen. Men också för att vi gärna fixerar oss vid det som är mindre komplext och som förefaller enkelt att beskriva. Den här gången handlade det om att mäta väntetid i dagar och veckor utan att ta hänsyn till andra aspekter av väntan. ”Den som kan gör mål, och blir det självmål gråter vi tillsammans” Jari Havela, allmänläkare på Övertorneå Hälsocentral, om att arbeta tillsammans olika professioner och utifrån de gemensamma förutsättningarna och uppdraget stödja varandra i arbetet med att göra det bästa för de patienter man möter. Och om att våga prova nya lösningar, om det inte fungerar backa, korrigera och prova igen. PDCA-cykeln helt enkelt! ”Man kan säkert hitta universum i ett ljumskbråck” Agneta Hamilton, allmänläkare på Vårdcentralen Kusten i VGR, reflekterar över framtidens vårdnivåer och om det här med att centralisera viss vård och göra större volymer för att öka kvalitet. Är det vansinnigt tråkigt, eller är det kanske är så att när man blir riktigt bra på något går det alltid att utveckla ytterligare. Och förstås – det man fördjupar sig i och blir riktigt bra på behöver inte vara det specialiserade, utan kan också vara excellensen hos generalisten. Själv skulle jag vilja avsluta med ett citat som ni känner igen sedan tidigare i vårt arbete. Inte minst med tanke på det jag inledde med, allas ert fantastiska och stora engagemang och att vi nu går in i ett skede där förslag diskuteras, stöts och blöts, tycks om och så småningom spikas inför ett formellt överlämnade av betänkandet. Det är en strukturförändring av hela hälso- och sjukvårdssystemet vi står inför, och förändringen måste beskrivas, beslutas och ske i många mindre steg. Ledord är nu liksom tidigare delaktighet, tillgänglig vård och kontinuitet. ”Trust the process” – ha tillit till processen! Ha en riktigt fin och vilsam helg! /Anna

180309 Now more than ever

I april är det 10 år sedan WHO publicerade Världshälsorapporten ”Primary Health Care- Now more than ever” (kan hämtas här: http://www.who.int/whr/2008/en/ ). Rotar man lite i något arkiv i Regeringskansliet så är det inte omöjligt att man hittar en rapport från Världshälsodagen, den 7 april, 2008 från en praktikant vid namn Louise, om just denna rapport. Under den våren var jag praktikant vid sektionen för hälsa och utveckling på Sveriges FN-representation i Genève (dvs Sveriges Ambassad till FN-kontoret i Genève, där i princip alla de stora internationella hälsoorganisationerna har sina huvudkontor). Det var då som hälsofrågorna på allvar gjorde entré i mitt professionella liv och jag minns tydligt att den här rapporten gjorde ett ganska stort avtryck runtomkring mig. 10 år senare skriver vi just nu intensivt på vårt nästa delbetänkande. Som ni hört oss tala om, och som Anna skrev om senast förra veckan, så ser vi tydligt att den omställning vi är på väg att göra i Sverige är en del av en internationell rörelse i samma riktning. Och liksom i Sverige är det en rörelse som inte börjat precis nu utan växt fram under längre tid. Detta kommer vi naturligtvis också att lyfta fram i delbetänkandet nu i juni. Detta har gett mig anledning att få gå tillbaka till flera olika internationella policydokument rörande primärvården. Bl.a. just Världshälsorapporten från 2008. Och texterna ekar misstänkt välbekanta, och relevanta, 10 år senare. Rapporten konstaterar att runtom i världen är människor alltmer otillfreds med hälsosystemens förmåga att möta uttalade behov, och att göra det på ett sätt som motsvarar befolkningens förväntningar. Hälsosystemen fungerar inte på ett optimalt sätt med den konventionella, sjukhuscentrerade och fragmenterade strukturen. Den ger istället upphov till ojämlik tillgång till hälso- och sjukvård och bristande förtroende för hälso- och sjukvården som i sin tur riskerar att utgöra ett hot mot den sociala sammanhållningen. För att ändra på detta och skapa förutsättningar för en mer jämlik hälsa och sätta människorna i centrum för hälso- och sjukvården förespråkas ett skifte mot stärkt primärvård. bild Rapportens tongångar vad gäller hur man bör gå till väga för att skapa förutsättningar och legitimitet för detta skifte tål också att påminna sig om. WHO framhåller att omstruktureringar naturligtvis ska vara baserade på evidens och ett rationellt hanterande av osäkerhet, men de måste samtidigt också klara av att integrera människors förväntningar på hälsa och hälso- och sjukvården, för sig själva, sina familjer och sina samhällen. Detta kräver noggranna avvägningar mellan olika intressen och ett brett engagemang med en rad olika aktörer. Dvs ett radikalt annorlunda tillvägagångsätt än traditionell toppstyrning. Samtidigt konstateras att det inte heller är att förvänta sig att formering av ny inriktning skulle kunna vara helt samstämmig, det finns det alltför många kolliderande intressen för. Studier visar dock att det avgörande för reformers legitimitet är att processerna de tagits fram igenom upplevs som rättvisa och transparenta. Detta ligger väl i linje med det sätt vi försöker arbeta på, med stor öppenhet och en inkluderande dialog. En viktig del i det arbetet är som ni vet utbytet med våra fyra referensgrupper som representerar patienter och brukare, vårdens medarbetare, politiken och huvudmännen. På måndag ska vi samla dessa fyra grupper till ett gemensamt möte som tar sikte på innehållet i vårt nästa delbetänkande. Precis som det är viktigt för oss att ta del av och beakta flera olika perspektiv när vi formulerar våra förslag tror vi att det finns mycket att vinna genom att också samla våra referensgrupper så att de får ta del av varandras olika perspektiv. Så nu tar vi snart helg och laddar inför detta spännande och viktiga möte på måndag. Trevlig helg! /Louise

180302 Primärvården är på allas läppar – men mer än läpparnas bekännelse behövs!

”Under torsdagen utsåg regeringen Anna Nergårdh, tidigare chefsläkare på Stockholms läns landsting, till ny särskild utredare med ansvar att leda arbetet med att ställa om och modernisera vården med fokus på primärvården. Tillsättningen av Anna Nergårdh är ett första steg i en stor system- och strukturförändring av hälso- och sjukvården som följer delar av förslagen presenterade i Göran Stiernstedts utredning Effektiv vård. Utredningen pekade bland annat på att det behövs en omfattande strukturreform där primärvården blir den verkliga basen och första linjen i hälso- och sjukvården. Sverige har idag en primärvård som, jämfört med sjukhusvården, är betydligt svagare än i flertalet jämförbara länder.” Så här inleddes pressmeddelandet från Socialdepartementet för exakt på dagen ett år sedan idag. Det har varit ett fantastiskt, om än väldigt intensivt, år. Det var förstås med bävan jag tog mig an uppdraget. Det är ett stort ansvar och förtroende att få ett sådant uppdrag, och jag visste från början att det, förutom utmaningarna på makronivå i systemet, var ett arbete som behövde göras tillsammans med alla olika aktörer i hälso- och sjukvården (och omsorgen visade det sig mer och mer med tiden). Och det jag inte visste var hur reaktionerna på uppdraget skulle bli? Skulle man känna att man orkade bidra? Engagera sig? Eller bara rycka på axlarna, tänka ”en utredning till”, och fortsätta försöka hålla näsan över vattenytan i en ansträngd vardag, utan att ens orka fundera över om en annan sjukvård än i dag är möjlig. Samtidigt var jag rätt säker på, och ville ännu mer utforska utifrån mina tidigare erfarenheter och år i vården, att de fantastiska människor som finns och verkar där skulle vara beredda att bidra. Det gjorde utmaningen oemotståndlig. Jag kan så här ett år efter starten säga att det var så. Det engagemang och viljan att bidra konstruktivt som vi mött är överväldigande och har överträffat alla förväntningar från min sida. Vi har rest i hela landet, träffat landstings- och regionledningar, kommunledningar, politik, tjänstemän, myndigheter, patient- och brukarorganisationer, representanter från vårdföretag, fackliga organisationer, och medarbetare inom primärvård, på sjukhus, lärosäten och inte minst yngre och kommande medarbetare i vården. Fått till oss synpunkter, material, programförklaringar och inspel som vi aldrig hade kunnat klara oss utan. Detta är ryggraden i vården och också i vår utredning! bild Apropå ettårs-firande: fint minne när en bjuds på god-och-nära-vård-tårta av SYLF-ordförande Jonas Ålebring. Och vad har vi gjort så här långt? Har vi tillfört något egentligen? Skulle helst vilja höra var och en av er svara på det, men det jag själv bockar av på att-göra listan är, kanske det allra viktigaste, att vi har bidragit till att göra den nära vården och primärvården till den stora snackisen i svensk hälso- och sjukvård. Vi har med envetet nötande i möten och med vår målbild och färdplan som grund fått många att prata i samma termer och förhoppningsvis därmed ökat förståelsen för att ett modernt sjukvårdssystem bygger på den befolkningsnära vardagsvården. Den som finns där och när man behöver den. Vi har många gånger lyft arbetsmiljöfrågan för vårdens, och inte minst primärvårdens, medarbetare. Att i det framtida bygget av hälso- och sjukvård måste förutsättningarna för att skapa en god arbetsmiljö vara en av grundbultarna. Utan medarbetare ingen sjukvård – så enkelt är det. Vi har lämnat ett första delbetänkande, där i och för sig den skärpta vårdgarantin fått stor uppmärksamhet, men jag minst lika gärna vill lyfta förslaget om organisatoriska principer som slår fast att landstingen i första hand ska organisera vården nära befolkningen, samt framhåller möjligheten att använda alla yrkesgruppers kompetens på ett klokt sätt för patientens bästa. Förslagen ligger nu i en proposition som jag förstås hoppas går vidare till beslut i riksdagen under våren (kan hämtas här: http://www.regeringen.se/490052/contentassets/b11b8adeb0df4b94bb0e5b064655b76c/styrande-principer-inom-halso–och-sjukvarden-och-en-forstarkt-vardgaranti-prop-201718_83.pdf ) Det vi arbetar intensivt med just nu är förslagen som vi lämnar till ministern i nästa delbetänkande den 1: a juni. Inriktningen på de förslagen presenterar vi dessförinnan under våren för våra referensgrupper och för vår expertgrupp. Som ni vet sedan tidigare kommer vi där fokusera på ett nationellt utformat uppdrag för primärvården, som ger tydlighet till invånarna om vad som ingår i erbjudandet från svensk primärvård. Frågor som hur vi på riktigt utvecklar vår förmåga att bedriva vård utifrån varje människas behov, stärkt kontinuitet, teamets betydelse och tillgänglighet blir viktiga delar. Och alltid baserat på de prioriteringsgrunder vi överenskommit i portalparagrafen i hälso- och sjukvårdslagen; den som har de största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården. Det har också för mig blivit allt tydligare att vi verkar i en internationell kontext där den förändring av sjukvårdssystemet vi står inför i Sverige också har en motsvarighet i andra sjukvårdssystem. Och att de förändringar vi gör, förflyttningen till en stark primärvård, kommer att vara en del i de förutsättningar som behöver finnas på plats för att Sverige ska klara de av FN antagna 17 globala målen för en bättre värld: Agenda 2030 för hållbar utveckling. Där det tredje målet handlar specifikt om hälsa, uttryckt som att ”Säkerställa hälsosamma liv och främja välbefinnande för alla i alla åldrar”. Så ja, vårt arbete rör sig från de allra största sammanhangen till den lilla världen, det dagliga mötet mellan patienten och vårdens medarbetare, det samskapande som uppstår där. Som många gånger är livsavgörande för människan vi möter. Som är den dagliga arbetsmiljön för så många människor. Vi kommer att klara den här omställningen – det här året har inte fått mig på andra tankar, utan istället fått mig ännu mer övertygad – om vi gör det tillsammans. Och om den snackis som primärvården nu är inte bara blir en läpparnas bekännelse utan faktiskt återspeglas inte minst i en politisk vilja att uthålligt medverka till denna förändring. Ingen ska någonsin underskatta den viljan, kraften och kompetensen som finns i svensk primärvård och hos medarbetarna där. Ges förutsättningarna kommer saker att kunna hända fort! Så nu fortsatt framåt mot vårt nästa delbetänkande och sedan slutbetänkande, faktiskt om precis ett år till, mars 2019. Önskar alla en fin helg! /Anna

2018-02-23 Språkets makt

Jag hör till dem som tycker det är väldigt roligt och intressant med språk. I alla former. Både att (försöka) lära mig nya språk och att reflektera kring hur vi använder oss av vårt svenska språk (och alla dess fina dialekter!). Jag bär själv med mig många erfarenheter av hur språk öppnat dörrar både till nya vänskaper och en ny förståelse av sammanhang. Hur det bokstavligen vidgat min värld. Det är onekligen så att de ord vi väljer att använda får betydelse för hur vi ser på varandra och världen runtom oss. Språkfrågor är därmed också något som vi funderar en hel del på i utredningen. Närmare bestämt på hur vi genom vårt arbete ska kunna bidra till en ökad förståelse av den svenska hälso- och sjukvårdens organisation genom att hitta ett gemensamt – genomtänkt – språkbruk kring den. Ett sådant exempel var förslaget i vårt första delbetänkande kring en ”behovsstyrd vårdgaranti”. I det ursprungliga förslaget i Effektiv vård kallade man det för en ”professionsneutral vårdgaranti”. Innehållet i våra bägge förslag var i mångt och mycket detsamma, principmässigt handlade det om att vidga vårdgarantin till att omfatta fler yrkesgrupper än läkare. Som en av våra referensgrupper framhöll så leder dock termen ”professionsneutral” fel. Det ger intrycket av att det är neutralt- att det inte spelar någon roll- vilken yrkesgrupp du träffar. Men det gör det såklart. Utifrån de problem och behov just du har ska du ju få träffa den yrkesgrupp som bäst kan hjälpa dig. Ibland är det en läkare en annan gång kanske en fysioterapeut, sjuksköterska eller kurator. Det viktiga är att det är ditt behov som styr. Därför bytte vi namn på vårt förslag till ”behovsstyrd vårdgaranti”. Ett annat exempel på språkfrågor vi brottas med- som en del av er har hört oss lyfta- är de många olika uppfattningarna kring vad termen ”akut” betyder. Om du jobbar inom hälso- och sjukvården tänker du säkert framförallt på livshotande tillstånd. Är du däremot en invånare som har gått med ont i knät i flera veckor som inte vill ge med sig, och du ska åka bort på en efterlängtad långsemester om två dagar, ja då kanske du upplever det som ”akut”- i betydelsen brådskande- att få en bedömning och förhoppningsvis få veta att det inte är något allvarligt, innan du åker. Det är ju dock en helt annan innebörd i ”akut” i det fallet och i fallet där någon kommer in med t.ex. en hjärtattack. Utifrån våra olika förståelser av ordet ”akut” är det då inte heller svårt att förstå att vi har olika syn på om man hamnat rätt eller fel när man söker vård t.ex. på en akutmottagning på sjukhus. Ett annat ord jag har funderat en hel del på den sista tiden är ”administration” (som huvudsekreterare pysslar man nämligen också en hel del med det). Det är ett ord som idag har en mycket negativ klang i många sammanhang. Mest överallt diskuteras det hur man ska kunna minska administrationen eller få bort onödig administration. Men vad är egentligen den där administrationen om man börjar gräva lite i det? Enligt nationalencyklopedin betyder administration ”förvaltning, skötsel eller ledning av en verksamhet”. Slår man istället upp ”administrera” får man veta att det innebär ”att se till att en verksamhet fungerar och att den gör det så smidigt och effektivt som möjligt”. Bild   Dvs en fungerande administration är helt centralt för att vilken verksamhet som helst ska vara någorlunda välfungerande i förhållande till dess egna syfte, vilket det än är. Gräver man lite djupare i kritiken mot den betungande administrationen så handlar det nog ganska ofta snarare om att de system vi har till vårt förfogande för att utföra olika administrativa uppgifter – journalanteckningar, signeringar, reseräkningar, diarieföring eller annat- allt som oftast upplevs som allt annat än användarvänliga. Vare sig inom vården eller någon annanstans (jag har ännu aldrig träffat en person – oavsett bransch- som upplever att de olika digitala system man har att verka i är helt funktionella…). Därmed sitter troligen många av oss med en känsla att vi använder betydligt mer tid än vad vi egentligen borde behöva till den aktuella uppgiften. Och detta samtidigt som många inom vården redan i vården har en hög arbetsbelastning och man vet att det finns många patienter som väntar på att få hjälp. Att då tvingas jobba på ett suboptimalt sett leder självklart till en enorm och förståelig frustration! Jag tror dock ändå att vi alla är betjänta av att bidra till en mer nyanserad förståelse av begreppet administration. Av att påminna oss om att en hel del av det administrativa arbetet är helt nödvändigt för att verksamheten i sin helhet ska fungera, och då för dem den är till för, i vårdens fall – patienterna! Det finns alltså ett patientnära administrativt arbete som medarbetarna måste ges förutsättningar att kunna ta sig an på ett ändamålsenligt sätt. Med dessa funderingar önskar jag er en fin februarihelg! /Louise

180216 – Fram med popcorn – filmtajm!

Är just nu på väg med tåg till Oskarshamn, för att prata på Länsgemensam ledning i samverkan. En mötesplats för politiker och tjänstemän inom skola, socialtjänst och angränsande områden inom hälso- och sjukvård i Kalmar län. Vid dagens möte kommer man att fatta beslut om ett regionalt styrdokument för 2018 där samverkan inom en rad utvecklingsområden beskrivs; barn och unga, missbruks- och beroendevård, äldre, psykiskt hälsa och ett antal andra områden. Man beskriver också arbetet med ikraftträdandet av lagen om samverkan vid utskrivning från sluten hälso- och sjukvård. Där har vi ju i utredningen sedan tidigare haft nära kontakt med Oskarshamns sjukhus, och efter ett besök där i höstas fått förmånen att få följa arbetet med införandet av lagen på ett strukturerat sätt med alla inblandade aktörer i projekt OSKAR. Så jag ser mycket fram mot det länsövergripande möte jag är på väg till, en viktig mötesplats där man samlar företrädare för olika huvudmän och ledningsnivåer, något som jag tror är ett gott recept för framgång när det gäller sammanhållen vård och omsorg utgående från varje individs behov. Bild1 Det blir en kort bloggtext den här veckan, och istället tycker jag att det vore roligt om ni vill kasta en blick på filmen om utredningen, som vi släpper just idag. Filmen är framtagen av oss för att vi så många gånger fått frågan just om vi har en film eller annat material som beskriver utredningens uppdrag, arbetssätt och utmaningar. Tanken är att filmen ska kunna fungera som en inledning till egna diskussioner om framtidens vård och omsorg, och hur det egna arbetet kan ansluta till det uppdrag som utredningen har – och förstås hur utredningens förslag kan underlätta för er. Den riktar sig kanske framför allt till vårdens medarbetare, men kan säkert användas även i andra sammanhang, den är fri att använda där ni tycker att ni kan ha någon nytta av den! Här är länken: http://www.sou.gov.se/godochnaravard/film/ (ni hittar den framöver i vänsterspalten här på hemsidan). Önskar med detta alla en riktigt fin och vilsam helg! /Anna

2018-02-09 ”Långsamma underverk”

”Lentas maravillas”, dvs långsamma underverk, är namnet på ett fantastiskt litet café i Colonia i Uruguay. Ett underbart ställe med ett namn som dessutom manar till eftertanke och tålamod. Även i vårt gemensamma arbete, med den långsiktiga omstruktureringen av den svenska hälso- och sjukvården till en god och nära vård, är det så klart viktigt att påminna sig om att det som i slutändan förhoppningsvis kommer kunna ses som ett litet underverk, det kommer att ta tid. Och det kommer kräva uthållighet hos oss alla för att vi gemensamt ska lyckas frambringa detta långsamma underverk. Det är såklart därför ni hör oss prata om det i alla sammanhang där vi möter er. Att uthållighet kommer vara avgörande om vi till skillnad från tidigare försök ska lyckas denna gång. Och då krävs det en uthållighet hos oss alla. Hos politiker, på såväl statlig som landstings/regional och kommunal nivå, hos tjänstemän och hos medarbetare. bild1 Foto: politikerpanel på Dagens Medicins primärvårdsdag, 7 februari Hur skapar man då förutsättningar för den nödvändiga uthålligheten? Som ni vet från vårt första delbetänkande och våra möten med er tror vi att en gemensam övergripande målbild och färdplan för hur vi ska röra oss mot den gemensamma målbilden är avgörande. Med utgångspunkt i den kan sedan aktörer i olika delar av systemet arbeta både gemensamt och i sina egna verksamheter mot den gemensamma målbilden. Vi kommer behöva arbeta på precis alla nivåer i systemet för att ta steg för steg i riktning mot den gemensamma målbilden. Och på vägen kommer vi behöva pröva nytt, lära av de processerna och vid behov justera arbetssätt och verktyg om vi märker att de leder oss åt ett annat håll än målet. Och vi behöver stödja, entusiasmera och inspirera varandra på vägen mot målet. Ingen större förändringsresa är enkel. Själv påminner jag mig ibland om arbetet med att reformera Världshälsoorganisationen, som jag följde under sex år. Arbetat kickade igång runt 2010, pådrivet av den ekonomiska krisen, även om reformbehovet fanns oavsett. Det var dock en utmanande process att samla 193 medlemsländer med olika förväntningar, förutsättningar och förståelse av både problem och lösningar. Även när ramarna för reformagendan var fastslagna tog det i vissa delar ytterligare år av förhandlingar för att bygga den nödvändiga gemensamma plattform för att lösningar- som Sverige och andra likasinnade ibland hade varit redo att införa redan från start- kunde beslutas om. Men som en klok kollega uttryckte det med hjälp av ett afrikanskt ordspråk ”If you want to walk fast, walk alone, if you want to walk far, walk together”. Och vi vill ju gå långt. Vi vill gå hela vägen i mål med denna omstrukturering av svensk hälso- och sjukvård. Tillsammans. Därför är det så väldigt roligt när vi nu runtom i landet allt oftare ser och höra hur fler och fler aktörer tagit till sig målbilden och lyfter behovet av nyanserad dialog och uthållighet. Vårmötet för Föreningen för Ledningsansvariga Inom Svensk Ambulanssjukvård (FLISA) i tisdags var ett sådant tillfälle, Dagens Medicins primärvårdsdag i onsdags ett annat. När den avslutande panelen på primärvårdsdagen (se bild nedan) fick frågan hur pepp de var på omställningen, på en skala från 0-100, blev svaren ” 130” och ”superpepp”! Den energin och peppen är vad vi alla behöver för att klara den nödvändiga uthålligheten! bild2 Och med den peppen tar vi nu helg och ser fram emot att njuta lite mer av det långsamma underverk som ljusets återkomst är varje vår! /Louise

180202 – Höjdarvecka

Den här veckan inleddes med två fantastiskt inspirerande dagar. Faktiskt var det så redan på måndag kväll att jag tänkte att det här var nog en av de bästa dagarna hittills som utredare, men minsann, överträffades det inte redan på tisdagen! I måndags gjorde utredningens medarbetare, tillsammans med Emma Spak från SKL, ett besök i Köpenhamn. Dagen inleddes med ett studiebesök på Akutberedskapet för Köpenhamnsregionen, ett ”1177 de luxe”, där rådgivning utifrån beslutsstöd, dirigering med tidsbokning och prioritering sker vid olika sjukvårdsbehov. För alla, både de med behov av de allra mest akuta insatserna, de som ringer 112, men också till de som kan omhändertas i primärvården nästa dag. Har själv haft förmånen att besöka den verksamheten även tidigare, och är mycket tilltalad av ett system som så tydligt erbjuder en samlad ingång för invånarna vid behov av vård. Vi fick en beskrivning av systemets styrkor, men förstås också de utmaningar som fortfarande fanns kvar, inte minst vad gällde att koppla ihop alla delar av sjukvårdssystemet. Dagen fortsatte med besök på WHO:s Europakontor, som är beläget i Köpenhamn. Här fick vi möjlighet att diskutera utvecklingen av primärvård i WHO:s medlemsländer, hur det gemensamma arbetet bedrivs och vilka verktyg som är och kan vara av nytta vid omställningen av det svenska sjukvårdssystemet. Vi ser fram mot fortsatta kontakter förstås, och samverkan utifrån det tydliga arbete som görs av medlemsländerna vad gäller omställning till en stark första linjens sjukvård. Allt med bakgrund i kunskapen om betydelsen av en stark första linjens sjukvård och primärvård för en god och jämlik hälsa i befolkningen. Vi diskuterade särskilt frågor om prevention, forskning- och utbildningsfrågor och inte minst vikten av strukturerade möjligheter till uppföljning på olika nivåer i systemet. Bild1 Och vad kunde då överträffa denna givande måndag? Jo, i tisdags var det äntligen dags för den workshop för vårdens kommande medarbetare som vi tidigare annonserat. Några av er drar sig till minnes den debattartikel i Dagens medicin som behovet av systemkunskap i utbildningarna och möjligheten att påverka som Alexander Tejera och Hampus Holmer skrev i höstas (https://www.dagensmedicin.se/artiklar/2017/09/27/framtidens-lakare-behover-storre-insikt-i-sjukvardens-organisation/). Vi har ju redan från starten av utredningen vinnlagt oss om att träffa vårdens blivande medarbetare, vi är övertygade om att vi behöver ha deras syn på sitt framtida yrkesliv med oss när vi utformar den moderna hälso- och sjukvården. Dels därför att kompetensförsörjning och hur vi rekryterar yngre grupper är ödesfrågor för den framtida vården, men också för att det är så lätt när man väl är inne i våra yrken att färgas av en kultur som kanske inte alltid är den mest funktionella och ändamålsenliga i en framtida vård. Vi bjöd in via de tolv professionsorganisationerna* i en av våra referensgrupper till en heldag. Intresset var mycket stort, och vi hade en för utredningen enormt givande dag tillsammans. Ett önskemål som framförts var att få mer systemkunskap; hur styrs och leds svensk hälso- och sjukvård, var fattas besluten, hur sker finansieringen – sådant som man faktiskt behöver veta för att kunna vara med och ta ansvar och påverka det system man arbetar i. Så efter ett sådant pass, och en dragning av utredningen och hur vi arbetar, vidtog två pass med intensiva gruppdiskussioner. För att göra en lång, och mycket givande historia kort, kan avslöjas att de begrepp som diskuterades mest under dagen var salutogent förhållningssätt, förebyggande insatser, utbildning och fortbildning samt kanske allra mest interprofessionella arbetssätt och interprofessionellt lärande. De är mycket tydliga, samstämmigt, på att de vill både se och driva mer av det. Det var en fin dag, och jag tror att vi alla kände att vi fyllde varandra med hopp inför framtiden – hälso- och sjukvården står inför stora utmaningar, men vi har också så många som vill engagera sig för en fortsatt god hälso- och sjukvård, vill göra bra saker för framtidens patienter och har många tankar och idéer om hur vi ska kunna skapa en arbetsmiljö som ger förutsättningar för det. Bild2 Bild3   Och detta var bara två dagar i en vecka som förstås innehållit många fler givande möten än dessa. Är som tidigare så tacksam över allt det engagemang vi möter, och viljan att faktiskt åstadkomma förändring! Önskar alla en trevlig och vilsam helg! /Anna * Dietisternas riksförbund, Fysioterapeuterna, Kommunal, Läkarförbundet, SSR, Svensk sjuksköterskeförening, Svenska läkaresällskapet, Sveriges Arbetsterapeuter, Sveriges farmaceuter, Sveriges psykologförbund, Vision, Vårdförbundet

2018-01-26

Den här veckan inleddes med ett inspirerande videomöte med olika medarbetare i Oskarshamn som uppdaterade oss kring sitt arbete med samverkan mellan kommun och landsting vid utskrivning från sluten hälso- och sjukvård. I samband med vårt besök på Oskarshamns sjukhus i höstas fick vi höra om den pilotverksamhet man startat under 2017 och vi bestämde oss för att följa arbetets genomförande genom regelbundna videomöten. Sedan vårt besök i höstas har ju lagen som samverkan vid utskrivning från sluten vård trätt i kraft och nu är man i Oskarshamn också i gång med att arbeta enligt de lokala rutiner man tagit fram för samverkan. Bild1 Foto: Presentation under videomöte med medarbetare på olika håll i Oskarshamn Detta innebär bl.a. att ett bedömningsteam – bestående av flera olika professioner från primärvården, kommunen och slutenvården-  gemensamt bedömer nyligen inskrivna patienter och de kommande behoven av insatser vid utskrivning. Varje vardag kl. 8.30 möts detta bedömningsteam för pulsmöten via video. Att det fanns en vana vid gemensamma videomöten märktes också tydligt på den imponerande samling av medarbetare från primärvård, sjukhus, kommunala hälso- och sjukvård samt omsorg som deltog vid vårt videomöte. Återigen stod dessutom relationerna i centrum. Vi fick höra hur de dagliga videomötena hade bidragit till att skapa bättre relationer mellan landsting och kommun. Nu hade man varje morgon en dialog- utifrån patientens behov-för att få en helhetssyn och det upplevdes som väldigt positivt. Istället för ”ping-pong-processer” hörde alla samma sak vid samma tillfälle och det blev snabbare processer. En annan positiv uppdatering sedan sist var att en forskargrupp, knuten till KI och Linnéuniversitet, kopplats på arbetet. Från utredningens sida ser vi mycket fram emot att följa såväl den fortsatta utvecklingen i Oskarshamn som forskningsteamet! Forskningsteamet- som fokuserar på kontinuitet- kommer förutom Oskarshamn även ha studier i Västerbotten och Stockholm. Ett annat inspirerande nedslag från veckan var Dagens Medicins strategidag i tisdags. Den inleddes med en internationell utblick av Jens Wilkens, hälsoekonom på OECD. Med utgångspunkt i OECD:s arbete med ”the State of Health in the EU” (ett slags ”öppna jämförelser kring EU-ländernas hälsosystem som den intresserade kan hitta här: https://ec.europa.eu/health/state/summary_en ) belyste Jens bl.a. svårigheterna med att göra att göra internationella jämförelser på hälso- och sjukvårdsområdet. Det blir ofta så att man jämför äpplen och päron. Mycket data som jämförs är egentligen inte relevant för jämförelse. Det gäller inte minst för primärvården. Han framhöll också utmaningarna med att mäta skillnader vad gäller människors förväntningar och upplevelser. I nuläget saknas till stor bra mätpunkter och även när vi har ok mått så får man inte robusta resultat pga. att man har så kort historik. Helt klart behöver vi bli bättre på att möta patienters upplevelser. Även om man alltså ska vara försiktig i sina tolkningar av många internationella jämförelser, inte minst vad gäller primärvård, så kan och ska vi naturligtvis utnyttja möjligheten att lära oss av erfarenheter och goda exempel på olika håll runt om i världen!  Utredningens internationella utblick fortsätter nästa vecka när vi bl.a. ska göra studiebesök i Köpenhamn, såväl på deras prehospitala verksamhet som på WHO:s Europakontor. Det ser vi fram emot! Som en fin avslutning på denna veckan tog regeringen dessutom igår beslut om en proposition baserat på vårt första delbetänkande, vilken nu skickas till riksdagen för behandling (läs mer här:  http://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2018/01/regeringen-vill-ha-lag-pa-nara-vard/ ). Med det kan de flesta av oss förhoppningsvis snart få lite välförtjänt helgvila efter en intensiv vecka. Så nu är det dags att fräscha upp danskan inför nästa vecka och vi säger: rigtig god weekend til jer alle sammen! /Louise

2018-01-19 - Ser fram mot en ljusnande vår!

Om än lite sent vill jag önska alla en god fortsättning på det nya året! Efter att på olika håll i världen ha hämtat nya krafter under jul- och nyårshelgerna är utredningens medarbetare nu tillbaka i full fart. Vi har också nöjet att presentera en ny medarbetare i vårt kansli, Jens Eriksson, mastersstudent i statsvetenskap vid Stockholms Universitet, som nu under våren gör sin praktikperiod i utredningen. Varmt välkommen! Året har rivstartat för utredningens del med två dagar i Västra Götalandsregionen förra veckan; första dagen med ett seminarium om Nära vård med hälso- och sjukvårdsstyrelsen samt workshop med medarbetare, chefer och förtroendevalda från kommunerna. Dag två tillbringade vi i Skövde, där vi fick möjlighet att under en heldagsworkshop lära oss mer om flera olika delar av arbetet med närvårdsutveckling inom Vårdsamverkan i Skaraborg. 170 medarbetare, chefer och förtroendevalda från såväl primärvård, sjukhus och kommuner diskuterade, inspirerades och delgav oss sina tankar om vad som är framgångsfaktorer för det arbete som genomförts och fortfarande utvecklas i området. I det sammanhanget lyftes såväl vikten av uthållighet som tillit och respekt mellan olika aktörer. Det framhölls också att man genomgående i arbetet försöker ha med representanter från alla tre parterna: kommun, primärvård och sjukhus. Vi fick flera goda exempel, alltifrån verksamhet för äldre till BUP:s insatser, där medarbetare berättade om hur mycket som kan göras allra närmast patienten, nämligen hemma, med väldigt goda resultat. Hur mycket lättare det är att stötta och hjälpa när man faktiskt tillsammans är i den miljö som är individens egen, hur möjligheten att involvera närstående ökar, och hur det blir så mycket tydligare att det är vården som är tillfällig gäst hos individen, inte tvärtom. Besöket finns, som så ofta, även beskrivet i lokalpress, kan läsas här: https://sla.se/skaraborg/2018/01/12/sa-blir-framtidens-vard Bild S 2017 01 Foto: SKL:s samordnare för nära vård, Emma Spak och Anna Nergårdh, under besöket i Skaraborg. Den här veckan har vi haft ett antal givande och intressanta dialoger; med Centrum för Sällsynta diagnoser, med RCC i samverkan och med Programråd Primärvård på SKL. Vi har träffat professor Sari Ponzer, Södersjukhuset och Karolinska institutet, och diskuterat de teoretiska grunderna kring interprofessionella team och interprofessionellt lärande, både historiskt, nuläge och pågående utveckling såväl nationellt som internationellt. Som ni ser och redan vet; här ska alla perspektiv belysas! Under gårdagen besökte vi Region Gotland, och fick även här (det är ju vårt önskade arbetssätt) träffa både politisk och tjänstemannaledning, besöka verksamheter och träffa medarbetare. Gotland har ju en lång och god tradition av samverkan mellan det traditionella landstings- och kommunuppdraget, och är därför förstås extra intressant för oss. Vi fick bland annat höra om Trygghetspunkter på SÄBO (enklare insatser från primärvårdens på de orter där det inte finns vårdcentral), träffade verksamhetschefer från olika vårdgrenar, och fick ett fantastiskt fint exempel på samverkan mellan psykiatri och socialtjänst för barn och familjer i behov av mer omfattande stöd. Liksom i Skaraborg förra veckan underströks också vikten av att faktiskt lära känna varandra för att skapa tillit och respekt – och i slutändan fungerande samarbete – mellan medarbetare som kommer från olika huvudmän och traditioner. Under våren går nu utredningen in i nästa skede. Det blir mindre av utåtriktad verksamhet och insamlande, och mer av analys och bearbetning inför sammanställandet av de förslag vi ska lämna i vårt nästa delbetänkande, som ju ska överlämnas till ministern i juni. Vi kommer att arbeta med förslagen under våren, och förstås också ha möjlighet att diskutera dem med våra referensgrupper, expertgruppen och andra berörda grupperingar. Det är nu vi går tillbaka till det stora antal diarieförda dialoger vi har som en del av det material vi utgår ifrån i våra analyser. Så önskar nu alla en vilsam helg, för många kanske med möjlighet till lite vinteraktiviteter i den nyfallna snön, och visst är det ändå skönt att veta att vi nu faktiskt går mot ljusare tider! /Anna

2017-12-15

Detta är 2017 års sista blogginlägg från utredningen, känns nästan lite högtidligt. Och vilket år det har varit! Regeringen fattade beslut om utredningens direktiv den 2:a mars, och den 6:e mars började vi vårt arbete. Under våren var det ju Louise och jag, vad ni inte vet är att vi träffades första gången bara några dagar innan den 2:a, innan dess hade vi bara pratats vid på en knastrig telefonledning mellan Chennai i Indien, där Louise för tillfället befann sig, och Stockholm, och vi bestämde oss båda för under det korta samtalet att mycket talade för att vi skulle kunna arbeta bra ihop. Det visade sig vara en bra matchning, kan man lugnt säga. Våren blev intensiv, vi bestämde oss från början för att verkligen ta den del av direktiven som påtalar att vårt arbete ska göras i ”dialog med samtliga landsting, myndigheter och andra aktörer” på stort allvar, och det har, som många av er ju fått erfara, medfört att vi i dagsläget har närmare 170 diarieförda dialoger i vårt utredningsmaterial. Jag vet ju att många av er sett mina bilder många gånger i olika roller (även om ingen av er har sett dem i närheten av så många gånger som just Louise!) men – det var ju just det som var poängen; att skapa en gemensam bild av behoven, för att kunna föra en dialog utifrån samma problembild och så småningom också målbild. Och vi har fått se Sverige! Vi har rest och besökt verksamheter från Knislinge i söder till Gällivare i norr, passerat såväl polcirkeln som uppehållit oss vid Sveriges lägsta punkt (markeras på en skylt nära en bensinmack utanför Kristianstad) och beundrat både vårt vackra land och det engagemang som bygger svensk hälso- och sjukvård. Vi har bokstavligen ätit kalvdans i norr och ostkaka i Småland. Vi har bjudits in till så många viktiga sammanhang med patienter, brukare, vårdens medarbetare, fackliga organisationer, huvudmän, politiska beslutsfattare, tjänstemän, referensgrupper, expertgrupp. Statliga myndigheter och andra aktörer (tack SKL och Emma Spak!) har på ett fantastiskt sätt underlättat vårt utredningsarbete, avsatt personer och tid för att bistå oss i arbetet. Och för min egen del har jag gjort så många nya trevliga bekantskaper, och tänker på många av er där ute som mina goda vänner! bild2 Barbro Westerholm och Karin Träff Nordström fångade på bild i samband med förra veckans referensgruppsmöte med vår politikergrupp. Vi överlämnade vårt första delbetänkande till ministern i början av juni månad, och fick se det tas vidare ut på bred remissrunda med svarstid till början av oktober. Och efter departementets sammanställning av remissvaren, och därpå följande justeringar, gick huvuddelen av våra förslag vidare i en lagrådsremiss i onsdags, blott nio månader efter utredningens startdatum. Lagrådsremissen finns länkad nedan, och bejakar såväl omställningen av svensk hälso- och sjukvård som behovet av en gemensam målbild och en plan på hur vi tar oss dit. Förslagen av styrande principer för vårdens organisering finns där; den vård som behövs i vardagen ska organiseras nära, och öppen vård är den vård systemet ska bygga på. Och de principiellt viktiga delarna i våra förslag om förstärkt vårdgaranti; alla legitimerade professioner ska omfattas och kunna användas klokt utifrån individens behov och tillgängligheten till primärvården måste öka om den ska få rollen som det självklara förstahandsvalet för invånarna. (Vi noterar dock den fortsatt utbredda missuppfattningen att dagens vårdgaranti innebär att patienten har rätt att träffa läkare inom sju dagar, som de flesta av er vet är det idag så att om vården bedömer att patienten har behov av att träffa läkare ska det ske inom sju dagar, i det nya förslaget tre dagar, liksom till övrig legitimerad personal. Den är pedagogiskt svår den där!) En farhåga som väckts i samband med förslaget om att omfatta fler professioner i vårdgarantin är att det ska bli svårare att träffa en läkare om det är det man behöver som patient, men självklart är det fortsatt meningen att den som behöver träffa en läkare ska göra det, och snabbare än idag. Jag ser det tvärtom som ett sätt att öka möjligheten för de som behöver mer läkartid att också få det. Men visst, som alltid behöver intentionen i förändringar också följas upp, det är viktigt i allt förändringsarbete! Det ikraftträdande regeringen vill se är i enlighet med vårt förslag redan 1 januari 2019. Nu får vi se vad lagrådets och sedan riksdagens behandling av förslagen ger. Gläder mig särskilt åt att när det gäller de principiellt viktiga delarna finns det flera sådana bland våra förslag där alla remissinstanser, t ex landstingen, samtliga ställer sig bakom förslagen. Det styrker min uppfattning om hur viktigt det är att redan när förslagen mejslas fram ska det göras i delaktighet med helt enkelt så många som möjligt som berörs av dem! På det sättet skapar vi möjlighet till det skyndsamma framskridandet i förändringen av hälso- och sjukvården som vi behöver, för patienternas skull men också för vårdens medarbetare och av arbetsmiljöskäl. Många av er påpekar ofta för oss att detta inte får bli en långbänk, förändringar måste komma snart. Under eftermiddagen idag presenteras också 2018 års Patientmiljard, den överenskommelse om satsning som staten och SKL kommit överens om, och som kommer att omfatta bland annat en del av de resonemang om resurser för omställning som vi för fram i vårt delbetänkande. Under hösten har vi arbetat vidare mot nästa delbetänkande, som vi ju lämnar i juni nästa år. Vi har fortsatt med dialoger och insamling av material inför förslaget på nationellt utformat uppdrag för primärvården – en viktig del i den framtida hälso- och sjukvårdens struktur. Det är förstås ingen lätt puck i sammanhanget, men som jag ser det avgörande för att bygga ett hållbart framtida hälso- och sjukvårdssystem. Under hösten har vi också fått sällskap i kansliet av ytterligare starka kompetenser i form av tre utredningssekreterare till; Malin Lundberg, Karin Träff Nordström och Marie Öberg Lindevall med profiler inom juridik, allmänmedicin respektive ekonomi. Det är ett starkt team jag har till min hjälp! Så vi kommer att gå på julledighet glada och stolta för det arbete vi hittills gjort – tillsammans med er alla! Det är det finaste av alltihop med det här året: det enorma engagemang ni har tyckt att det har varit viktigt och värt att ägna utredningens arbete. Jag är tacksam, ödmjuk och känner ett stort ansvar att ta det engagemanget och den goda viljan vidare. Det är ingen lätt resa vi är på, det är vi alla medvetna om. Det kommer att uppstå svårigheter, angränsande frågor av betydelse för strukturen kanske inte hanteras så snabbt som många av oss vill, det finns regelverk att förhålla sig till som inte alltid känns som de mest ändamålsenliga. Vi i utredningen förstår förstås att alla inte kommer att vara fullt ut nöjda med de förslag vi lagt eller kommer att lägga. Jag tror ändå på att med den öppna dialog vi hittills har haft, och med den vilja som finns hos er alla att verkligen tillsammans bygga en hälso- och sjukvård som motsvarar behoven och förväntningarna i befolkningen idag kommer det här att fortsätta framåt på ett konstruktivt sätt. Det är så imponerande, det sätt på vilket ni alla, företrädande olika frågor, agendor, intressen, har lyft blicken och valt att se till en gemensam framtida utveckling. Jag hade hoppats det, men kanske inte trott att det var möjligt i den utsträckning det faktiskt har skett. Så man kan ju inte annat än se fram mot vårens arbete, och vad som väntar runt nästa hörn! Det är inte lätt, men det är meningsfullt och därmed roligt. Önskar er nu alla vila, återhämtning och mycket värme. Önskar er alla helt enkelt en God (och nära) Jul! /Anna

2017-12-08 Varje grupp består av individer

Den gångna veckan har vi både hunnit ha vårt första expertgruppsmöte och nästan komma i mål med den tredje omgången referensgruppsmöten (en grupp återstår på måndag). Med våra referensgrupper har vi bl.a. diskuterat knäckfrågor kopplade till utformningen av ett nationellt uppdrag för primärvården (som ju är ett av de förslag från betänkandet ”Effektiv vård” som vår utredning har i uppdrag att ta vidare). Två exempel på sådana frågor, som också diskuteras flitigt i den allmänna debatten, är såklart hur vi ska uppnå såväl bättre kontinuitet som bättre tillgänglighet i den svenska hälso- och sjukvården och i detta fall då framförallt primärvården. Vi vet från såväl internationella jämförelser som svenska undersökningar att här ligger vi dels jämförelsevis sämre till än många andra jämförbara länder, och dels – kanske än viktigare- uppfattar svenska invånare/patienter inte att systemet levererar tillräckligt bra i dessa delar. Mycket tyder också på att frågorna om kontinuitet och tillgänglighet har nära kopplingar till varandra och att t.ex. en bättre kontinuitet i vårdkontakterna kan leda till större trygghet för patienterna, och minskade behov av att uppsöka vård t.ex. utanför ”kontorstid”. Att vi i Sverige behöver arbeta för att stärka såväl kontinuitet som tillgänglighet är alltså i princip alla överens om. Men när det kommer till HUR vi ska uppnå t.ex. bättre kontinuitet så visar det sig lika snabbt i dialog med olika individer och aktörer att man kan ha väldigt olika önskemål och uppfattningar. Som vi sagt förut. Alla tycker inte lika. Olika människor har olika behov, förutsättningar och preferenser. När vi talar med patient- och brukarföreträdare så är det flera av dem som ser ett stort behov av stärkt informationskontinuitet. Samtidigt är det flera som inte ser något behov av att ha en viss fast läkar- eller annan vårdkontakt (om informationskontinuitet kan tillhandahållas på annat sätt). Vissa lyfter t.o.m specifikt att de vill kunna välja från gång till gång, utifrån aktuella behov. För återigen andra så är dock den personliga fasta kontakten helt avgörande. Vissa vill ha en fast läkarkontakt, andra ett fast vårdteam, och återigen andra kanske vill och behöver ha både och. Många lyfter behovet av någon som hjälper till med koordinationen. Utifrån varje individs behov. Och nu kommer vi till kärnan. Vi är olika individer med olika behov, förutsättningar och preferenser, även om vi råkar ha samma diagnos. Detta gäller naturligtvis människor överallt i världen, men i detta sammanhang kan det också vara värt att påminna oss om att vi svenskar – internationellt sett- är extrema vad gäller hur högt vi värderar värden som självförverkligande och individuell frihet. I högre utsträckning än de flesta av världens länder kan vi därför förväntas ha invånare som förväntar sig och sätter stort värde på att faktiskt bli bemötta utifrån sin egen individuella situation och preferenser. Invånare som idag är mindre benägna att acceptera att inordna sig i ett system som är byggt utifrån vårdens interna behov snarare än patientens, och som är mer benägna att ifrågasätta och utmana auktoriteter än på många andra håll i världen. Detta vet vi bl.a. från de välkända ”World Values Surveys (WVS).” WVS har genom regelbundna undersökningar sedan 1980-talet visat på hur människors attityder och värderingar spelar en central roll i såväl ekonomisk utveckling som framväxten av demokratiska institutioner, effektiv styrning och jämställdhet. WVS visualiserar sina resultat genom att placera in länder på en graf ” där Y-axeln går från ”traditionella värden” längst ned till ”sekulära-rationella värden” högst upp och X-axeln går från ”överlevnad” längst åt vänster till ”självförverkligande” längst åt höger. När världens länder placeras ut på denna skala hamnar Sverige längst upp, längst ut till höger. Närmst oss finns de nordiska grannarna Danmark och Norge, men även de är en bit bort. För den intresserade rekommenderas ett besök på WVS hemsida där man kan hitta mycket mer material och grafik: http://www.worldvaluessurvey.org/images/Culture_Map_2017_conclusive.png Människors värderingar är självklart inte ensamt utslagsgivande i varför våra system ser olika ut i olika länder. Med det sagt tror jag ändå att det är nyttigt att ha i åtanke att länder – även i Norden/EU/väst – fortfarande skiljer sig en hel del vad gäller invånarnas attityder och förväntningar och att det också kan förväntas resultera i skillnader i t.ex. syn på vad som är en rimlig arbetsdag, värdet i att kunna styra sin egen yrkestid, ledarskap, vilja att inordna sig i olika system/ifrågasätta auktoriteter, möjlighet till föräldraledighet, förväntningar på samhället respektive familjen osv. Och detta är naturligtvis också en av flera faktorer som spelar roll för hur man i olika länder kan konstruera hållbara system. Det är viktigt att ha i åtanke när vi jämför oss med system i andra länder, men även när vi ska bygga för vår egen framtid. Hur har värderingarna i den befolkning vi konstruerar systemet för förändrats över tid? Det för mig då slutligen tillbaka till behovet för oss av att tillsammans bygga system som utgår från ett patientperspektiv och som ger medarbetarna förutsättningar att möta varje ny person utifrån deras enskilda behov, förutsättningar och målsättningar. Trevlig helg! /Louise

2017-12-01 Interprofessionella team

Jag har semester. En återhämtningsvecka i novembermörkret! Så någon annan skulle skriva blogg. Men det hände en så speciell sak på vägen hit, som jag vill berätta för er! På flyget, som skulle ta oss till en sol- och träningsvecka, kom utropet i högtalarna efter några timmars flygning. Klassikern, jag har varit inblandad förr, döttrarna säger rent av att jag är en magnet för det; ”Finns det någon sjukvårdspersonal ombord? Kan ni i så fall bege er till bakre delen av kabinen?”. Slog ihop pocketboken, reste mig och gick bak. När draperiet drogs undan av en mycket stressad kabinpersonal får jag se just det de flesta som jobbar i vården allra helst inte vill se i det läget: ett dåligt barn. En liten kille i treårsåldern satt i en ängslig pappas knä, pojken var påtagligt slö och ögonen gick lite hur som helst. Jag kollade snabbt puls och andning, försökte få kontakt med killen och ställde några snabba frågor till pappan (frisk sen förut, några mediciner, pigg tills nu?) Precis då kommer en man in bakom draperiet och säger -Jag är också läkare, barnläkare, men börja du. Lättad både av hans ankomst och av att barnet har snabb men stabil puls och verkar andas ok säger jag vad jag vet, att killen verkar väldigt varm, och att det kanske kan vara en feberkramp, men att jag gärna ser att han som barnläkare tar över så assisterar jag med vad som kan behövas. Och fixar is. Då hörs en röst bakom min rygg igen ”Hej Anna, vi är här!”. Minsann, gamla kollegor från akutsjukhuset. Sällan blivit så glad att se dem, för nu har vi minsann också en narkossköterska och en IVA-sköterska på plats (fria-luftvägs-experter ni vet, viktiga saker om vår patient blivit sämre!) Barnläkaren har nu börjat kyla killen efter att vi tempat honom, vi har en dokumentation ordnad (ingen onödig administration, men klockslag och vitalparametrar är bra att ha!) Som ni kanske redan förstått är jag här inne på det interprofessionella teamets betydelse. Och nu kommer vi till samverkan med civilsamhället! Det fanns nämligen, i flygbolagets arsenal, kramplösande och annat nyttigt för stunden, men inte febernedsättande i en beredningsform som fungerade för vår patient. Ordnade därför så flygvärdinnan ropade ut i högtalarna om ”någon möjligen hade supp Alvedon i handbagaget”. Det hade någon, efter bara någon minut kunde föräldrarna ge barnet detta. Allt och alla lugnade sig, pojken piggnade till, och vi kunde alla tacka varandra för en god insats och återvända till våra platser. Det jag vill ha sagt med detta är att känslan av få jobba, kort eller långt, tillsammans med andra människor med olika kompetenser (inklusive patienten och som här närstående) är oslagbar. Och det är inte känslan av att själva jobbet delas på flera, att det blir mindre för var och en att göra när någon ”avlastar”. Utan det är upplevelsen av att ha en utmanande uppgift framför sig, till exempel hjälpa någon till bättre hälsa, och inse att gör vi i detta gemensamt, bidrar med olika kompetenser för att uppnå ett så bra resultat som möjligt, så blir vi till större nytta för den vi är till för. Ett plus ett blir mer än två. Och som medarbetare har jag stödet av teamet. Också en arbetsmiljöfråga i utsatta jobb som ytterst handlar om liv, död och ibland de svåra beslut som följer därav. Det här blir så tydligt, och tror jag också för alla självklart, i mer akuta situationer. Men jag är övertygad om att det gäller alltid; i en ledningsgrupp, i en situation där sjukdom ska förbyggas, på en vårdavdelning, på en hälsocentral…Säkert tänker ni lika, och jag slår in öppna dörrar här. Men håll med om att det var ett illustrativt tillfälle! Trevlig helg! /Anna PS. Lillkillen piggnade snabbt till, såg honom leka i vågorna på stranden redan dagen efter! bild100

2017-11-24

Ännu en intensiv dialogvecka går mot sitt slut och avslutas idag med en ny ”nål” på Sverigekartan, i Umeå! Jag ska återkomma till detta möte, men kan först bara konstatera att deltagarna här precis satte fingret på en av de frågor som på olika sätt varit i fokus denna vecka: kompetensförsörjning och bemanning. fre24 Mer specifikt tänker jag bl.a. på:

  • Förslag om en gemensam introduktion i form av bastjänstgöring för läkare, som nu har gått ut på remiss från Socialdepartementet (Ds 2017:56, sista svarsdag 22 februari 2018).
  • Socialstyrelsen fick ett nytt uppdrag från regeringen att under 2018 föreslå nationella kunskapskrav till yrket undersköterska. Detta uppdrag knyter ju också an till Harriet Wallbergs uppdrag att utreda och lämna förslag på hur yrket undersköterska kan tydliggöras och regleras, i syfte att öka kvaliteten och säkerheten i hälso- och sjukvården samt omsorgen,
  • I vårt möte med företrädare för Vision i veckan framhölls tydligt att man såg behov av en nationell kursplan för medicinska sekreterare.

Även vissa tidigare relaterade uppdrag gör sig påminda såsom:

  • Kenth Nauclérs uppdrag att se över specialistsjuksköterskeutbildningen. Som bl.a. ska föreslå en ny examensordning och analysera vårdens tillgång på och behov av specialistsjuksköterskor (U2017:08)
  • Socialstyrelsens olika relaterade uppdrag såsom arbetet med att följa överenskommelsen om stöd till bättre resursutnyttjande, uppdraget om samverkan i hälso-och sjukvården (som Socialstyrelsen har tillsammans med Universitetskanslersämbetet, UKÄ) samt arbetet med det nationella Planeringsstödet (NPS)

I går deltog vi dessutom vid en workshop om ”Kompetensförsörjning för en god och nära vård” som SKL ordnade. Vid workshopen deltog såväl hälso- och sjukvårdsdirektörer som HR-direktörer från hela landet, men även andra tjänstemän från landsting och SKL. Att blanda olika kompetenser och perspektiv är ju ofta ett vinnande koncept och diskussionerna visade tydligt på stor samsyn kring utmaningarna. Bl.a. lyftes behovet av att, förutom de rena vårdkompetenserna, också säkerställa god kompetens vad gäller angränsande områden som är nödvändiga för att själva vården ska kunna fungera, såsom t.ex. teknik, digitalisering och logistik. Även behovet av god kompetens vad gäller bemötande, kommunikation och personcentrerad vård stod tydligt i centrum. Och detta för oss över till dagens möte: Personcentrerad vård i all ära, men hur gör vi? Ett seminarium arrangerat av Vårdförbundet Västerbotten i samarbete med Umeå kommun och Västerbottens läns landsting. Seminariet samlar en mix medarbetare från vården, patientföreträdare, politiker och tjänsteman för att leta lösningar och hitta möjligheter (återigen, bra att samla olika kompetenser på samma ställe!). Väldigt glada att få vara här och tala om förflyttningen mot en god och nära vård och varför vi ser denna strukturreform som en grund för att skapa goda förutsättningar för vårdens medarbetare att kunna jobba personcentrerat. Det betyder samtidigt självklart inte att man inte kan eller ska börja jobba personcentrerat här och nu. Som vi envist upprepar är det paradigmskifte vi är på väg emot inte något man bestämmer fram och som kommer ske i kronologisk ordning. Inte heller är det något som kommer att gå fort. Det betyder att vi behöver hålla blicken på målet och arbeta uthålligt och parallellt, på bred front. Börja där vi står och försöka ta ett steg i taget i riktningen mot vår målbild av en god och nära vård. För att man ska orka hålla upp engagemang och arbeta med den uthållighet som krävs är det såklart också nödvändigt att man får tid både för reflektion och möjligheter till inspiration. Att vi hjälper varandra. Från utredningens sida känner vi verkligen att vi får energi och inspiration av alla er vi träffar och vi hoppas att vi kan bidra med detsamma till ert förändringsarbete i det dagliga! Trevlig helg, Louise

2017-11-17

”Idag arbetar 1 av 6 läkare i Sverige i primärvården och 5 av 6 i traditionell sjukhusvård. Om istället 2 av 6 läkare arbetade i primärvården och 4 av 6 inom sjukhusvården skulle fördelningen av läkare inom de två vårdgrenarna förändras så att det blev dubbelt så många läkare inom primärvården men bara 20 % färre inom sjukhusvården.” Ett intressant och tänkvärt inspel från ett av veckans möten, i detta fall med lokala representanter för DLF, Svenska Distriktläkarföreningen. Jag fick möjlighet att medverka (via distanslösning, framtiden ni vet!) under ett par timmar i en dialog vid deras årliga seminarium, och fick ett antal kloka och välavvägda medskick därifrån. Även i övrigt har veckan innehållit mycket utåtriktad verksamhet; vi har träffat grupper av verksamhetschefer inom såväl offentligt driven primärvård som privat, politiska företrädare på SKL, nätverket Ung Fysioterapeut, Nationella etiknätverket och också besökt Landstinget Dalarna. I Dalarna imponerade särskilt besöket på Vårdcentral Jakobsgårdarna. En akademisk vårdcentral med många spännande projekt på gång och med två inspirerande lektorer fysiskt på plats som en naturlig del i vårdcentralens verksamhet. Jag ser, och förstår, att något många aktörer just nu arbetar med är förberedelserna för ikraftträdandet av Lagen om samverkan vid utskrivning från sluten hälso- och sjukvård 1:a januari nästa år. Den har ju sitt ursprung i Göran Stiernstedts betänkande Trygg och effektiv utskrivning från sluten vård, och blir ju för oss en naturlig ingång till hur vi tar oss an den del i vårt tilläggsdirektiv som handlar om samverkan mellan primärvården och den kommunala hälso- och sjukvården och omsorgen. Det är väldigt roligt att se med vilket engagemang man förbereder laginförandet i verksamheterna oavsett huvudman; här införs nu hemtagningsteam, vårdplanering via länk, förstärkta samverkansformer etableras. Men visst kommer det också att visa sig var tidigare strukturer medför hinder för dessa utökade samverkansformer, och därmed var vår utredning behöver lägga förslag som underlättar samverkan för en alltmer sömlös vård och omsorg. Just detta var ett av de områden som togs upp vid den regionala Patientsäkerhetskonferensen i Örebro, där jag fick möjlighet att berätta om vårt arbete under gårdagen. Fullsatt, engagerat och med de medskick ni ser nedan som några av de viktigaste frågorna för framtiden! bild 1_s201701 bild2s2017011 Häromveckan fattade regeringen beslut om sammansätningen av vår utrednings expertgrupp, och vi ser nu fram mot att träffa gruppen för ett första möte i början av december. Vi har ju sedan tidigare fyra referensgrupper knutna till utredningen, de är oss till stor hjälp i arbetet, och nu får vi också en expertgrupp med medverkan från flera departement, patientrepresentation, representation från ett antal statliga myndigheter och verksamhetsföreträdare. Men fortsatt är vi beroende av kloka inspel från er alla för att våra underlag ska vara kompletta, de underlag som sedan bearbetas i analyser och slutligen presenteras i vårt kommande delbetänkande. Fortsätt höra av er, ni hittar kontaktuppgifter på hemsidan, vi vill veta vad ni tycker! Önskar nu alla en vilsam och trevlig helg, med många tända ljus att lysa upp novembermörkret med! /Anna

2017-11-10

Idag är det inte bara fredag utan även Mårtens Afton, vilket osökt får en skåning som mig att tänka på en gås vid namn Mårten, närmre bestämt gåskarlen Mårten i Selma Lagerlöfs bok ”Nils Holgersson underbara resa genom Sverige”. Denna höst är vi i utredningen ute på något av vår egen ”underbara resa genom Sverige” och associationerna till Nils Holgersson dyker inte sällan upp. Boken gavs ut första gången 1906, som lärobok i geografi. Vår egen resa ser jag också som en fantastiskt givande, tankeväckande (och vacker!) läroresa både vad gäller svensk geografi, historia och svensk hälso- och sjukvård. De senaste månaderna har vi besök en rad olika huvudmän, verksamheter och organisationer runtom i landet. Ni har generöst delat med er av såväl era utmaningar som goda exempel, från Övertorneå i nordöst till Knislinge i Söder. Och även om kontexterna är olika, även om ni kanske börjar i olika ändar och ibland tar er an utmaningar på lite olika sätt så märks det ändå tydligt. Ni är en del av samma rörelse mot en god och nära vård! Därmed har vi också mycket att lära av varandra genom att utbyta erfarenheter och dela med oss av lärdomar såväl vad gäller lyckade som mindre lyckade exempel. Vi är ett litet land och behöver utnyttja våra resurser smart. Inte uppfinna hjulet igen. Samma typ av distanslösningar som idag på en rad ställen i mer glest befolkade områden möjliggör avancerade kontakter såväl mellan vårdpersonal och patient som mellan vårdpersonal själva kan naturligtvis även tillämpas i storstadsområden. T.ex. för att nå grupper som av olika anledningar inte vill eller kan göra fysiska besök på en vårdcental, och kanske därmed avstår vård. Att som i Gällivare ha teknik som möjliggör virtuella SIPar (utifrån patientens val) blir troligen också en förutsättning för de flestas förmåga att praktiskt kunna genomföra den nya lagen om samverkan vid utskrivning från sluten vård som träder i kraft vid årsskiftet. Samtidigt behöver vi komma ihåg att det väldigt sällan funkar att bara ta någon annans arbete och försöka kopiera det rakt av. Varje region/samhälle/verksamhet har sin lokala kontext och kultur, och förändring behöver förankras lokalt. Det som vi kanske framför allt behöver bli bättre på att identifiera och ta till oss är de principer/kärnvärden som ligger till grund för framgångsrika förbättringsarbeten. Samt inte minst arbetssätt för att med delaktighet från såväl medarbetare som patienter genomföra förbättringsarbeten. karta (Ett försök att skapa överblick över vår Sverigeresa så långt) Som Anna skrev om förra veckan är de medskick vi får från er vid alla våra möten och dialoger, och även skriftligt, en oerhört viktig del av utredningens underlag och vi kommer att fortsätta vårt intensiva insamlingsarbete fram till julledigheten. Därefter kommer utredningen gå in i en mer fokuserad skrivfas, med formulerande av de analyser och förslag vi ska presentera i nästa delbetänkande, där det blir mindre utrymme för utåtriktat arbete Nästa vecka fortsätter dock vår sverigeresa, till Dalarna och Örebro. Men innan det ska jag nu ta mig an (en något förenklad) gåsmiddag. Så glad Mårtensafton och trevlig helg! /Louise

2017-11-03

Den här veckan har varit en vecka med tid för inläsning, genomgång av utredningsmaterial, analys och reflektion för utredningens medarbetare, var för sig och i mindre konstellationer. Själv har jag gått igenom en stor del av det material ni hittills försett oss med i olika former; via mail, rapporter, historiska dokument och inte minst personliga möten och dialoger i större och mindre sammanhang. Jag har sagt det förr och poängterar igen – allt ni skickar med, in och till oss blir viktiga underlag för vårt arbete med att mejsla ut utredningens förslag. En sak som slår mig tydligt är att ni inte tycker lika. Det kan förstås tyckas självklart, men förtjänar nog att lyftas fram. På samma sätt som jag brukar säga att tiden är förbi när vi inom vården satt med föreställningen att alla patienter ville ha sin vård tillhandahållen på samma sätt (tänkte vi oss i alla fall, vi som arbetade i den); mottagning dagtid eller kvällstid, möjlighet till drop-in-tid eller planerad tid, erbjudande om fysiskt besök eller besök på annat sätt, har ni olika bilder av hur det optimala hälso- och sjukvårdssystemet ser ut. Bilden hänger inte, som man kanske förenklat skulle kunna tro, alltid ihop med er grupptillhörighet som patienter, yrkesgrupp, ålder eller andra ”strukturella” faktorer. Jag tolkar det som en del av en samhällskontext, precis som jag gör i frågan om hur vi tillhandahåller vård, saker och ting är inte längre i stuprör och linjer, allt är mer nätverksbaserat och mer styrt av individens egen upplevelse än grupptillhörighet. Det gör mig inte mindre hoppfull i arbetet, jag tror fortfarande att vi kommer att kunna lägga förslag som vinner bred acceptans, men kanske att processerna för samverkan blir mer komplexa och ibland kräver mer ”stöta och blöta” än de gjort historiskt. Vill också lägga till att jag är väldigt tacksam för den konstruktiva och respektfulla ton som vi möter i dialogerna runt dessa ibland mycket komplexa frågor! Jag vill å andra sidan vara tydlig med att det också finns mycket som förenar, det är metoderna för framgång som ibland ter sig olika för er. Jag är fortfarande övertygad om att vi behöver ha en gemensam målbild, och att det kommer att krävas uthållighet för att nå den. Den målbilden omfattar för de allra flesta av er orden kontinuitet, tillgänglighet (i fler dimensioner än tid) och ökad delaktighet för såväl patienter som för medarbetare i verksamheten, runt dessa begrepp är enigheten stor. Jag är övertygad om att det kommer att vara möjligt att lägga förslag som utgår just från detta, och som också är hållbara utifrån alla de perspektiv som ska beaktas. Under veckans genomgång har jag också återupptäckt några särskilda guldkorn. Vill gärna dela ett sådant, för de som vill göra en extra helg-fördjupning i utredningens frågor: Anders Anells rapport ”Primärvårdens funktion, organisation och ekonomi” som finns med som bilaga 3 i slutbetänkandet Effektiv vård (bilaga 3 börjar på s 721 i betänkandet, som kan hämtas här). Jag får en del frågor om lästips, och det här är en matig sammanställning av historik, omvärldsfaktorer och knäckfrågor i utformningen av en stark första linjens sjukvård. Inte minst referenslistan är förstås en guldgruva att ta del av för den lite mer nördiga! Och återigen – ni kommer inte att tycka lika om den här rapporten heller. Men den kommer att vara en bra källa till fortsatta konstruktiva diskussioner! Önskar nu er alla en fin Allhelgonahelg, med en lagom mix av såväl modernare traditioner som tid för eftertanke och hågkomst av de som funnits! /Anna bloggbild

2017-10-27

Ett av de två uppdrag vi fick i våra tilläggsdirektiv den 21 september är att ”utreda och lämna förslag på hur samverkan mellan primärvården och den kommunala hälso- och sjukvården och omsorgen kan underlättas och hur gränssnittet mellan dessa verksamheter bör se ut.” Detta är ett uppdrag som tar avstamp i de många förslag från Effektiv vård som berör gränssnitt och samverkan mellan hälso- och sjukvård i landstingens respektive kommunernas regi samt mellan hälso- och sjukvård och socialtjänst. Enligt såväl socialtjänstlagen (2001:453) som hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) har kommunerna och landstingen skyldighet att samverka både på övergripande nivå och på patientnivå. Ett exempel är bestämmelsen om samordnad individuell plan som ska upprättas av landsting och kommun tillsammans för personer som behöver både hälso- och sjukvård och stöd från socialtjänsten. Samtidigt kan vi konstatera att när vi nu under hösten reser runt i landet och träffar olika representanter för såväl landstings- som kommunledningar och medarbetare är gränsdragnings- och samverkansfrågorna mellan landsting och kommuner en av de frågor som alltid tas upp som en utmaning. Utmaningarna kan dock se olika ut på olika ställen. Det kan handla om allting från att identifiera relevanta motparter, till att bygga upp grundläggande strukturer och skapa det förtroende och förståelse mellan olika parter som krävs för att få till någon som helst samverkan. Är de bitarna på plats finns det ofta ändå utmaningar vad gäller att utforma faktiska lösningar som både är praktiskt genomförbara, ändamålsenliga och ryms inom gällande lagstiftning, t.ex. när det gäller informationsdelning. Det finns alltså ett flera olika dimensioner i och ingångar för att ta sig an denna problematik. Vi kommer att ta oss an uppdraget genom att utgå ifrån införandet av den nya lagen om samverkan vid utskrivning från sluten hälso- och sjukvård (2017:612). I denna nya lag, som träder i kraft den 1 januari 2018, tydliggörs att både kommunala verksamheter och primärvård tidigt måste börja planera inför patientens utskrivning från sluten vård. Ett tydligt syfte med lagen är att skapa en större delaktighet från primärvården i den fortsatta planeringen för patienten och lagen kommer att påverka både primärvårdens, slutenvårdens och kommunernas arbetssätt och samverkan. En annan viktig pusselbit i arbetet med detta uppdrag blir såklart samverkan med utredningen ”Framtidens Socialtjänst” (S2017:3), som leds av Margareta Winberg. De har i uppdrag att genomföra göra en översyn av socialtjänstlagen (2001:453) och vissa av socialtjänstens uppgifter. Just Margareta Winberg med medarbetare träffar vi idag för att diskutera kopplingarna mellan våra bägge utredningar och hur vi på bästa sätt kan samverka mellan våra bägge utredningar. Ett möte och samarbete vi ser mycket fram emot! Trevlig helg! /Louise

2017-10-20

Vi är en utredning som enligt direktiven ska göra vårt arbete ”i dialog med företrädare för samtliga landsting, myndigheter och andra berörda aktörer…” Det utvecklas ytterligare i skrivningar gällande samverkan med andra utredningar, referensgrupper och ”annat pågående arbete på välfärdområdet”. Det är så fint! Det händer ofta fantastiska saker när man samlar människor med olika erfarenheter och utblickar i samma rum (eller via länk för den delen). blogg (Givande dialog under besök hos Region Gävleborg och Söderhamn den 6/10 2017) Min erfarenhet (inte minst från arbete med kris- och katastrofhantering) är att behovet av att ha etablerade kontakter med personer man förväntas samverka med i stunder som är mer svårlösta underlättas enormt om ett förtroendefullt samarbete har etablerats i lugnare tider. Det gäller såväl planering av vård och omsorg under utmanande tider som sommarperioden, en belastande influensasäsong eller rena infrastrukturhändelser som plötsliga strömavbrott. Formell planering, regelverk och organisatoriska rutor måste finnas på plats, men hur bra den faktiska situationen löses beror oftare än vi kanske vill tro på förtroendefull samverkan mellan människor. Och även de tillfällen när vi inte tycker lika -för de finns- är förstås viktiga. De frågorna måste upp på bordet och belysas ut olika perspektiv för att vi, ofta, ska nå samsyn och, ibland inte, nå samsyn men förstå varandras ståndpunkt. Vi får många inbjudningar till utredningen, och får ibland frågor om hur vi prioriterar. Redan en av de första dagarna kom vi överens om en huvudprincip – vi måste alltid få med oss något tillbaka till utredningen. Ni, alla ni, är medskapare av underlagen till utredningen. Det betyder att ni ser oss mer sällan på mässor, kongresser och konferenser (även om det händer), men oftare i dialog och samtal i ”mindre” sammanhang. Och vi dokumenterar allt ni ger oss! Senast idag fick man några kloka medskicka som inbjuden att tala på Geriatriskt forum, ett nationellt geriatrikmöte, tack för det! En av de roligaste sakerna med jobbet som utredare är det stora engagemang som möter oss från vårdens medarbetare och även från patienter, brukare och medborgare. Den nya vården bygger vi tillsammans. Det är en förmån att få jobba med er alla! Trevlig helg! /Anna

2017-10-13

Den gångna veckan har det varit visst fokus på kompetensförsörjningsfrågor för oss i utredningen. Både internt och externt. Vi startade veckan med en intern planeringsdag med nya medarbetare och har sedan gått vidare till att diskutera olika kompetensförsörjningsfrågor. Frågor kopplade till hur vi ska kunna säkra kompetensförsörjningen möter oss alltid oavsett var i landet vi är eller vilka grupper vi träffar. En viktig bit i pusslet, som också bidrar till varför dessa frågor är viktiga för vårt uppdrag, är såklart att det måste finnas strukturella förutsättningar för att tillhandhålla en god och attraktiv arbetsmiljö för dem som ska verka i vården. Annars kommer vi aldrig kunna rekrytera framtidens medarbetare till vården. Idag ser vi dock alltför ofta att enskilda medarbetare tvingas lösa svåra situationer som man egentligen inte har fått verktyg för, utan som borde vara hanterade på en strukturell nivå i systemet. Denna vecka har vi haft förmånen att diskutera frågor relaterade till kompetensförsörjning både med medarbetare på Socialstyrelsen och med representanter från samtliga sju lärosäten i landet med ansvar främst för den internmedicinska delen av läkarutbildningen. Hos Socialstyrelsen fick vi en uppdatering kring arbetet under olika relaterade uppdrag såsom arbetet med att följa överenskommelsen om stöd till bättre resursutnyttjande, uppdraget om samverkan i hälso-och sjukvården (som Socialstyrelsen har tillsammans med Universitetskanslersämbetet, UKÄ) samt arbetet med det nationella Planeringsstödet (NPS). I mötet med representanterna från lärosätena gavs möjlighet till breda och givande diskussioner kring alla möjliga aspekter av svensk hälso- och sjukvård men – i linje med det vi lyfte i förra veckans blogginlägg- kom diskussionen också kontinuerligt tillbaka till behovet av stärkt systemkunskap. Det är helt klart en knäckfråga. Internt så har vi också fått vår sista sekretariatskollega på plats, juristen Malin Lundberg, och sekretariatet är därmed äntligen fullt bemannat. Liksom tidigare hittar ni uppdaterad information på vår hemsida under rubriken ”Om oss som arbetar i utredningen”. Så summa summarum känns denna vecka och fredagen den 13 oktober inte alls som en otursdag utan snarare som en lyckosam vecka och dag. Trevlig helg! /Louise

2017-10-06

När jag var verksamhetschef i vården pratade vi mycket om medarbetarnas delaktighet och medarbetarna som vår största tillgång i förändrings- och förbättringsarbete. Inte minst de som kom nya i verksamheten ville vi fånga, de som såg allt med fräscha ögon utifrån sina tidigare erfarenheter eller sin nyligt genomgångna utbildning. Jag har alltid gillat tanken på att man som medarbetare, förutom att tillföra den kunskap man har utifrån sin specifika yrkeskompetens, också har en alldeles självklar uppgift i att vara med och utveckla verksamheten för att hela tiden göra den ännu bättre för såväl patienter som medarbetare. Jag, och det team som tillsammans med mig ledde verksamheten, insåg snabbt att det fanns många medarbetare i vår organisation som arbetat länge, men som inte hade särskilt stor kunskap i hur den hängde ihop, hur beslutsvägarna såg ut, vilka möjligheter man hade att vara delaktig och påverka vare sig lokalt eller i ett större sammanhang. Ett sätt att öka den kunskapen blev att vi startade ”lunch för nyanställda”, ett månatligt återkommande tillfälle där man som nyanställd fick höra om verksamhetens egen organisation, hur den förhöll sig till omgivningen, kort om historik, syfte, mål och värdegrund och vilka möjligheter det fanns att vara med och förbättra. Förutom den rena kunskapsdelen visade det sig att det upplevdes som en stor pluseffekt att få träffa andra ”nya”, få berätta om sin egen historik, ta del av andras erfarenheter och inte minst om man var ny i sin yrkesroll hitta andra med mer eller mindre lång yrkeserfarenhet att dela sina tankar med. Jag var relativt ny som chef vid det tillfället, men genom åren har jag blivit alltmer övertygad om att det är viktigt att förstå det sammanhang man verkar i. Och att vi ofta i vården och även i vårdens utbildningar är för dåliga på, eller inte förstår värdet i, att prata om sådana frågor. Det finns, tror jag många av er håller med om, absolut branscher och företag där det är mycket mer av en självklarhet än hos oss. Vårt förhållningssätt i detta är problematiskt på flera sätt. För det första tror jag starkt att det för de flesta människor, oavsett var man befinner sig, är viktigt att ha en känsla av sammanhang. Ingen vill vara en virvlande snöflinga i ett kaos, man vill och behöver veta hur just jag och min bit passar in i pusslet. För det andra tror jag det genererar en hel del frustration att se vad som behöver göras men inte veta hur och vart förslag ska levereras för att de ska kunna tas om hand på rätt sätt. Och att det kan finnas en poäng i att förstå vilka förslag som är möjliga att hantera på lokal nivå, vad min chef, eller nästa chef kan göra, och vad som är reglerat på annat sätt, till exempel genom politiska beslut eller lagtext, och därmed kräver andra typer av processer. Självklart menar jag inte att varje medarbetare ska behöva ha detaljkunskap i hela sjukvårdens styrning och ledning, men jag tror att vi alla skulle tjäna på att fler hade en bättre kunskap än idag. Jag tror också att det skulle möjliggöra för fler att se chef- och ledarskap som en intressant karriärväg och en möjlighet att påverka och förändra, och är det något framtidens vård behöver är det goda ledare. Därför blev jag glad över debattartikeln i Dagens Medicin förra veckan, där Alexander Tejera och Hampus Holmer skrev just om det behovet. Å andra sidan blev jag också rätt beklämd över hur de uppfattar att den viljan har bemötts. I utredningen hade vi redan sedan tidigare diskuterat med vår referensgrupp om hur vi fångar upp engagemanget från vårdens kommande medarbetare, och det här blev ett bra tillfälle att bli mer konkret, se vårt svar på deras debattinlägg under rubriken ”Utredningen i media” här på hemsidan. Hela detta resonemang kan förstås också utvecklas till att gälla medborgare, patienter och brukare, det tar vi i ett kommande blogginlägg! Men jag noterar glatt att det är på väg att etableras utbildningar i nya former och på nya platser även för patienter och brukare i samma syfte, det är en spännande utveckling att följa! Annars har vi under veckan besökt Västmanland, stort tack för intressant dialog och kloka inspel från er! Vi har också utökat bemanningen på vårt utredningskansli, och ni hittar uppdaterad information på vår hemsida under rubriken ”Om oss som arbetar i utredningen”. Så i morgonljuset på ett tåg på väg till Gävle för en heldag i Gävleborg, får jag önska alla en riktigt fin och vilsam helg! Höstens färger är magiska, och uppväger åtminstone för mig andra traditionsenliga höstinslag, såsom en eller annan regntung dag! /Anna

2017- 09-29

Tiden går fort när man har roligt sägs det och när man har väldigt roligt går det väldigt fort, nu är det fredag igen! Att få arbeta med, och möta, så många olika kunniga och engagerade medarbetare och patientföreträdare på olika nivåer i den svenska hälso- och sjukvården är fantastiskt inspirerande och energigivande. Den här veckan inleddes med det sista referensgruppsmötet i höstens första mötesomgång, vår referensgrupp med professionsföreträdare. Denna grupp har under sommaren utökats för att ha en verkligt bred representation inför arbetet med att ta fram förslag på ett nationellt uppdrag för primärvården. Den består nu av företrädare för Akademikerförbundet SSR, Dietisternas riksförbund, Fysioterapeuterna, Kommunal, Svensk sjuksköterskeförening, Svenska läkaresällskapet, Sveriges Arbetsterapeuter, Sveriges farmaceuter, Sveriges Läkarförbund, Sveriges psykologförbund, Vision och Vårdförbundet. Under mötet fick deltagarna bl.a. gruppvis diskutera vilka knäckfrågor de såg framför sig i arbetet med att utforma ett nationellt uppdrag för primärvården. Bland de många faktorer som lyftes kan man bl.a. notera kompetensförsörjning, möjligheter att anpassa till lokal kontext, det preventiva arbetet och samverkansfrågor. Under mötet lyftes även vikten av att utbildningarna följer med i omställningen och utformas för att svara mot målbilden för god och nära vård. En viktig del av utbildningarna är naturligtvis att de behöver ge medarbetarna en övergripande förståelse för det sammanhang de verkar i. Detta lyftes också i en angelägen debattartikel av Alexander Tejera och Hampus Holmer i Dagens Medicin i veckan (Framtidens läkare behöver större insikt i vårdens organisation”, dagensmedicin.se 2017-09-27). Som vi tidigare bloggat om ser vi från utrednigens sida de unga och kommande medarbetarna som centrala förändringsaktörer i vårt omställningsarbete. De är därför en prioriterad grupp för oss, och en grupp som vi i ökad utsträckning vill nå och samverka med! Det var också något vi om med vår referensgrupp om och bad dem att föra detta budskap vidare internt i sina olika organisationer till studerandeföreningar och liknande. En annan höjdpunkt under veckan har naturligtvis varit Nationell primärvårdskonferens 2017. 2000 primärvårdsmedarbetare samlade i samma byggnad, där kan vi verkligen prata inspiration och energi! Ett viktigt budskap som gavs vid inledningen av konferensen var påminnelsen om att ”vi har två öron och en mun”. D.v.s. vi bör lyssna dubbelt så mycket som vi pratar. Det är en god tumregel att ha med sig såväl i patientmöten som i möten med våra kollegor i egna och andra organisationer. För mig som har arbetat mycket med samordning i olika sammanhang och kontexter (dessa utmaningar finns överallt!) är det slående hur mycket vi har att vinna på något så enkelt som att faktiskt möta den som finns ”på andra sidan”, lyssna på varandra och försöka förstå bevekelsegrunden till varandras positioner eller agerande. Vi vill alla bidra till en god hälsa och vård på lika villkor men utifrån olika perspektiv kan man ha olika bilder av hur vi bäst når målet. Väldigt mycket av missförstånd, misstänksamhet och fastlåsta processer går faktiskt att komma förbi om vi pratar med varandra och framförallt, lyssnar på varandra. Det kan kännas svårt att skapa tid för sådana möten men i långa loppet är det välinvesterad tid! Trevlig helg! /Louise

2017-09-22

Fredag, och dags för blogg! Den här veckan får betecknas som innehållsrik, på ett väldigt positivt sätt. Vi har fått förmånen att besöka flera delar av landet, och som vanligt träffat såväl ledningsfunktioner, sett goda exempel på samverkan mellan landstingets och kommunens verksamheter och träffat engagerade medarbetare. Det är verkligen på riktigt – det enorma engagemang för patienternas bästa som finns hos vården och omsorgens medarbetare. Det visar sig i lysande ögon, intensiva samtal och kloka medskick som verkligen imponerar! Vi har varit på Oskarshamns sjukhus och tagit del av planerna på hur samarbetet mellan primärvården, sjukhuset och kommunen ska stärkas, inte minst med tanke på nya lagen om samverkan vid utskrivning från sluten hälso- och sjukvård, som ju träder i kraft vid årsskiftet. Vi har besökt region Skåne, fått möjlighet att berätta om utredningens arbete utifrån vårdens behov av omstrukturering för regionfullmäktige. Förstås ett stort och viktigt tillfälle för den som ofta och gärna pratar om behovet av bred politisk enighet och uthållighet i en omställning av det här formatet! Vi fick även möjlighet att träffa företrädare från såväl regionen som kommunsidan för att diskutera den nära vården utifrån såväl utredningens uppdrag som regiondirektörens beslut om utvecklingen av den nära vården i Region Skåne. Verksamhetsbesöket under dagen gick till Knislinge vårdcentral och Äldrevårdsmottagningen där. En mottagning som med uthållighet sedan flera år arbetar för god kontinuitet och ett tryggt omhändertagande för äldre med många sjukdomar. Tack för att ni tog er tid! Bild Vi har också under gårdagen besökt Uppsala, och träffat verksamhetsföreträdare, politik och tjänstemän för att föra en dialog och informera oss om det spännande arbete som pågår där under rubriken Effektiv och nära vård 2030. Ni ser, det är en landsomfattande rörelse som pågår! Och inte minst glädjande – regeringen tog under gårdagen beslut om ett tilläggsdirektiv i två delar för utredningen. Den ena delen gäller översyn av definitionerna öppen och sluten vård. Mycket i svensk hälso- och sjukvård är uppbyggt just runt dessa definitoner, och det är hög tid att börja fundera över hur konstruktivt det är. Ordet ”sjukhus” finns inskrivet i hälso- och sjukvårdslagen som den plats där sluten vård bedrivs, trots att dygnet-runt-vård idag bedrivs även på andra ställen, allt utifrån patientens behov och bästa. Det kommer inte att bli ett enkelt arbete, men jag är övertygad om att av detta skäl och andra behövs en ordentlig genomgång av hur och om dessa begrepp är förenliga med en modern, sömlös hälso- och sjukvård. Den andra delen i direktiven handlar om samverkan mellan landsting, närmare bestämt primärvård, och kommun. Som väl belyses i Effektiv vård, och som många av oss är mycket medvetna om, är den samverkan av stor, ofta avgörande betydelse, just för de grupper som är i allra störst behov av en väl koordinerad och sammanhängande vård och omsorg. Vi lyfte dessa frågor i vårt första delbetänkande, och är nu glada att få ett tydligare formellt uppdrag gällande dem! Nu stundar helg, vila, och som alltid inför helger – en extra tanke till alla dem som ser till att sjukvård och omsorg fungerar även på tider när många är lediga. På återhörande och trevlig helg! /Anna

2017-09-15

Den här veckan är det min, Louise, tur att hålla i pennan för bloggen. Ännu en intensiv vecka med många givande möten går mot sitt slut. Den här veckan har vi bl.a. träffat det svenska nätverket för hälsofrämjande hälso- och sjukvård, SKLs nätverk för regionala samverkans- och stödstrukturer samt medarbetare från Socialstyrelsen. Vi har dessutom hunnit med att ha höstens första möten med två utav våra fyra referensgrupper. Dels gruppen med patient- och brukarföreträdare och dels den politiska (parlamentariskt sammansatta) referensgruppen (gruppen med professionsföreträdare samt hälso- och sjukvårdsdirektörsnätverket på SKL följer inom kort). Våra referensgrupper är viktiga bollplank för oss och bidrar till att säkerställa att olika perspektiv hela tiden synliggörs och finns med i utredningens arbete. Referensgrupperna är också till stor hjälp genom sin kunskap om olika exempel på såväl framgångsrika och innovativa verksamheter som områden där det finns utamningar och problem ur olika perspektiv. Som grädde på moset har vi avslutat veckan med deltagande på ST-dagarna i allmänmedicin. Vårdens yngre och kommande medarbetare är en av de grupper vi vill prioritera i vårt utåtriktade arbete, givet deras viktiga roll som förändringsbärare. Det är särskilt roligt att se det engagemang som finns här, viljan att verkligen vara med och påverka svensk hälso- och sjukvård till ett system som fungerar för både patienter och medarbetare. Nu tar vi helg och laddar inför nästa vecka!

2017-09-07

”Finns det något sätt att följa vad som händer i utredningen?”  Det är en fråga som vi får när vi är ute och möter människor i olika sammanhang, och det är en fråga som vi är väldigt glada att få. Den visar på ett stort intresse för utredningen, och tyder på en vilja att engagera sig i utvecklingen av framtidens hälso- och sjukvård som förstås är ovärderlig. Utan engagemang från patienter, brukare, vårdens medarbetare, vårdens huvudmän och politisk ledning i olika delar av systemet kan utredningen inte arbeta på det sätt som är den tydliga avsikten i direktiven – att i dialog med företrädare för alla aktörer i systemet utarbeta en nationell plan där primärvården är utgångspunkt för en ökad närhet till patienten. Hemsidan är ett försök från vår sida att öppet dela vad som händer i utredningen och i den här bloggen tänker vi löpande berätta om vad som är på gång i utredningens praktiska arbete. Vi kommer att uppdatera den varje vecka, och vi kommer att turas om att skriva, vi som arbetar i utredningens kansli. Kanske kommer ni här också att så småningom möta gästbloggare i form av medlemmar i våra referensgrupper och från vår blivande expertgrupp när den finns på plats. Så håll till godo, en liten inblick i utredningens vardag och vedermödor, alltid med ett mål för ögonen – en god och nära vård!